Efter den spektakulära flygningen mellan Pokhara och Jomsom och den korta vandringen till Marpha började jag tillsammans med mina följeslagare Budhi och Kansha i måndags den tre dagar långa vandringen mot Dhaulagiris basläger.
Vädret är strålande och tiden flyger förbi här i Nepal. Basläger livet är lugnt och skönt, mestadels handlar det om mat. Efter tre dagar i baslägret klättrade jag upp och fick för första gången känna på Dhaulagiri, Det Vita Berget.
Ta antingen Abricotine-liften eller Cubore-liften till Pas du Cubore.
Just efter jag skrivit senaste rapporten om hur bra väder vi har det här i Nepal växlade himlen färg till en mörkgrå nyans och det började snöa.
Åk på 4 000-meterstopp. Hit kommer bergsbestigarna som ska upp på Allalinhorn, ansedd som Alpernas mest lättklättrade 4000-meterstopp.
Äntligen skiner solen över Dhaulagiri igen efter ett sex dagars snöfall. Snöskottningen har bytts mot glassande i solen och siktet är nu inställt på toppen.
Jag är tillbaks i baslägret igen efter en fyra dagars tur till läger 1. Mina förhoppningar om att göra ett toppförsök grusades av ett nytt snöfall över Dhaulagiri.
Senaste veckan fick vi som omväxling lite solsken och tillsammans med fem andra klättrare, Dodo (Slovakien), Kinga (Polen), Kim (Sydkorea) och hans två klättrande sherpas, försökte jag nå toppen av Dhaulagiri (8167m).
Om det snöar och är lavinfarligt är ofta de två övre sittliftarna stängda. Ta då Bachas-liften upp till 2 177 möh.
I italienska Arabba behöver du inte välja, terräng och snö finns i överflöd. Uppe vid toppen av Belvederestationen ståtar Dolomiternas enorma bergsformationer för första gången inför besökarens ögon.