Dolomiternas drottning

Gassande marssol rakt in i solglasögonen, påtagligt tyngre andhämtning, en rännil av svett längs halsen och ett stråk av yrsel när jag riktar blicken neråt vänster. Vi är på nästan 3 000 meters höjd, med skidorna på axeln och omgivna av röda, lodräta klippväggar till höger och vänster.
Vår lokale bergsguide vänder sig om och ler i mjugg, han står redan på toppen. Och efter ytterligare två minuters flåsande, och total fokus på att sätta fötterna i rätt försparkade fotspår, så står vi också där.
Från toppstationen på liften Bus de Tofana har vi avverkat knappt 100 höjdmeter bootning uppför och närmare 1 600 (!) utför väntar under våra skidspetsar – tämligen positiv fördelning på det åket.
Vi befinner oss högt upp i Tofanamassivet i Cortina d’Ampezzo. Mitt i Dolomiterna, ett av världens vackraste bergsmassiv. Och om tjugo minuter har vi åkt ett av de mest kända och spektakulära offpiståken i Dolomiterna.

Cortina d’Ampezzo, eller Cortina enkelt uttryckt, är en av Alpernas mest klassiska skidorter och Dolomiternas okrönta drottning, belägen på den klassiska höjden 1 222 meter över havet – samma höjd som Bormio, Alagna och Courmayeur, andra namnkunniga italienska skidorter.

Platsen bär med sig ett tungt historiskt arv. För hundra år sedan härjade första världskriget skoningslöst i dessa berg. Nu vallfärdar istället välbärgade kändisar och stekare från Milano hit tillsammans med turister från resten av världen. Men det är inte så konstigt, hur kan man låta bli att fascineras av vackra branta dolomitklippor och karismatiska bergstrakter?

Att sedan Cortina är en synnerligen charmig och tämligen stor alpby, eller rättare sagt en liten alpstad, fylld med pittoreska trattorior som omringar kyrkan mitt i bykärnan, gör inte destinationen sämre. Snarare är det en given förklaring till att alla typer av skidåkare och turister ständigt styr kosan hitåt.
Och för de flesta besökare handlar inte Cortina så mycket om att åka hoppsväng nerför lodräta rännor, vilket de roströda klipporna är kända för i friåkningskretsar. Kanske inte ens om att åka skidor. I den här italienska regionen av Dolomiterna råder en avslappnad attityd till skidsemester, om man ens kan kalla det för det. Hälften av besökarskaran lämnar nämligen skidorna hemma, och de som åker skidor slutar ofta skiddagen tidigt – efter en lång lunch på en solig terrass – vilket skapar rejäla ytor åt oss pistälskare i några av Alpernas, ja, kanske världens skönaste och vackraste pister.

En annan förklaring till att det inte existerar några liftköer är att stadens beslutsfattande familjer har en mycket konservativ syn på utveckling: här sker ingen exploatering på bekostnad av kultur och tradition. Det begränsade antalet bäddar i dalgången – i kombination med en ovanligt låg andel skidåkande turister – är förklaringen till den ovanligt lugna och avslappnade pulsen i Cortinas samtliga liftsystem. Som skidåkare har du allt att vinna.

Den harmoniska blandningen av lätta, medel­svåra och snorbranta backar i alla väderstreck, varvat med la dolce vita, soldränkta uteserveringar med god italiensk mat, gör Cortina till en komplett och attraktiv semesterort för de flesta. Det är inte underligt att Cortina nyligen utsågs till Italiens bästa skidort 2013 på prestigefyllda World Ski Awards i Kitzbühl i november.

Skidåkningen är fördelad på tre liftsystem. Totalt hittar vi här 110 kilometer pistade nerfarter och cirka 40 liftar. Ett naturligt förstasteg är att ta sig med den gamla snygga Paul & Shark-sponsrade kabinen direkt från byn upp till Faloriamassivet.
Här slungas man snabbt in i den påtagligt klippiga miljön och har oftast fullt sjå med att spana in utsikten istället för att fokusera på svängarna. Från toppstationen finns ett antal sköna pister som erbjuder perfekt uppvärmning i solen.

En tidig lunch eller förmiddagsfika på Rifugio Faloria är svårt att undvika. Även om det är en stor brickservering sitter man kungligt på deras solterrass, och deras specialitet är bombardinor, välfyllda ägglikörshots med vispgrädde. Och är du sugen på en skön pist med lite längd så startar en precis här.
Att ta sig an Pista Vitelli hela vägen ner till Rio Gere är som att vara med i en biljakt i ett dataspel. Böljande, svängig och full av sköna krön att sväva lätt över. Pistningen är oftast av bästa märke, särskilt under skiddagens första timmar. Väl nere i Rio Gere får man klicka ur bindningarna och gå till fots över vägen. På andra sidan tar man fyrstolen rätt upp mot Cristallomassivet.
Här finns en av de snyggaste gamla tvåstolarna i Alperna, Forcella Staunies, som leder rakt upp i en typisk dolomitränna. Från toppstationen på över 2 900 meters höjd bjuds man på ett av Dolomiternas brantaste åk tillbaka ner i pisten Staunies. Det är gott om uppsamlingsnät i den branta pisten – för att stoppa fallande och glidande skidåkare.

Från toppen av rännan kan man också komma åt några av de mer utmanande offpiståken i Cortina. Är man här för att åka couloirer gör man bäst i att hyra in en bergsguide och passa på att testa de tvärbranta rännorna på Creste Bianche. Här krävs oftast klätterutrustning för firning och dessutom god lokalkännedom. Guidebyrån på torget i Cortina finns alltid behjälplig med guider för att få ut mest av dessa radikala linjer.
En av fördelarna med åkningen på Faloriasidan är den mäktiga och smått surrealistiska vyn över Tofanamassivet på andra sidan dalen. Om åkningen är varierad på Faloria så är den än mer brokig på Tofana.

Här kan nybörjare och barnfamiljer avnjuta breda lätta pister vid Socrepes och Pocol i den nedre delen av området. Strax ovanför dessa hittar man Pomedes med mer lutning samt de prisbelönta pisterna Olimpia och Labirinti, där alpina världscupen avverkas årligen. Här huserar även en av de bättre pistkrogarna i området.
På Ristorante Piè Tofana äter man lokala specialiteter som knödelpasta, tuppbröst eller hjortfransyska av bästa sort. Förslagsvis med refosco- eller Valpolicellaviner från regionerna Friuli och Veneto som väl ackompanjerade dryckesval.
Vill man sedan ta sig an några av de brantaste och mest exponerade pisterna i Cortina så hoppar man enklast på den nybyggda sexstolen upp mot kabinbanan Freccia del Cielo, som tar dig vidare upp till Ra Valles, en separat och högt belägen skålad bergssida på över 2 500 meters höjd. Här får man inte missa den exponerade pisten Canalone eller den legendariska svarta nerfarten Schüss, med start mitt uppe bland de karaktäristiska pelare som utgör Tofanamassivet.
Det är också härifrån toppstationen som man alltså kommer åt det mytomspunna stora offpiståket i artikelns ingress, Bus de Tofana.

Cortinas skidområden präglas också av ett stort antal vackert belägna och vinteröppna rifugior, bergshyttor, strategiskt placerade runt om på berget. Ibland i pisten, och ibland positionerade offpist. Dessa hyttor är alltid bemannade och vill man övernatta finns normalt sett enklare sängplatser för natten. Allt som oftast finner man en driven eldsjäl bakom receptionsdisken och likaså i köket, som sätter färg på besöket.

Många av hyttorna fungerar framför allt som restauranger för hungriga och törstiga skidåkare dagtid. Men även för grupputflykter med snöskor eller snövesslor för traditionella middagar på berget kvällstid. Tre måsten är Rifugio Duca d’Aosta, Rifugio Averau (vars kockars utbud prisats i bland annat Sunday Times för sin excellens), men framförallt Rifugio Piazza da Aurelio som är Åka Skidors favoritkrog i Dolomiterna. En fin liten restaurang med möjlighet till övernattning (tre mysiga rum) högst upp i Passo Giao på 2 200 meters höjd.
Här snackar vi gourmetmat på hög höjd. Något som allt fler alpbesökare från de nordiska länderna uppskattar, och som framför allt läckergommar från de omkringliggande italienska städerna länge vallfärdat hit för.

Men den mest fascinerande hyttan i Cortina är Rifugio Lagazuoi, Passo Falzarego. På toppen av berget Lagazuoi, 2 752 meter över havet, ligger en av Alpernas mest spektakulärt belägna bergshyttor. Panoramautsikten från den enorma altanen är hisnande.
Från Passo Falzarego, som ligger mellan Cortina och Val Badia, klättrar en kabinbana uppför en lodrät bergvägg till toppen av berget där Sylvester Stallones kultrulle Cliffhanger spelades in. På den lodräta sydvända klippan under hyttan ägde en av första världskrigets märkligaste strider rum. I flera års tid stred österrikiska och italienska soldater från grottor i klippan. Vid en närmare titt ser berget, efter sprängningar, på sina håll ut som en schweizerost.

Den familjeägda bergshyttan byggdes 1965 av Ugo Pompanin. Sonen Guido, som har tillbringat större delen av sitt liv här uppe, driver stället med omsorg. Restaurangen serverar vällagad bergsmat som hjortragu, polenta och strudel. Vinlistan imponerar.

Vyerna vid solnedgång och soluppgång över det majestätiska Marmoladamassivet i väst och Tofana i öst får den mest luttrade bergsturisten att torka en tår av lycka vid matbordet. Och som om inte detta vore nog har du två av Dolomiternas längsta och finaste nerfarter nypistade utanför dörren när du vaknar.
Pisten Armentarola mäter åtta kilometer genom den så kallade Hidden Valley och förbinder Cortina med granndalen Val Badia. Denna natursköna pist, oftast preparerad till perfektion, passar de flesta åkare, då den varvar mellan blått och rött i svårighetsgrad. I och med att kabinbanan har begränsad kapacitet blir det aldrig trångt eller uppåkt i backen. Det känns snarare som en unik offpistupplevelse, låt vara på manchester, att åka utför den långa natursköna dalgången. Transfern med hästskjuts från åkets slut till nästa lift eller busstransport må vara en turistfälla, men den är i alla fall originell.

För att ta sig tillbaka till Cortina finns organiserade taxibilar. Men man kan också välja att fortsätta skidåkningen bortåt i Dolomiti Superskis enorma sammanbyggda skidområde. Vi snackar totalt 1 200 km pist och ett av världens största sammanhängande liftsystem. Ett skidområde som inkluderar klassiska åkattraktioner som Marmoladaglaciären, Arabbas nordsida samt skid­karusellen Sella Ronda.
I Passo Falzarego hittar du också Cortinas minsta liftsystem. I satsningen på att få arrangera alpina VM 2019 ingår planen att med en ny lång lift förbinda områdena Tofana och Cinque Torri. Då kommer förvisso de böljande sköna pisterna i det lite mer avsides skidområdet befolkas av fler åkare. På gott och ont så klart.

Vi som gillar folktomma pister lite utanför allfarvägarna får hålla bättre uppsikt över krönen. Men vi slipper också ta bilen eller skidbussen de sju kilometrarna upp till Cinque Torri. Och området har potential; storslagen natur, sagolika vyer och inspirerande åkning, främst för den medelgoda åkaren.
Cortina kan faktiskt bjuda på ett par sköna afterskiställen också. Glöm umpa umpa-musiken, men på puben Hacker Pschorr svajar ändå ölsejdlarna tätt. Vill man istället ha en typisk italiensk afterski med tryck i högtalarna, immiga Aperoldrinkar och långa fat med antipastosnacks, ska man hänga i de sköna sofforna på baren Clipper. Här kan det ofta uppstå spontandans under högsäsong och det är lätt att känna sig hemmastadd.

För att variera sig lite, och framför allt passa på att njuta av ett enoteca, en vinbar i klassisk italiensk stil, så bör man inte missa Enoteca di Cortina strax bakom kyrkan. Ovanligt genuint för att vara beläget mitt i en skidort. Här har det äldre värdparet Gerry och Rita tappat upp kvalitetsviner på glas sedan urminnes tider.

Om man gillar ost och kallskuret så slår man sig ner i matsalen och tar in ett par fat med skivade delikatesser från dalen. Sedan låter man dagens sommelier hälla på den jästa druvjuice som passar bäst. Här finns en stor risk att afterskin övergår i vinprovning och sedermera någon form av middag.
För att få en dos av la dolce vita är det heller aldrig fel att strosa runt i den lilla stadskärnan i Cortina. Ostbutiker varvas med märkesaffärer, och gelaterior avlöser pasticcerior i var och varannan gränd. Här möter du pälsbeklädda mopsägare och bybor i en salig blandning.
Gågatan Corso Italia övergår på helgerna i vad som mest kan liknas vid en catwalk. Den lugna alpbyn bjuder plötsligt på charmig italiensk stadspuls.

Middagarna i Cortina är ett kapitel för sig. Visst, det går att hitta pizzor av rang på till exempel Al Ponte. Men väl i Cortina rekommenderas att lägga undan en slant extra för att fullborda de sköna dagarna på berget med en brakmiddag av bästa sort.

Ta en promenad eller en taxi ett par kilometer på vägen upp mot Lago Misurina och stanna till på Leone e Anna. Fabio har varit vår oklanderliga värd här år efter år. Han har utvecklat ett koncept som man sällan hittar i Alperna. Nämligen en sardinsk restaurang. Mysfaktorn kan inte bli så mycket högre än när man kliver in på den lilla krogen. Ring och boka bord i tid.

När man väl slagit sig ner i den lilla matsalen börjar en makalös uppvisning i sardinsk kokkonst och krogkänsla. Få platser i den lilla vinproppade krogen gör att gemytet aldrig tryter. Redan innan din trötta skidåkarröv landar på stolen står en magnifik liten antipastobuffé serverad på bordet med oliver, sardeller och smör.
Missa sedan för allt i skidvärlden inte spaghetti alla bottarga (torkad fiskrom) eller paradnumret gnocchi med tomatsås och sardinsk salsiccia! Hembakta söta seadas-knyten (friterade ostravioli med honung) till dessert hittar man inte på många andra ställen i Alperna, inte ens i de italienska. Vin- och grappautbudet är även det obegränsat och av det eminentare slaget. Passande till maten att ta in en cannonau, rubinrött vin från Medelhavsön.

När väl middagen är avklarad, så styr vi åter stegen mot Cortinas centrala delar. Man ska inte förvänta sig något rikt utbud av klubbar eller en uppsjö av klubbkids här på vardagskvällarna. Men på helgerna fylls oftast byn av danssugna italienare.
Drinkar sveps bäst på Clipper och det brukar bli riktigt bra tryck på dansgolven på nattklubbarna Bilbo och VIP-Room. Och varför inte släppa loss rumpskaket på nöjesetablissemangen nattetid?
För det stämmer väl som sägnen säger, all eventuell träningsvärk från skiddagen uteblir med hjälp av lite discodans.