Historien om telemarkens ädla konst

En gång i tiden, i en avlägsen forntid när internet bara var en liten obskyr företeelse på vissa utvalda universitet, var knäböjandets konst den förhärskande skidtekniken bland västvärldens hårdkokta skidåkare. Det var tider när snowboarden hade intagit bergen med sådan kraft att syret inte räckte till för att försörja den tvåplanksbeklädda delen av skidvärlden vars kreativa kraft och förmåga var nere nära noll.

Där och då, under 90-talets tidiga hälft var det istället en gammal norsk skidteknik som fick agera platshållare för den kreativitet och skidglädje som kollegorna med fast häl saknade.

En skidteknik som namnet skvallrar om hade sitt ursprung i Telemark i sydvästra Norge under 1860-talet genom den norske skidlegenden Sondre Norheim.

I och med den moderna alpinteknikens intåg försvann telemarkstekniken mer eller mindre in i historieböckernas glömska. Bara för att 1971 bli återupplivad av ett gäng amerikanska hippies som läst om den i den utvandrade Stein Eriksens bok Come Ski With Me.

Tekniken växte i popularitet, även på våra breddgrader, till den milda grad att telemarksklassen under friåkningstävlingen Extrem-NM i Riksgränsen till och med var större än alpinklassen något år i början av 90-talet.

Sedan gick det fort utför. Skidåkningen fick en vitamininjektion med bredare skidor med rejält med skärning och allt fler skidåkare ställde undan sina par med lös häl, bara för att aldrig använda dem mer igen. Till och med i hemlandet Norge dog den en gång så starka trenden en ganska snabb död.

Dödsstöten blev utvecklingen av den moderna topptursutrustningen, nu fanns inte ens den anledningen kvar att åka skidor med lös häl längre.

Men som med alla andra, avsomnade, trender väntar vi bara på att en ny generation ska hitta telemarksåkningen och blåsa liv i den igen. Det borde vara dags snart.

---

Läs mer:

• Hjältarna från Telemarken

---