Björn Lindgren på andra sidan gränsen, fast fortfarande i Gränsen. Foto: Markus Alatalo

Artiklar

Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern

När resten av Sverige förbereder sig för våren öppnar Björkliden och Riksgränsen för vintersäsongen. Det här är skidentusiasternas verkliga bakgård i Skandinavien. Kallt, mörkt, öde … och alldeles fantastiskt.

Håkan Stenlund • 2015-03-12

Resereportage

Tack för i helgen.
“Jamen, tack själv. Det var riktigt kul. Kul att få uppleva något som är bättre än det egentligen är.”

På parkeringen nedanför Hotell Riksgränsen står två kompisar och tackar varandra för trevligt sällskap under Gränsens premiärhelg. Med “bättre än vad det egentligen är” menar den ena av dem helt enkelt skidåkningen. Då fjället öppnade på fredagen, med pjäxdjupt puder över sig, helt opåverkat av vind och med absolut blå himmel, stod förvånansvärt få skidåkare beredda. 

Det är sällan Riksgränsen är så här, ja det är sällan svenska fjällen är så här självklart lättbegripligt. Pjäxdjup kall snö från topp till fot utan att vinden gjort ett enda märke i snön. Där snön i stället syns ha ramlat ner så där återhållsamt och tassande som en ung förälskad som funderar om hen ska våga ta kontakt med sitt öde, men som till slut kapitulerar och lägger sig tillrätta. Det går alltid att drömma om att något ska bli bra. Men det är inte alltid det blir bättre än det du drömt om. 

Från toppen har det bara varit att peka skidspetsarna ner i fallinjen mot Nordalsliften och sedan försöka åka så fort och så mycket som möjligt. Första åket följer du en säker och välkänd linje. Andra, tredje och fjärde linjen spanar du ut från liften och de blir lite mer utmanande. 

Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern
Visst, det biter i kinderna längst uppe i norr. Men nog fasen är det vackert allt. Foto: Markus Alatalo

Det här är ett riktigt fjäll, vinddrivor och hål uppstår efter vädrets växlingar och bara för att du åkte här i maj i fjol är berget knappast detsamma nu. Från liften ser du att pistmaskinen tryckt in en del snö på några ställen för att få till liftspåret. 

Du bestämmer dig för att undvika att åka in i det området, det ser knöligt ut med pistmaskinsspåren. Du växlar över för ett åk närmare Solliften, men när andra skidåkare dyker upp i någon mängd väljer du att åka ner på framsidan mot hotellet. Uffes vägg och Branten är stängda, en viss lavinfara lär ju föreligga, men när åkte du Rimfors i pjäxdjupt puder från topp till tå sist? Halvvägs ner till botten hinner du tänka att den gamle stöten, Olle Rimfors, som gett den här löpan sitt namn, nog skulle ha gillat detta här. Som den gamle entusiast han var.

För det var ju därför han och alla andra kom hit en gång i tiden. Drog igång Sveriges första skidskola och satte stavvolter på två meter långa trälagg. Det var hit till Riksgränsen alla entusiasterna kom och åkte. Här fanns ju vinter i mängd.

Ospårat är bäst och i puder har du inga vänner. En halv dag senare är det dags att klättra till toppen av Nordals, eller helt enkelt att hoppa in i bilen och åka till Björkliden. Där, i Svarta Björn-området, lär det knappast vara uppspårat. Men eftersom Nordalsfjället, ner mot Sadeln, ser helt overkligt inbjudande ut är det bara att lägga skidorna på ryggen och börja knata. Den här gången bryr du dig inte speciellt mycket om att vara först. Uppför är spårat alltid trevligare än utför. 

Tillbaka på hotellet, för afterski och nödvändiga Facebook/Instagram-uppdateringar, vet du att du just upplevt en dag som troligen egentligen inte borde inträffa. En dag som är bättre än den borde vara. 

Och när du kliver in på Grönan och det är proppfullt och det efter ett tag klibbar av utspilld öl och utspottad snus under skorna vet du att allt stämmer. Att du gjort en tidsresa. Så här bra var det länge sedan det var senast. Så här länge sedan var det som du var sen till Grönans öppning. Du beställer choklad och Minttu för att du hoppas få tillbaka känsel i fingrar och tår lite snabbare. Men du vet inte om du egentligen bryr dig. 

Björkliden öppnar numera flera veckor innan Gränsen. Jag vet inte riktigt varför men det är kanske någon strategi som den nye ägaren har. Jag vet att jag tycker det är korkat, ja till och med stenkorkat. 

Riksgränsen har alltid varit för entusiaster, för de som tycker om att frysa eller svettas, för de som inte vet om de vill att säsongen ska ta slut eller börja om nog tidigt. För de som inte bryr sig om frusna tår och fingrar.

Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern
En gång i tiden, innan riksvägen mot Norge, var järnvägen det enda sättet att ta sig till Riksgränsen och Björkliden. Foto: Markus Alatalo
Proffsåkare kör stort i Riksgränsen

Men när jag står på premiären och får en av årets bästa puderdagar till skänks ska jag inte rådbråka mer om det faktum att liftarna borde ha öppnat någon vecka tidigare. För folk med “strategier” lyssnar sällan på entusiasterna. På de som lever på husvagnsparkering och i tält. Men ändå, jag måste få säga att när Riksgränsen inte öppnar helgen innan vecka nio, innan huvudstadens och halva Norrbottens eget sportlov, utan i stället helgen efter, är det fullständigt obegripligt korkat. Alla urfulla norska skoterraggare som ändå är här och längtar till att de ska få starta brandlarmet igen i natt lär inte bry sig. De skulle ha varit här veckan innan också. 

Men skidåkarna bryr sig.   

Däremot ska jag inte ta ifrån den nye ägaren att anläggningarna – läs hotellen – har fått en välbehövlig ansiktslyftning. Receptionen i Björkis har varit snygg och inbjudande i flera år medan den i Gränsen var medioker fram till förra vintern då den plötsligt blev en seriöst trevlig lobby där folk hänger. Vare sig ett hotell är fullt eller inte är det bra om det finns en trevlig plats som samlar upp människorna som bor där. 

Jag gillar den nya lobbybaren i Gränsen. Vissa perioder ersätter de helt nattklubben. Det finns enkla saker att dricka, Jack Daniels, Captain Morgan, öl, vin, kaffe, choklad och Minttu. Det är ett trevligt ställe att sitta ner på och snacka med folk utan att du måste skrika. 

Samma sak är det med retrolobbyn i Björkis. Du gillar att sätta dig ner där och ta dig en varm choklad utan att känna dig som en särling. Dessutom är ju maten plötsligt en saga för sig. Men låt oss återkomma till det, senare, nu är det after-ski efter en dag som varit bättre än den egentligen kan vara.    

Entusiaster och folk i marginalen har alltid sökt sig till norr. Du ska inte tro att rallarna som byggde järnvägen hit gjorde det av andra orsaker än att de fann ett sätt att försörja det liv i frihet de valt. Dagens säsongare och stamgäster är inte mycket annorlunda funtade. De vill gärna ha sitt liv i fred och dessutom lämna andras liv i fred.

Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern

På husvagnscampingen, bland mp3-spelare, hemkört och tjocka dunsovsäckar lever marginalmänniskorna. De som tidigare kunde ha kallats hedningar, för att de levde ute på heden och inte inne i den av kyrkan dominerade stadsbilden. De som ville ha sitt liv utan andras pådyvlade konventioner och dogmer, som i stället tyckte om att ta ut svängarna för stunden. 

Du kan knappast hitta en norrbottning av något format som inte haft husvagnsplats i Gränsen eller Björkis. Studenter som släpat upp familjens husvagn när det blivit höst och som sedan kastade sig i bilen, från Umeå eller Luleå eller Kiruna och åkte nordväst, mot frihet och äventyr, så fort det blev helg och lov. Som cowboys och outlaws, men med andra attribut. 

Gryningsåkning i Riksgränsen
Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern
Foto: Markus Alatalo

Mange, min kompis drog hit en vecka på lov en gång i tiden. Parkeringen var fullständigt insmetad i dimma. Han stannade i husvagnen och pluggade. Flatljusgröt hade han tuggat i sig förut. På tredje dagen gick han upp till hotellet för att få se någon annan människa. Där var det blå himmel. Mange hade lurats av inversion. Han svor åt sin egen dumhet, även om tentan förstås gick som ett rinnande vatten.

Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern
Restaurang Laplandia,
Riksgränsen. Foto: Markus Alatalo

Ett annat tecken på områdets attraktionskraft på skidåkare är att åtminstone fyra av den här tidningens redaktörer genom åren varit säsongare i Gränsen. Och kanske ännu fler fotografer. Henrik Matérn-Lindevall slutade rodda Åka Skidor och flyttade upp till Gränsen för att jobba i städet. Sedan gjorde han sommaren på Svenska Dagbladet innan han åter flyttade upp för en säsong. Matérn-Lindevall tackade nej till ett fast – tämligen välbetalt kan man tänka – jobb på “Svenskan” för att i stället städa nattklubben “Grönan” under tre vintrar. 

Men inte fan var det för att städa som han kom hit, utan för människorna och skidåkningen. Han passade på att vinna powder 8-tävlingen med sin vapendragare i städet, Pancho Snöfall, och sedan turade han. Det klassiska 12-toppsmärket blev snart hans. 

Mattias Fredriksson gjorde säsong i städet innan han blev chefredaktör och sedan världsfotograf. Redaktör Liljeroth, som får den här texten att fungera, gjorde två kortsäsonger som bartender i Grönan. Jag är fullständigt övertygad om att han skulle kunna skriva en alldeles underbart underhållande bok om den tiden. Samma sak med Billy Söderin, numera raggarbilstidningsredaktör men en gång på Åka Skidor, han har gjort sina hundpass i disken på hotellet.

Det är i utkanterna du förstår vem du är och vill vara. Det är på skidor allt faller på plats.

Vilken skidåkare är du?
Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern
Foto: Markus Alatalo

Dagen efter ligger ett slags moln över Gränsen och jämnar ut solstrålarna till ett minimum. Vi åker bort till Björkliden i stället. Om Gränsen blir uppåkt, på en dag, är det inte alls säkert att Björkis off-pist blir det på flera dagar. Svarta Björn-området kan vara en plats som håller flera dagar och endast nöts av några få lediga säsongare. 

I Sporten på Björkis jobbar Rickard Tellström från Sorsele. Han gör andra säsongen och även om han hinner ut några åk på dagen i Svarta Björn är det nog tills slutet av arbetsdagen som han längtar. När han och kompisarna kan ta skotern in bakom Låktatjåkka, till Guobla (Guoblacurro), parkera maskinen i botten av berget och hajka några åk. Dagarna blir snabbt längre och längre här och redan i april hinner du i princip med så mycket skitouring som du vill. 

– Förutom Guobla, där det nästan alltid blåser in bra snö, är förstås ett par andra favoriter att dra in till Kårsatjåkka, (Gorsácohkka, enligt kartan) du vet i slutet på Kårsavagge (Gorsávaggi) och/eller “Gärke” (Geargecorru), säger han när jag stannar på Sporten för att få några tips.

– Passar du dessutom på, i veckorna, kommer inte skoteråkarna att konkurrera med dig på samma sätt som de gör på helgen. 

Ja, hur det är möjligt att folk får köra sönder fjällvärlden med skoter till ingen nytta alls är för mig obegripligt. Visst, på lederna är det bra för alla. Men när fjällsidorna massakreras av spår förändras naturen. Det behöver du inte vara Einstein för att begripa, däremot måste du kanske jobba på Länsstyrelsen för att inte bry dig. Jag bestämmer mig för att låta skoterfjällen vara.

 

Vinter. De flesta åker till Gränsen eller Björkis på våren. När en viss sorts folk tar fram båten eller golfklubborna håller annat folk emot, på sina brädor och skidor. Men det är på vintern du förstår entusiasmen och skidglädjen bäst. Det är på vintern någon kan säga att det var: “bättre än det egentligen är”. 

Jag stannar alltså premiärveckan. Första dagen är det helt magiskt. Jag har en annan dag, i svenska fjällen, som jag kan jämföra med, på mer än 30 års ganska intensivt åkande. Min polare, Mange, säger att han kanske har tre dagar, men då har han å andra sidan haft husvagnen i Gränsen. 

Nu menar vi alltså dagar när snön ligger pjäxdjup, kall och torr helt utan att vara vindpåverkad. Både Mange och jag har förstås båda haft djupare snö, men då har det varit i dalar eller skog där vinden inte kommit åt, eller helt enkelt blåst in den. Här ligger det bara rakt upp och ned, från första till sista sväng. Bättre än vad det egentligen är. 

Resereportage: Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern
Björn Lindgren är en av Gränsens mest ivriga locals. Det här är en av anledningarna. Foto: Markus Alatalo

Efter premiärdagen följer en lite mer flatljusaktig dag innan söndagen åter bjuder på strålande sol och härlig åkning på riktig snö. 

Sedan börjar det. Varje morgon är klar och fin, men på kvällarna blåser det upp. Fyra av veckans dagar blåser det så mycket att vägen vid Björnefjäll eller Björkliden stängs av, eller så beordras det kolonnkörning. Ny snö faller, gamla spår blåser igen. 

Fredagen, en vecka efter själva premiären är det nästan lika bra som premiären. Men inget folk. Den här dagen har även Uffes Vägg och Branten öppet redan från start. Men jag åker ner i Nordals istället. Med åren har jag blivit mer och mer restriktiv mot att utmana ödet. Medan andra åker sönder snöbryggorna i Branten drar jag fram över Keps och Rimfors. De är ändå bättre än vad de egentligen är. *

En av Riksgränsens största profiler

Heliskiing

Den helikopterbaserade skidåkningen runt Riksgränsen och Björkliden håller riktigt hög klass, under vissa vårveckor rent av högsta världsklass. Kolla med Sporten på respektive ort när flygningen drar igång just den här säsongen, det brukar nämligen variera något även om början av mars är en bra hållpunkt.
arcticguides.com
mountainguide.se

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top