På hög höjd, men med ännu högre berg runt omkring. Det är få platser i Europa som är lika skräckinjagande och underbara på samma gång. Foto: Oskar Enander

Schweiz

Jungfrau – Schweiz sista vildmark

Jungfrauregionen i Schweiz bjuder på några av Alpernas högsta berg. Med rätt guide och lite jävlar anamma når man de orörda vidderna.

Text: Johan Jonsson • 2022-02-07

Jämförelsen kanske, kanske är en smula överdriven, men nog känner jag mig lite som Jesus på korset när klockan ringer 04.00 på långfredags morgon. Tillsammans med skarpskytten Oskar Enander och bergsguiden Dani Perret ska vi möta upp en grupp med skidåkare Dani kallar »vanliga gäster«. De kommande dagarna ska vi tura runt mellan olika stugor i ett område som det helt enkelt inte turas runt så mycket i och trots att timmen är tidig är peppet stort.

Via Grindelwald anländer vi till Kleine Scheidegg och starten på Jungfraubahns sista etapp. Det är märkligt att packa om skidorna på en tågstation lite drygt 2000 meter över havet. Men ännu märkligare att rälsfärden går vidare i drygt 1400 höjdmeter till, till vår slutdestination Jungfraujoch, 3466 möh. En bit in på färden stannar tåget, inte vid, utan i, Eiger. Eismeer — ishavet — heter stationen och varje sekund av det fem minuter långa stoppet känns helt vansinniga – det är en annan värld här uppe.

Vid tågresans slut dricker vi svindyrt kaffe och utnyttjar sista chansen att gå på en vanlig toalett. 

Johan Jonsson hittar lagom flackt puder på lagom avstånd från några miljoner ton hängande is. Foto: Oskar Enander
Orörda ytor, på riktigt. Foto: Oskar Enander

Sedan bär det av. Inte särskilt speciellt i början, då själva Jungfraujoch visserligen är supercoolt, men ganska turistigt också. Vi skinnar iväg på en pistad led och sicksackar oss fram i dimman mellan japaner och amerikaner. Och en och annan med samma utstyrsel som oss själva.

Vid Mönchsjochhütte — Schweiz högsta bemannade hytta på 3 650 meter över havet — svidar vi om och pekar skidorna i fallinjen för första gången. Det är ingen episk åkning just här, men omgivningarna gör att det inte spelar den minsta roll. 

Efter en kort uppstigning till åker vi med försiktiga svängar skiers right om ishavet vi tidigare tittade på. Vi stannar och tittar ner på glaciären. Så stor. Plötsligt ser vi två skidåkare inte långt från den, och får skala på saker och ting. Glaciären växer då till dubbel storlek. Jag mår illa. Imponeras. Älskar. Blir rädd.

Bergsguiden Dani Perret lastar ryggsäck och skidor på tåget upp mot Jungfraujoch. Foto: Oskar Enander

Att åka skidor och åka skidor kan skilja sig relativt mycket från att åka skidor. Hänger ni med? Såklart inte… Det jag menar är att vi alla vill åka lagom djupt puder varje dag, men att vi inte får glömma alla utomstående faktorer som gör skidåkning så in i h-lvetes jävla underbart. Vänner. Väder. Horisontlinje. Lunchen. Ölen! Svetten. Utsikten. Storslagenheten. 

Det jag försöker säga är att förhållandena under den första delen av vår tur inte är episka, men åkningen är, på grund av ovanstående, episkt bra ändå, som totalupplevelse.

Efter en travers, några stappliga steg i rep kombinerat med ett eller annat tungt andetag kommer vi fram till Berglihütte. Vi ska bara passera, men kan inte låta bli att sticka in huvudet i den öppna hyttan. Det ser ut som det brukar: vackert, spartanskt och gammalt. 

Det står dock inte på förrän vi blir utkommenderade. Dani ska tillsammans med medföljande aspirantguide Nicolas Forrer fira ner oss till marken i två etapper. Normalt sett är denna plats en återvändsgränd, men efter en stund står hela gruppen redo för nästa nedfärd.

Vi ska bara passera, men kan inte låta bli att sticka in huvudet i den öppna hyttan. Det ser ut som det brukar: vackert, spartanskt och gammalt. 


Bevakade av Walcherhorns hängande seracer åker vi med stora svängar ut på nästa glaciär, där Oskar, som får ordentlig feeling av den nu pudriga snön, tar sig ner till oss andra med huvudet först efter en bättre fotoryggsäcksmedvridning. Ingen skada skedd dock, och hudarna åker på samtidigt som vi repar in oss för säker glaciärfärd och sedan några hundra fallhöjdsmeter stigning.

Ett par timmar senare har vi hunnit med att äta lunch, åka ett till stort åk, och påbörja färden över vår sista glaciär för dagen, med slutdestination Schrekhornhütte, 2 527 meter. Det är som vanligt i stor miljö — »vi är snart där« och »det är nära« stämmer väldigt dåligt. 

Till slut är vi dock framme, och även om vi, en smula förvånade, inte är ensamma, är det ändå väldigt skönt att få av sig pjäxorna och sträcka ut benen i eftermiddagssolen. När Dani och Nico visar att de självklart burit med sig några öl blir några av oss näst intill gråtfärdiga av lycka, och euforin dämpas inte direkt av att de även tagit med sig riktig mat. »Ingen jävla austronatmat« muttrar Dani när han tillreder svamprisotton på den elddrivna kokspisen.

I sakta mak mot Gleckstein-hütte och universums godaste ölklunkar. Foto: Oskar Enander

Prick fyra timmar efter midnatt ringer väckarklockan, och det som kommer att utvecklas till en ordentligt (alltså, ordentligt) spännande dag börjar med frukost i zombiemode och rask avfärd. Där mitt på den enorma glaciären startar spänningen på en gång, långt innan klockan är fem slagen. 

Ett seracfall startar en stor lavin, och våra trötta hjärnor vaknar med ens till fullt liv (och ångest).

Det här med seracer är någonting som inte alla är vana vid, och den svenska duon i gruppen minst av dem på plats. Glaciärer är nojigt, men med bra repjobb känns det ändå säkrare än de där hängande istornen, som ofta kollapsar utan någon som helst logik. När vi höjer blicken och ser de 800 fallhöjdmetrarna vi har framför oss, och konstaterar att allt runt omkring vägen till toppen är seracer, så känns det väldigt motigt.

800 fallhöjdsmeter senare står jag och flinar, om än lite surt, och säger till Dani att han ju kunde ha sagt till att just den vägen han valt inte hade några hängande seracer ovanför sig. Han svarar något i stil med att det väl är självklart att välja en säker väg. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: en bra bergsguide är så fantastiskt underbart att vara i bergen med.

»Sen firar vi in oss här bakom osten ner mot nästa stora åk. Frågor på det?« Foto: Oskar Enander

När spänningen efter en stor hajk i mörkret, omgivna av (för) mäktig terräng och med skarjärn under fötterna, börjar släppa, tittar vi oss omkring. Vi befinner oss i ett vackert pass mellan upp– och nedfärd, under det mäktiga Finsteraarhorn. Det är en sjuk känsla att befinna sig på 3 000 meters höjd, men ändå med känslan av att vara långt ner. Otroligt mäktigt. Vackert. Stort.

När vi klickar i bindningarna och börjar åket är det svårt att inte fånle. Varje gång vi tittar uppåt höger blir vi mållösa — gigantiska hängande glaciärer och svarta toppar som tornar upp sig. När åket flackar ut och vi glider genom dalen mot dagens andra hike kommer jag, bokstavligt talat, på mig själv med en besvärande muntorrhet som resultat av den fågelholkslika reaktionen på de omgivande bergen. 

Jag stänger munnen för ett tag, men den flyger upp igen när vi kommer runt ett nytt hörn, och kan se nya berg. Lunchen intas i tysthet. Vi måste smälta intrycken på en av Schweiz vildaste platser.

Johan Jonsson låter den lätta turutrustningen jobba. Foto: Oskar Enander
Med Eiger i ryggen mot nästa topp. Foto: Oskar Enander

Dagens andra promenad startar med en lång, platt transport. Morgonens kyla är försvunnen och utan vind känns det extremt varmt. Oskar, som har tyngst ryggsäck, bindningar och skidor börjar bli ordentligt sliten, och på toppen av den sista stigningen får fotografen en välförtjänt tupplur, lite snabba kolhydrater och vatten. 

Snart är han på benen igen. Och dagens andra åk startar på bästa möjliga sätt — i puder under övervakning av det mäktiga Schrekhorn. 

– Där kan man åka, säger Dani lugnt, men jag fattar inte riktigt hur det ska gå till när jag tittar uppåt.

Det här med stora berg – riktigt stora berg – tar på för den som inte är van. Vetskapen om att man är lååångt bort, och terrängen helt okänd, framkallar trötthet, hur än skicklig bergsguiden man har med sig är. Och det är i denna sinnesstämning vi befinner oss när jag, Oskar och Nico — efter en snabb fotopaus — ska åka ikapp resten av gruppen. 

Vi åker över böljande fält i ett magiskt landskap. Mäktiga fyratusenmeterstoppar och total tystnad. Men sedan går inte spåren i den riktningen de borde, och ett litet frö av tvivel sås i våra hjärnor.

Ett par timmar senare har vi, via en oväntad omväg, men snyggt ledda av aspirantguiden Nico, kommit ikapp den andra gruppen. Oskar lär ha haft en av de mer spännande dagarna i sitt liv efter att det logiska tänkandet bitvis varit satt ur spel på grund av fysisk och psykisk utmattning. Men när vi möter upp med Dani, som med den rutinerade bergsguidens lugn kopplar in Oskar i ett rep och frågar om han inte ska fylla på lite i flaskorna från det vackra vattenfallet vi passerar, kan både fotografen och undertecknad släppa axlarna.

Sista biten till Glecksteinhütte tar vi med ro, och även om det låter som hittepå så är vi alla överens om att dagens ölklunkar smakar minst dubbelt så gott som gårdagens.

Två vita russin, som inte direkt luktar russin. Foto: Oskar Enander

Solen värmer på riktigt mot stugväggen, och efter att ha vistats på stora glaciärer ett tag ser vi nu i dalen nedanför vilken årstid det egentligen är. Grindelwald är grönare än en svensk sommardag och det är nästan läge att nypa sig i armen när man tänker på morgonens iskalla start. 

Vår guide är långt ifrån trött, utan beger sig istället ut på en snabb tur. Det är slask för tillfället, men imorgon bitti kommer det vara hårt, och ett spår från dagen innan underlättar extremt mycket.

När Dani kommer tillbaka skiner han som en sol och meddelar att det är världsklass-vårföre där uppe. Så även om ölen och solen är underbar, tar vi oss samman och går på en liten tur vi andra också. 

Det är ingenting vi ångrar, och min åsikt om att riktigt bra slask är bättre än nio av tio pudersorter cementeras. Vi respekterar icke gammelschweizarnas “bergruhe ab zweitausend meter” när vi tjoar och tjimmar oss tillbaka till stugan. 

Med leenden upp till öronen äntrar vi hyttan genom köksfönstret – vilket är enklast på grund av all snö – och prickar nästa hemkokta mål på minuten: en pasta med underbar tomatsås. Det smakar som tre stjärnor, och kronan på verket blir att få läsa i gästboken att vi är de första gästerna sedan november. Fem månader sedan någon tog sig hit, det känns mäktigt.

Stopp, om du inte har ett par långa rep med dig. Foto: Oskar Enander

Att bege sig ut på sådana här turer är självklart inte omöjligt utan bergsguide, men verkligen ingenting som rekommenderas. Jag har många gånger varit glad att delar av sällskapet utgjorts av guider, men på en tur genom gigantiska bergsmassiv där få människor ens sätter sin stighud på vintrarna, känner jag snarare att det inte är »en guide« utan »en grym guide med stor lokalkännedom« som krävs för att det ska vara något så när avslappnat. 

En grym guide med stor lokalkännedom är skönt att ha när vägval måste omvärderas och plan B eller C sättas i verket. Bra att ha när gästerna blir uppstressade, eller går in i väggen. Eller när man är sugen på att någon ska släpa öl långt som satan in i vildmarken åt en.

Efter middagen tar vi en nypa luft. Vi har eldat upp köket till bastutemperatur. Jag tittar ut på den gigantiska glaciären vi ser åt Schreckhorn till. Jag säger att den är vacker, där den hänger många hundra meter up hill från dalbotten. Dani svarar, med sedvanlig guidelakoniskhet, att den för tre år sedan gick hela vägen ner. 

När jag förstår vad han menar kommer känslan av panik som en knytnäve i solar plexus, och för en sekund ser jag mig själv utifrån där jag flackar med blicken och tar några onödigt snabba andetag. Alla klimatdiskussioner, diagram och siffror falnar i jämförelse med det vi tittar på. Vi ser det rakt framför oss: jorden vi dagligen pissar på i tillbedjandet av tillväxt och likes. Jag måste återgå till vedhuggning för att inte panika ur på riktigt.

Artikelförfattaren får utlopp för sin vedhuggarfestich. Foto: Oskar Enander

Efter en god natts sömn — även i denna hytta i vinterrummet på grund av att vi kommer på besök när det inte är bemannat — får vi sovmorgon till klockan fem innan frukosten ska pressas ner. Danis spår från dagen innan är guld värda, och även om vi måste ha skarjärnen på, så sparar spåren både knän och energi.

När det ljusnar på himlen ljusnar också morgonhumören, och plötsligt slår solens strålar på de högsta topparna. Eigers nordvägg, som jag tidigare aldrig tyckt varit lika mäktig som sitt rykte, visar nu upp sig från sin rätta sida där den svartröd tornar upp sig ovanför Grindelwald. Schreckhorn med tillhörande seracer färgas också röda, och i nordväst spelar månen oss ett spratt där den reflekterar solens strålar upp i den ljusröda himlen. Det är något med soluppgångar som solnedgångar inte har, det är säkert.

Säkert är också att vi 1 300 fallhöjdsmeter senare tar av oss stighudarna för sista gången. Vi är på 3 600 meters höjd, men fortfarande — precis som tidigare dagar — är en stor del av omgivningarna mycket högre. Panoramat är inte av denna världen. Tidigare nämnda fågelholksbeteende upprepar sig.

Ingen i gruppen är några ivrare av att “toppa ut” till varje pris, eller räkna höjd eller fallhöjd. Men det är ändå någonting med att vara där uppe. Högre än i vanliga fall. Titta ner. Se efter. Det är svårt att låta bli att le.

Eiger och dess mindre, men minst lika vackra, grannar. Horisonterna är annorlunda i Jungfraumassivet. Foto: Oskar Enander

Våra leenden blir inte mindre när vi märker att snön i vårt avslutande åk är den bästa hittills. Flackt och brant blandas om vartannat där vi kryssar fram mellan de blå tornen, över till synes oändliga ytor. 

Efter 1 200 fallhöjdsmeter, ungefär hälften av åket, övergår snön i slask och underbar vårskidåkning tar vid. Vi kommer av glaciärerna och hoppar och skuttar oss ner genom skogarna på vandringsvägar som snart kommer passa bättre för kängor än skidor. Bubblande av skratt tailpressar vi oss över mossa och utför trappor. Och så vips: ingen mer snö.
En parkering. Slut på säsongen.

I ryggläge på en ljummen grusparkering, lagom stinkande, lagom trött, extremt ölsugen, just där peakar ambivalensen. Lyckan över att ha genomfört en egen liten Jungfrau Haute Route i version som väldigt få gör. Lyckan över att få vara där uppe men få komma hem sedan. Lyckan över att avsluta på topp.


Jungfrau Tour

Läge

Vid Grindelwald i centrala Schweiz.

Sträckning

Start på toppen av Jungfraujoch och sedan via Berglihütte till Schrekhornhütte för sömn. Lång dag till Glecksteinhütte. Sedan avslutning ut genom den mäktiga Rosenlauital.

Tidsåtgång

Tre dagar, två övernattningar.

Utrustning

Lätt topptursutrustning med runt 95 millimeter midja, stegjärn, isyxa, sele med en slinga och ett par karbiner, puffjacka, stor vattenflaska, lavinutrustning och extra ombyte på underkläder.

Bästa tid

Mitten av mars till mitten av maj.

Guide

Dani Perret. mountain-guide-dani.com

Tips

Kom i god form och ät och drick nog mycket.

Info

jungfrau.ch


Text: Johan Jonsson • 2022-02-07
SchweizEigerJohan JonssonJungfrauOskar EnanderSchweiz

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top