RA_Jump1_JacksonHole_8633

Jackson Hole Air Force – Baksidans brödraskap

Det här är historien om Jackson Hole Air Force. Rövargänget som genom att ständigt bryta mot lagar och regler sakta men säkert förändrade en hel kontinents syn på skidåkning.

Text: Tobias Liljeroth • 2014-10-03 Uppdaterad 2014-10-03

Endast en kort hajk eller travers från toppstationen av the Tram – Jackson Holes ikoniska kabinbana – ligger Granite Canyon. En nordvänd drömvärld med gles skogsåkning, pillows, branta couloirer, tighta chutes och ändlösa, vidöppna fält.

En gång i tiden – så sent som i slutet av 90-talet – var det här förbjuden mark, utan tillåtelse att beröras av skidors belag. Locals brukade kalla den för den mörka sidan av berget, the Dark Side. Avspärrat med kilometervis av rep och barska varningsskyltar och den omedelbara konsekvensen att bli av med liftkortet (i bästa fall) eller åka i finkan (i värsta fall) om du trotsade förbudet och tog en tugga av det förbjudna äpplet. Om du överlevde själva åket vill säga, Granite är och var ökänt för sin lavinfarliga terräng som slutar abrupt i en trång bäckfåra i botten.

Jacksons skidpatrull var under den här eran snudd på militanta och kända för att inte se det minsta mellan fingrarna på skidåkare som överskred deras regler och nöp gladeligen liftkortet av samma killar som de stått bredvid i baren efter skidåkningen dagen innan.

Det var bara ett litet problem i kråksången: Jackson Hole har alltid befolkats av råbarkade skidåkare som dels söker efter den radikalaste terrängen som de kan hitta, och dels har de alltid gett blanka fan i regler och lagar – det var just därför de flyttade till en liten bergshåla i det totalt ödsliga Wyoming, ett ställe som gjorde sig ökänt redan under vilda västern-eran i amerikansk historia genom legendariska outlaws som Kid Currie, Sundance Kid och Butch Cassidy i rövargänget Wild Bunch.

Med tiden började ryktena gå om ett rövargäng på skidor som trotsade förbuden och lavinfaran och gång på gång droppade in i Granite, Jackson Hole Air Force. Ingen av dem berättade någonsin om sina åk för någon utanför gruppen. De var som skuggfigurer, som vålnader, som rörde sig tyst och obemärkt på den mörka sidan av berget. Ingen visste vilka personerna bakom de mystiska spåren som försvann in i skogen på baksidan av berget var. 

Ända tills det började dyka upp några skäggiga typer i liftkön med tygmärken på jackorna med en dödskalle över ett par korslagda stavar och det mystiska mottot: Swift. Silent. Deep. 1st tracks OB. JHAF.
Men om någon frågade vilken som helst av dessa skäggiga typer vad det där märket betydde fick de bara ett snett leende och en kompakt tystnad till svar.

En av dessa ljusskygga skidåkare var Benny Wilson, “the Captain”. Född i Jackson och uppväxt i bottenvåningen på det raggiga vandrarhemmet Hostel X i Teton Village som hans föräldrar drev, endast ett par hundra meter från kabinbanans dalstation fick han skidåkningen i blodet redan från barnsben. Och det var i förbjudna Granite Canyon och, det lika förbjudna Four Pines som han regerade. 

Ett envist rykte, eller om det bara är en skröna, gör gällande att Benny duckade repen och åkte själv i Granite i åtta år innan han ens berättade om det och tog med någon annan dit.
Benny själv varken bekräftar eller dementerar den storyn när vi träffar honom på afterskihaket Mangy Moose, ett par kliv ifrån hans barndomshem på vandrarhemmet. Det är en väderbiten man med lätt flackande blick och surrigt, lätt osammanhängande tal som sitter framför oss i skitiga och slitna skidkläder med en kaffe i handen. Det märks att han har levt ett hårt liv, dels i bergen och dels antagligen med en del mer eller mindre tillåtna substanser i blodomloppet.
– Jag droppade in i Granite för första gången kring 1971 eller -73 tror jag. Då var det mest jag, ibland tog jag med en polare dit.

Numera jobbar Benny som skidlärare på skidorten, vilket han gjort i 22 år nu. Lite märkligt kan tyckas för en person som haft just skidortens maktstruktur som motståndare under hela sitt skidliv. Han berättar rövarhistorier på löpande band. Om hur han bara missade 33 skiddagar per vinter under high school-åren, hur han blev bortdömd på freestyletävlingarna i ungdomen för att han och hans polare sket i tricken och bara satsade på högsta möjliga hastighet, om tiden när det var tio personer i kabinbanan på en puderdag – och hur han lärde nutidens överlägset största snowboardstjärna, en då elvaårig Travis Rice, att åka skidor.

Tillsammans med den numera bortgångne barndomsvännen Howie “Hollywood” Henderson grundade han undergroundgänget Jackson Hole Air Force som ett sätt att gäcka deras fiende nummer ett, skidpatrullen, ännu mer. Och för att ha lite kul under tiden.
Samlingspunkten för Air Force var under många år Village Café. En (en tyvärr alldeles nyligen riven) sunkig och kolmörk bar i källaren på huset bredvid kabinbanan med pizzaslicear, gamla skidfilmer och Pabst Blue Ribbon på burk. Serverat av stenhårda skibums som till exempel Johnny Verdon, en av Jacksons mest respekterade skidåkare alla kategorier. En herre som var med i Alaska under de tidiga dagarna av heliskiing där och utforskade området runt Valdez. Efter att ha tränat grundligt i den avstängda terrängen hemma i Jackson förstås.

Det var där, vintern 1986, som Benny och Howie på en servett skissade fram det ikoniska tygmärket som kommit att bli Jackson Hole Air Forces signum, och det klassiska mottot: Swift. Silent. Deep. Hämtat från Bennys tre år i marinkåren och med en tydlig koppling till förfarandet där ute i backcountryn för att undvika skidpatrullens hökögon och långa arm.
– Men du kan inte bara glida in här och tro att du ska bli medlem i Air Force bara för att du är en radikal skidåkare, du måste bevisa dig själv i en massa år. Eller göra något riktigt galet.
Men å andra sidan, det är alltid skidåkningen som varit själva initieringsriten till Air Force, du ska inte halshugga en höna, sno en bil eller svepa en liter äcklig sprit. Åk så mycket skidor du bara kan, ducka så många rep det är möjligt och gå stort utför varenda klippa i sikte och en vacker dag kanske Benny petar dig i sidan i kabinkön med ett tygmärke i näven och en lätt nick. “Bra åkt.”

Katt- och råttaleken med skidpatrullen var ett ständigt återkommande tema för skidåkare i Jackson under många år i allmänhet, och Air Force i synnerhet. Det var en lek på fullt allvar som ibland tog sig rent komiska uttryck när pistörer låg i bakhåll i skogen för att ta någon åkare på bar gärning. De satt till och med och spanade efter lagbrytare med kikare för att kunna ta fast så många som möjligt. Å andra sidan tjuvlyssnade en del medlemmar i Air Force på skidpatrullens komradiokanal.

– En gång runt -95 smög jag in i patrullhyttan på toppen av kabinbanan, det var ju liksom förbjudet område för en sådan som jag. Där hittade jag en lista med tio åkare som skidpatrullen hade som mål att ta fast, och av någon jävla anledning fanns jag inte med på den. Jag blev självklart skitförbannad och konfronterade en av killarna i patrullen, “varför är jag inte med på listan?”. Det enda svar jag fick var typ “vilken lista?”.

– Visst, de nöp ditt pass i en vecka eller två om du åkte i backcountryn. Men det var en helt annan sak med Doug, de var verkligen ute efter honom.
För överst på den där listan stod Jackson Holes, och Air Forces, mest ikoniska åkare, Doug Coombs. Den legendariske före detta extremvärldsmästaren och heliskipionjären i Alaska var 

skidortens ansikte utåt samtidigt som han duckade rep ut i det förbjudna på mer eller mindre daglig basis.
Coombs blev föremålet för en snudd på hetsjakt från skidpatrullen som slutade när en pistör – som satt sin ära i att sätta dit honom – tog honom på bar gärning när han körde i ett permanent avstängt område. Han blev av med liftkortet och avstängd på livstid från Jackson Hole, och drog istället till La Grave i Frankrike, ett ställe där ingen någonsin kunde säga åt honom var han kunde åka eller inte.
Följden blev den omvända mot vad skidpatrullen hade hoppats på. Istället för att fungera som ett varnande exempel blev Coombs avstängning rent kontraproduktiv; stämningen blev allt mer infekterad mellan Air Force och skidpatrullen och folk åkte om möjligt ännu mer i Granite och andra förbjudna områden.
Dessutom fick skidorten mängder av negativt omnämnande i både inhemsk och internationell skidmedia. Coombs var en av dåtidens största skidfilmsstjärnor och dessutom sponsrad av skidorten som en av Jackson Holes ambassadörer.

Läget var ohållbart. Representanter för skidorten satte sig ner med ett gäng åkare från Air Force och folk från skidpatrullen och resonerade sig fram till en gemensam lösning på problemet.
Denna lösning blev i slutändan den enda raka: Jackson öppnade vintern 1999/2000 som den första skidorten i USA upp sin backcountry för skidåkning genom en serie av portar, gates, som ledde ut i det tidigare förbjudna. Visserligen fullkomligt nerklottrade portar med mängder av varningsskyltar, det här är ju som sagt USA vi pratar om, för att slippa stämningar och att hindra mindre duktiga åkare från att ge sig ut i terräng de inte behärskar.
Men ändå, Jacksons legendariska backcountry var inte längre ett laglöst område och det skulle visa sig att Jackson Hole blev vägledande när skidorter över hela landet snart lättade på sina stenhårda regelverk. Ett gäng lortiga skibums hade alltså sett till att förändra spelreglerna på världens största skidmarknad.
Men när Coombs till slut blev tagen till nåder var det för sent, han omkom i en olycka i La Grave i början av mars 2006, utan att ha fått njuta av Jackson Holes öppna policy.
Men alla gillar inte de nya tiderna, för åkare som var beredda att smyga var avspärrningsrepen nära på en garanti för orörda svängar. The Captain är old-school in i ryggmärgen och definitivt en av dem.
– Det var bättre förr, innan de förbannade gaterna, säger Benny Wilson surt. Förr i tiden var det tomt på folk där ute, nu blir det ju uppspårat på en dag. Men å andra sidan är det ju bättre in-bounds nu än på den tiden.

Ett annat viktigt arbete som skidorten hade framför sig var att normalisera tillståndet mellan skidpatrullen och Jacksons radikala skidåkarfalang, ett sätt var att helt enkelt värva de senare till skidpatrullen. De flesta av Air Force åkare var gamla klassiska dirtbagbummare utan vare sig fast jobb, utbildning, pengar på banken eller större ambitioner med livet än att åka så mycket skidor som det bara var fysiskt möjligt.
En av dessa var Tom Bartlett. Hyllad som den kanske bästa skidåkaren på berget under det sena 80-talet var han ett givet mål för skidpatrullens värvningsattacker. Något motvilligt tackade han ja till jobbet men när vi kikar in i den översnöade patrullhyttan vid Corbet’s Cabin på toppen av kabinbanan möts vi snarare av kamratskap från Toms vitskäggiga kollegor när vi frågar om hur det var att gå från att vara förföljd av patrullen till att bli en av dem över en natt.
– Nej fasen, vi var ju alla bra polare redan innan, säger Tom till tonerna av ett kollektivt asgarv från alla närvarande utom de två patrullhundarna som ligger och såsar i en sliten soffa.

Jackson Hole Air Force - Baksidans brödraskap

En som däremot följt sina dirtbagideal till punkt och pricka är Brian Rutter. En långskäggig gentleman i de övre 50-åren med luggslitna skidkläder och välslitna telemarksprylar på fötterna.
När vi slänger ner skidorna på toppen av kabinbanan passar jag på att fråga honom om han hunnit åka mycket den här säsongen, typ för att bryta isen och komma igång med småpratet. Brian tittar på mig, ett litet leende går att skymta bland det grånande skägget.
– Jag åker skidor varje dag.

Och det visar sig att när Brian säger varje dag, så menar han verkligen varje dag. Och så har han gjort sedan han först kom till Jackson på nyårsafton 1978. Varje dag liften varit öppen. I 35 säsonger.
– Jag åkte hit för att hälsa på några vänner som hängde i Jackson. Men pengarna tog slut så jag blev tvungen att skaffa ett jobb här. Jag tänkte att “det är ju fint här”, så jag bestämde mig för att stanna och det var det bästa beslut jag någonsin tagit.

– Jag skaffade telisprylar för att det var det billigaste sättet att åka på. Men jag gillar det, det är mjukt och skönt men du måste hålla balansen för att inte falla framåt.
Brian jobbar kväll som kallskänk på Qualicum, en italiensk restaurang längs vägen in mot Jackson och är nöjd med livet han lever. Enkelt och okomplicerat, bara han får åka skidor. Varje dag.

Men Jackson handlar inte bara om skitiga bummare i jeansjackor på telisskidor, sedan många år har oändliga timmar högkvalitativ skidfilm skapats här med skidortens karaktäristiska sedimentklippor som kuliss.
Just den myten om Jackson Hole som en av världens mest radikala skidorter hade definitivt inte varit densamma utan Teton Gravity Research med bröderna Todd och Steve Jones i spetsen. Två kompromisslösa bummartyper som ledde otaliga Air Force-attacker utför områdets högsta klippor under 90-talet.
Tillsammans med kompisarna Corey Gavitt och Dirk Collins startade de sitt eget filmbolag med pengar som de sparat ihop som fiskare under ett par somrar i Alaska. Tajmingen kunde verkligen inte varit bättre, de dök upp i exakt samma veva som friåkningen stod inför enorma förändringar, med bredare skidor och ett helt nytt, mer aggressivt, förhållningssätt till bergen samt en helt egen, mer definierad, livsstil i släptåg.

I dag är TGR ett välmående företag med ett femtontal anställda – bara deras hemsida sysselsätter sex personer på heltid – enorma produktionsbudgetar och skidvärldens största stjärnor framför kamerorna.
Men bröderna Jones är först och främst skidåkare, och självklart gamla medlemmar i Air Force. När vi ska ta ett snack och ett porträtt är det inget snack om att vi ska göra det uppe på berget, något som definitivt har att göra med att det kräksnöar för första gången på flera veckor.

Todd och Steve kör fruktansvärt fort och med en sådan självsäkerhet som man bara kan få av att ha kört samma berg i flera decennier. De straightlinar in i rännor och flyger fram genom skogen – faktiskt minst lika bra som många av de åkare som de skapat en karriär åt i sina filmer genom åren. Det här är deras berg och nu vill de visa oss vad det går för innan de måste in i ett viktigt affärsmöte om ett par timmar för att säkerställa företagets finansiering de närmaste åren.

Vi tar kabinbanan till toppen och släpper på fullt ner genom Rendezvouz Bowl, trots en ärtsoppetjock dimma och flatljus, ut på en transport och tvärnit vid en gate ut till backcountryn. Why Not. Förr i tiden ett perfekt ställe att smita ut i det förbjudna konstaterar Todd, innan han drar iväg i ett djupt snömoln med stavarna i axelhöjd, Jackson style.

En av dessa åkare som skapat sig ett namn i skidvärlden utanför Jackson genom TGR:s filmer är Rick Armstrong, Sick-Rick. En senig, vältränad herre mitt i 40-åren med en gedigen skidfilmsbakgrund som sträcker sig över nästan ett decennium och ett rykte om att ha kört de hårdaste linjerna i 

Jackson när det begav sig, därav smeknamnet.
Ursprungligen från Durango i Colorado flyttade han hit i början av 90-talet, och blev den första utböling som blev accepterad in i Air Force.
Rick är knappast en gammal klassisk dirtbag längre, snarare precis tvärtom. På kroppen bär han nästa års skidkläder som precis plockats upp ur påsen, på fötterna skidor av nästa års modell och hörlurar med mikrofon under hjälmen. Vi snackar om en sanslöst driftig tvåbarnsfar som förutom att vara produkttestare åt Salomon också driver en mäklarfirma, ett konstgalleri och en yogawebbsida. Och åker skidor minst tre, fyra dagar i veckan.

På traversen bort mot området the Crags, bortanför Casper Bowl, stannar vi till och blickar ner i ett alpint himmelrike av rännor och gles skog – Granite Canyon. Just den här delen kallas passande nog Air Force Couloirs och är just i dag inlindad i tre-fyra decimeter nyfallet fluff.
Men hela Granite ligger helt orört, och lär göra det i flera dagar till. Anledningen är att det här snöfallet föregåtts av tre veckors torka med låga temperaturer och att ge sig ut där i dag är som att spela rysk roulett med fem kulor i revolvern.

Vilket är synd, för jag vet från ett tidigare besök precis hur fruktansvärt bra åkningen är i Granite – och, i och för sig, hur extremt jobbig traversen är på vägen tillbaka, vilket är ett billigt pris att betala trots allt.
Rick leder oss vidare in i the Crags. Han åker sanslöst fort med en kontroll som bara kan skapas av ett liv på skidor. Han flyger över blinda krön, carvar som en gud, plöjer puder som en snöplog och droppar klippor som om det inte fanns någon morgondag.

Ända tills telefonen ringer och han svarar i sin handsfree. Efter ett par minuter kommer han fram till oss med ett brett leende, han har precis sålt en fastighet värd ett par miljoner dollar.
– Jag bjuder på lunchen grabbar, säger han och sätter skidorna i fallinjen igen.

På många sätt är Ricks affärssamtal symptomatiskt för de förändringar som Jackson Hole står inför, betydligt större nu än när backcountryn öppnades upp. Friskt kapital strömmar in i trakten via otaliga dollarmiljonärer som lockas av Wyomings brist på inkomstskatt, eller för att komma bort från flådiga skidorter som Vail och Aspen och skaffa en tillflyktsort på en inte lika fullt lika glassig ort.

Paradoxalt har kontentan blivit att huspriserna i Jackson skjutit i höjden och numera ligger högt upp på listorna över USA:s högsta huspriser. Något som kanske inte direkt rimmar väl med Teton Countys rötter, dess råbarkade cowboykultur och kompromisslösa skibumtradition.
Men det gäller inte bara staden Jackson, även skidorten är i radikal förändring. Det första steget var att ersätta den gamla, ineffektiva kabinbanan från 1966 med en ny med dubbel kapacitet – 100 personer får plats i The Red Heli varje tur.

Och från att ha varit en relativt liten skidanläggning med moderat standard byggs nu allt fler lyxiga hotell, lägenheter och restauranger – ibland på bekostnad av gamla klassiska byggnader som varit en viktig del av Jacksons skidkultur sedan dag ett. Mest nämnvärt är att huset som huserat Village Café och TGR:s kontor nyligen revs för att ersättas av något nytt och lyxigare, och då finns det ingen sentimentalitet kvar för skitiga skibums som sitter i en mörk källare och käkar pizzaslicar och dricker billig öl.

Brian Rutter, å andra sidan, skiter fullkomligen i vad som händer i själva Teton Village, han lever enbart för berget.
– Jag bryr mig inte om vad de gör där nere. Berget är fortfarande det samma och alla förändringar här uppe har varit till det bättre.

Från att ha varit en samling laglösa skibums som skulle sättas dit till varje pris har Air Force blivit mer eller mindre ett pittoreskt inslag i Jackson Holes nutid. Nuförtiden är ett tygmärke mer ett bevis på att du är en grym skidåkare med rätt inställning till din sport och med Jackson i själen, än en lagbrytande sådan.

Till och med de turistansvariga pratar numera med värme om Air Force som något Jackson Hole kan vara stolta över. Den mörka delen av historien vill ingen riktigt veta av längre även om den hela tiden finns där i bakgrunden. Men den enda riktiga vägen till sann prestige i Jackson är genom det där tygmärket, beviset på att du är en äkta skidåkare.

För hur mycket de än bygger om infrastrukturen och tar bort det traditionella i Jackson så kommer bergets sanna själ fortfarande vara den samma. De trånga hisschakten Corbet’s och S&S kommer fortfarande att vara test pieces för nya generationer skibums. Four Pines och Pinedales glesa skog kommer även i framtiden vara lika lockande under ett strilande snöfall.
Och Granite Canyon, ja Granite kommer alltid att finnas där med sina ytor, sina rännor och alla sina hemliga ingångar och linjer. Och där kommer garanterat ett gäng luggslitna typer sväva fram i ett bolmande moln av snö. Tysta, snabba, okuvliga.

För om det är något som gäller är det att alltid få första spår utanför repen en puderdag. Och då måste du trots allt vara på tårna och inte dela med dig alltför mycket av dina planer om du vill behålla dina åk för dig själv. Det kommer aldrig att ändras.
Swift. Silent. Deep..

Jackson Hole Air Force - Baksidans brödraskap

Vilda västern

Läge
Jackson Hole ligger i Teton Village, 20 kilometer från staden Jackson, i det nord­västra hörnet av delstaten Wyoming, på gränsen mot Idaho. Närmaste större stad är Salt Lake City, 450 kilometer.

Resa
Flyg från Sverige till antingen Chicago eller Denver och sedan vidare med inrikesflyg till Jackson Holes flygplats. Hyrbil är att rekommendera från flyg­platsen och för att kunna ta sig runt, även om det frekvent går skidbussar mellan Jackson och Teton Village.

Butiker och uthyrning
Pepi Stiegler
Klassisk skidbutik i Teton Village, driven av den före detta skidskolechefen och vinnare av OS-guld i slalom 1964 i Innsbruck, österrikaren Josef “Pepi” Stiegler. pepistieglers.com

Teton Village Sports
Ligger på skidtorget utanför kabinbanan vid botten av liftarna. Bra utbud av breda skidor och topptursprylar, och en stor uthyrning. tetonvillagesports.com

Guide
Jackson Holes backcountry kan stundtals vara väldigt lavinfarlig, och linjevalen kan vara komplexa. En guide är definitivt att rekommendera för förstagångsbesökaren som vill få ut maximalt av sin vistelse. jacksonhole.com/backcountry-guides.html

Toppturer i Teton Pass
Highway 22 leder genom Teton Pass (2570 meter) på gränsen mellan delstaterna Wyoming och Idaho, 20 minuter med bil från både Teton Village och Jackson. Ett av USA:s bästa områden för toppturer. Du parkerar bara vid sidan av vägen och kan sedan välja på en mängd olika toppar som sträcker sig upp över 3 000 meter, med fallhöjder upp emot 1 000 meter. Många skidåkare väljer att åka längre ner än parkeringen och sedan lifta tillbaka till bilen.
Steve Romeos minnessajt Teton AT har en bra guide på nätet till Teton Pass. tetonat.com
Aktuell trafikinfo wyoroad.info

Bo
Bo i Jackson om du vill ha nära till restauranger, nattliv och cowboykänsla. Bo i Teton Village om du bara bryr dig om skidåkningen och inte vill köra bil eller ta buss på morgnarna.

Hotel Terra
“Ekologiskt” hotell med riktigt bra standard, perfekt beläget vid botten av liftarna. Har både vanliga hotellrum och studios med möjlighet till självhushåll. Kafé, restaurang och skidbutik finns i samma hus, samt gym och spa. hotelterrajacksonhole.com
Hostel X
Enkelt vandrarhem med total skidkänsla. Källarvåning med sällskapsrum, TV, pingisbord, skidförvaring- och verkstad. Perfekt läge ett snöbollskast från kabinbanan. thehostel.us

The Inn
Bra budgetboende nära liftarna med enkla rum med okej standard, varav vissa har kokmöjligheter. innatjh.com

Äta
Brewhouse
Snake River Brewery är Jackson lokala bryggeri med flera riktigt grymma ölsorter i sortimentet, särskilt deras Vienna Style Lager och Snake River Pale Ale. Bryggeriet har en bra restaurang där du sitter mitt bland öltankarna. snakeriverbrewing.com

Million Dollar Cowboy Bar
Säg Jackson och Million Dollar Cowboy Bar kommer garanterat att komma upp på tapeten. Klassisk restaurang mitt inne i Jacksons centrum som kör westerntemat fullt ut. Hästsadlar som barstolar, line dance flera kvällar i veckan och en tvättäkta amerikansk meny. milliondollarcowboybar.com

Spur
Sofistikerad sportbar i Teton Village med traditionell amerikansk mat som lutar lite åt det finare hållet. tetonlodge.com/spur-dining

Terra Café
Bäst frukost i Teton Village, speciellt deras burritos. Ligger i samma hus som Hotel Terra. hotelterrajacksonhole.com

Masa Sushi
Grym sushi i samma byggnad som The Inn. innatjh.com

Teton Thai
Thaimat för avhämtning i Teton Village. tetonthai.com

After ski
Mangy Moose
Klassiskt afterskihak i Teton Village vid botten av liftarna. Nachostallrikar, chicken wings, pitchers med öl (med ett stort urval på tapp), en sanslöst rörig inredning och liveband som inte sällan spelar country. mangymoose.com

Teton Gravity
Research
Ingen har spridit ordet om Jackson Hole lika intensivt som filmbolaget Teton Gravity Research, alla deras filmer innehåller minst en saftig sekvens från Jackson. Kolla in deras filmutbud på tetongravity.com


Text: Tobias Liljeroth • 2014-10-03
Jackson HoleUSA

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top