Foto: Tobias Ivarsson

Henrik Harlaut

Intervju med Frihetsministern Henrik Harlaut

Henrik Harlaut var ett av Sveriges stora OS-hopp i Pyeongchang. En perfektionist i slackerförklädnad och den nya skidåkningens klarast lysande stjärna som i alla lägen brutit sin egen väg till toppen.

Text: Niklas Natt och Dag • 2018-07-12 Uppdaterad 2022-02-08


Den lekman som förkovrar sig i den gängse slopestyleåkarens YouTubekanal får lätt intrycket av en väldigt avslappnad tillvaro där huvudpersonerna obekymrade om tyngdlagen svävar genom planetens mest vördnadsbjudande alpina miljöer, till tonerna av musik som må vara retro eller kontemporär, men alltid handplockad med fingertoppskänsla för optimal kredibilitet.

Trick i yppersta världsklass förefaller genomföras på stundens ingivelse. Vi inbillar oss en nomadisk tillvaro, en ständig migration mellan platser där det enda gräs som skådas ryms mellan rullpapper, där det rinner varm och kall Monster ur kranarna och där tävlingsstämningen är idel ryggdunkningar och glada tillrop.

Under ytan finns dock en annan verklighet, identisk med de villkor som råder inom all annan elitidrott. Kanske är detta rentav extremsportens allra mörkaste hemlighet: En dold botten av seriös, målmedveten träning, lika samvetsgrant genomförd i vintagehoodies för svårt överviktiga som någonsin i utförsåkarens kroppsstrumpa av gräll spandex.

Och ingen nu levande idrottare visualiserar denna paradox tydligare än den 26-årige slopestyleåkaren Henrik Harlaut (uttalas arlåå, reds. anm.) från Åre.

Intervju med Frihetsministern Henrik Harlaut
Foto: Tobias Ivarsson

Just denna tid på året har Henriks liv på resande fot tagit honom till Stockholm och till Bosön på Lidingö för att där avlägga landslagets biannuella fystester, ett krav för kvalifikation för 2018 års olympiska vinterspel i sydkoreanska Pyeongchang. Dessa inkluderar ting som benböj, bänkpress, spänsthopp, trettio meter spurt med accelerationsdokumentation i tiometersintervall, lungkapacitetsmätande löpning på band med ansiktsmask och slang, samt knäveckshängande situps i anläggningens ökända brutalbänk.

– Det börjar bli så himla jobbigt nu. Vi har gjort testerna två gånger om året i sex år nu, och man vill ju helst slå sitt gamla rekord. Varje gång jag försöker göra det tänker jag att jag borde tagit det lite lugnare förra gången.

Vem är mest vältränad i landslaget?
– Det tror jag faktiskt är jag. I vårt landslag i alla fall. Jag är nog den som hållit på med flest olika sporter i mitt liv, alltifrån hockey och fotboll till studsmatta, och den bakgrunden har nog gjort mig rätt bred.

Bred i mer än en bemärkelse: I en sägenomspunnen intervju avslöjade Henrik så sent som i fjol att han lyfter inte mindre än 145 kilo i bänk, händelsevis Arnold Schwarzeneggers uppvärmningsvikt kring Pumping Iron-eran.

– Nej, nej. Jag är inte på långa vägar så stark i armarna. Det blev ett litet missförstånd  i den där intervjun, jag trodde jag svarade på vad jag tar i knäböj.

Icke desto mindre har jag minst en källa som pekar ut dig som väldigt bitig, en egenskap som dock sällan kommer till sin estetiska rätt tack vare rådande modeideal inom din skidåkardisciplin. Kommentar?
– Äsch. Det är väl mer än man tror i alla fall. Det är många som blivit chockade. Men det gäller alla i landslaget, vi är väldigt jämna rent fysiskt, bra på det mesta utan att vara jättebra på något. Förutom Harrestestet kanske, där man ska hoppa och krypa under häckar och smidigheten spelar stor roll. Inom alpint är de mer grymma på benböj och bänkpress, men inte alls lika starka i bålen.

Händer det att du visar sexpacket på förfester när stämningen motiverar det?
Det har jag aldrig gjort.

Intervju med Frihetsministern Henrik Harlaut
Foto: Tobias Ivarsson

Familjen Harlauts bas låg i Sollentuna ända tills Henrik fyllde nio, då man flyttade norrut till Åre. Detta med anledning av att den äldre av Henriks två storebröder skulle börja på skidgymnasiet (väl hemmastadda kom Henriks far att grunda champagneverksamheten E. Harlaut et Fils, “Sveriges enda vinhus med eget jibbteam”). Före flytten hade åkningen förlagts till Väsjöbacken – fallhöjd 82 meter – och det dessutom långt före någonting som ens påminde om slopestyle existerade.

I vilket fall som helst var den inte någon skidåkningskarriär som hägrade för Henriks del. Han spelade hockey.

– Tanken var att vi skulle bo i Åre i tre år. Sedan blev det tre år till. Sedan slutade det med att det blev otänkbart att flytta tillbaka, för att vi alla trivdes så bra.

Hur var det att komma upp till Åre som nioårig stockholmare?
– Jättebra. Väldigt annorlunda jämfört med Stockholm, inte minst när det gällde idrott. När vi spelade fotboll i Sollentuna var det cuper på blodigt allvar, i Åre hade vi klasslag med både killar och tjejer, och drack saft och åt bullar medan matchen pågick. Jag fattade ingenting först, men jag gillade det. En väldigt stor kontrast. Jag började ju träna hockey direkt, och minns hur jag gjorde mål i första matchen. Det var inte ens tekning efteråt, målvakten passade bara ut pucken. Jag gjorde målgest och grejer. Ingen brydde sig. För mig var det bra, att få släppa loss istället för att allt skulle vara så seriöst och strikt.

Inget snack om 08:or och fjollträskare?
– Nä. Jag uppfattade väl på avvägar att folk inte var jätteförtjusta i stockholmare, men fick egentligen aldrig höra det personligen. Årefolk var helt enkelt inte så taskiga mot varandra.

I Sollentuna bodde Henrik tre minuter från ishallen, och en kvart från skidbacken. I Åre blev situationen den rakt omvända. Från huset i Ullån var det bara att ställa sig på skidorna bort mot Rödkullen och vidare ut i systemet.

I klassen var det två andra som spelade hockey. Alla åkte skidor. Samtidigt fanns plötsligt andra alternativ än alpint: parken i Bräcke hade etablerat sig som ett självklart hem i pisten för unga och lekfulla – en plats mången 70-talist passerade uppe på transportsträckan med skeptiska blickar mot nygjutna ledstänger mitt ute i snön – och år 2000 hölls Red Bull Big Air för första gången på Olympiaplatån.

“Några av världens bästa åkare var där, och det var första gången jag insåg att den sortens åkning faktiskt var en sport i sig”

– Det var det coolaste jag hade sett. Alla såg olika ut, alla hade sin egen stil. Det var inte så lätt att hitta mer information eftersom det ju saknades bredband på den tiden, så man fick fråga kompisar, jag frågade mina brorsor om de kunde höra bland folk de kände. Jag fastnade för det, och det dröjde inte länge innan åkningen helt tog över från hockeyn. Det var så fritt. Jag ville ju helst av allt spela hockey hela tiden, men det gick ju inte: Det var två timslånga träningar i veckan och kanske match på helgen, och mer än så gick det liksom inte att spela. Hoppa i parken, det kunde man göra från åtta på morgonen fram till de stängde vid halv fem. Jag och mina brorsor byggde ett litet hopp på gården också, så där kunde man åka vidare sen.

Jag inbillar mig att det uppstår ett sorts glapp i varje generation, där vissa satsar på åkningen och börjar röra sig mot en tillvaro som din, medan andra lever mer normala liv och kanske blir pistör eller något – vilket det absolut inte är något fel med. Har du några minnen av när den processen började?
– Det var ju Henrik Windstedt och Jon Olsson och några andra i deras ålder som blev först, och efter dem var det en av mina storebröder, några som var ett år äldre än jag och några stycken i min ålder som åkte väldigt mycket tillsammans och utgjorde en grupp där alla drömde om att bli proffs på att hoppa. De yngre hade inte riktigt det intresset.

Intervju med Frihetsministern Henrik Harlaut
Maximalt pepp efter vinnaråket under X-Games i Oslo 2017. Foto: Joshua Duplechian/ESPN

Hur är det med knät?
– Väldigt bra nu, jämfört med hur det har varit. Jag har opererat det två gånger sedan tidigare, och hade ganska mycket problem under förra säsongen. Det var som att ha löparknä, när allt brosk under menisken är utslitet och det bara blir ben mot ben vid stötar. I vår sport är det ju så mycket nedslag hela tiden, så det gjorde otroligt ont att landa. Körde jag för mycket svällde det upp. Därför har jag inte kunnat åka så mycket under sommaren, utan kört med en fysioterapeut fem dagar i veckan. Nu känns det otroligt mycket bättre, och rörlighetstesterna ser bra ut. När det var som värst kunde jag inte böja det mer än 90 grader, för att det var för fullt av vätska. Bara för någon vecka sedan lyckades jag nudda hälen i rumpan för första gången på fyra år, och det var hela målet med sommarträningen.

Smärtsamma nedslag?
– Nej, det var värre med vridningar och små rörelser. Jag tävlar ju i två grenar, big air och slopestyle, och det var den senare som var det stora problemet. Rails, främst, det är så många små rörelser man måste göra för att hålla balansen. Jag var tvungen att avstå från två tävlingar i fjol.

Brutit nyckelbenet två gånger?
– Det är faktiskt fyra gånger nu!

Henrik drar ner tröjan och blottar höger nyckelben, där ett märkligt hörn sticker ut i dramatisk vinkel under huden, vilket man kan få känna på med fingertopparna om man frågar snällt, en upplevelse av skräckblandad förtjusning lite som när man klämmer på en pytonorm på djurparkens barnavdelning.

– De satte en järnplatta längst benet med tolv skruvar. Det var under X-Games, när jag gjorde en trippelvolt och kom lite för kort. Landade i nittio grader, fick en rätt hård hjärnskakning och bröt nyckelbenet i åtta bitar. Så synd också, för bara trettio centimeter till så tror jag att jag hade kunnat få runt den. Men å andra sidan hade det kunnat vara värre med trettio centimeter mindre, så det är alltid lätt att spekulera i efterhand. Efter att plattan kom på plats blev det bra igen, och jag hann åka i två veckor innan jag bröt det en gång till.

Med plattan kvar?
– Ja, jag var väl lite för tidig ut i backen där. Det är den som sticker ut lite konstigt.

Ska den sitta där för gott?
– Det finns de som tar ut dem, men då tappar man sex-sju veckor för att skruvhålen ska läka ihop.

Är det inte lätt att en ond spiral börjar efter den sortens upplevelse, där du blir rädd för att göra samma vurpa igen, tvekar i hoppet och på så vis garanterar att det går illa?
– Jag har aldrig riktigt blivit rädd på det sättet. Jag vill tro att jag blir lite smartare efter varje krasch, och väljer säkrare vägar. Målet är ju att kunna göra det här så länge som möjligt. Just det X-Gamestricket, min nose butter trippel-cork, tog det i och för sig två år innan jag gjorde igen, men inte av den anledningen. Det hade mer att göra med att inget hopp passade för det. Men den gången satte jag det perfekt.

Jag har alltid tänkt mig att det är ett trick som du gjort tusen gånger i träningssammanhang redan, men tvärtom gör du det bara under tävling?
– Jag tror att det är därför den fick sådan uppmärksamhet första gången jag gjorde den. Då fick jag femtio poäng av femtio möjliga och vann, och jag väntade ett år innan jag gjorde det igen. Då fick jag 49. Under OS-finalen gjorde jag den två gånger, därefter en krasch. Sedan har jag gjort den två gånger till i tävling, och vunnit båda.

Aldrig på träning?
– Typ. Jag gör ofta samma sak fast med en volt mindre, en nose butter dubbel-cork. Faktum är att trippel-corken inte är mitt favorittrick alls, det är inget trick jag riktigt vill göra, men det är det tricket jag har vunnit på alla gånger jag gjort det. 

Har du några bra räcket-på-pungen-anekdoter?
– Det har faktiskt aldrig hänt mig. De flesta tar räcket på ljumsken om det vill sig illa, men jag har aldrig ens råkat ut för det.

Intervju med Frihetsministern Henrik Harlaut
Ibland tar Henrik av sig superhjältekostymen och köttar stora berg som vanliga människor. Här i Riksgränsen. Foto: Daniel Rönnbäck

Henrik Harlaut bor nuförtiden i furstendömet Andorra, högt beläget i Pyrenéerna mellan Frankrike och den iberiska halvön, dels för närheten till åkning och dels för – öppenhjärtigt nog nämnt i förbigående i en intervju med Expressens webb-tv – “skattegrejen”, men också för de förstklassiga träningsanläggningarna.

Skumgrop är en term som numera nämns ofta i dessa sammanhang. 
– Ja. Det är en träramp över ett hål fullt med skumgummi. Jag kör ner med rollerblades. Det är ungefär samma känsla som när jag hoppar. Extra bra träning med tanke på att rullskridskorna är svårare att hålla balansen på i och med att du saknar den där halvmetern fram och bak som ger extra stabilitet. Istället måste du ha tyngdpunkten rakt över foten hela tiden. Jag tänker mig att hockeybakgrunden har varit en fördel där.

Det låter väldigt roligt.
– Sjukt kul. Och den bästa tänkbara övningen inför att hoppa på skidor, bortsett från, då, att faktiskt hoppa på skidor.

Hur utvecklar du ett nytt trick?
– Först och främst har jag velat lära mig att använda alla olika typer av rotationer: Bakåt med skruv, framåt med skruv, sidovolt med skruv… allt sådant där. Sedan har det ofta handlat om att slå ihop två trick i ett. En ett-och-ett-halvt-varvsskruv med en annan typ av ett-och-ett-halvt-varvsskruv. Sedan vrider du på dem lite, och hittar det sätt på vilket rotationen går och försöker att vrida så mycket som möjligt. Mycket repetition, från små trick som byggs vidare och sedan slås ihop med andra.

Finns det ett tryck på dig att alltid hitta på nya grejer?
– Nej, men en vilja från min sida. Jag tröttnar själv på andra som bara gör samma sak om och om igen. Jag är ju själv ett super-fan av skidåkning, och det vill jag fortsätta att vara. Jag tänker ofta tillbaka på hur det var innan jag blev proffs: Hur det kändes att titta på proffsen, och varför jag tyckte att vissa var häftigare än andra. Ett trick är lite som en trend, som jag ser det, och kanske håller sig fräscht i två-tre år. Om du bara tränat på det och inget annat när nästa grej kommer blir det mycket att ta igen, och därför försöker jag att träna på allt. Kommer det något nytt vill jag vara bland de första som gör det.

Historiskt sett har du haft lättare för att snurra åt vänster än åt höger?
– Helt klart. Det har varit min största svaghet; att det finns folk som kan snurra höger bättre än jag kan snurra höger. Det har varit min stora träningsfokus över sommaren: Att sätta högertrick lika bra som andra, för då har jag mina vänstertrick som en extra fördel. Under min senaste resa körde jag inte en enda vänstersnurr.

Vilket underligt sjätte sinne det här måste vara för er som sysslar med det: Den typen av kroppskontroll i luften, och att sedan försöka spegelvända det. Det måste hända konstiga saker i huvudet.
– Oh ja. Det gäller att lura hjärnan. Försök att kasta en boll med vänsterhanden lika bra som du gör med höger. Det borde ju egentligen vara samma sak.

Har alla ett snurrhåll som är bättre än det andra?
– Alla som åker nu, åtminstone. I grund och botten handlar det om vilket håll du tycker är skönast att kolla över axeln på. Jag var egentligen en naturlig högersnurrare, men fick en fix idé om att det egentligen inte var mitt bästa håll och att jag aldrig skulle kunna snurra mer än ett varv just därför. Det var när jag var tolv. Hela den säsongen kollade jag bara över vänster axel, och efter det blev jag en vänstersnurrare. På den tiden var sporten inte så utvecklad, jag hade ingen aning om att man en dag skulle behöva kunna göra båda två. Kunde man snurra tre varv blev man betraktad som omänsklig, idag ska du kunna göra fyra och ett halv åt vardera håll, framåt och bakåt.

Intervju med Frihetsministern Henrik Harlaut
Henrik på väg mot seger i Dew Tour i Breckenridge förra vintern. Foto: Jamie Walter/ Dew Tour

Jag satt och kollade på en backstagevideo från din egen YouTube-kanal häromdagen, och slogs av hur gemytlig stämning det verkar vara inom er subkultur, och hur lätt det är att glömma att ni är idrottsmän som alla andra. De där killarna sitter nog mest och röker gräs och spelar tv-spel, och bara går ut och gör det där, tänker man. Och så är det ju inte.
– Verkligen inte. Det var en grej jag gillade med OS, att det blev tydligt att vi tävlade på samma villkor som alla andra.

Men det var aldrig tal om att åka i kroppsstrumpa?
– Våra kläder skulle ju göras av H&M, och de var väldigt lyhörda med våra önskemål. Själv kan jag inte åka i kläder som inte är jättestora, det känns helt fel.

Du tappade byxorna i Sotji?
– Nej, jag har ju hängslen när jag åker, så de är nere på den nivån hela tiden. Det var snarare jackan som gled upp. Men det var kanske en syn som folk bara inte var så vana vid. Jag hade Björn Borg som kalsongsponsor på den tiden också, så det var ju bra.

Är det någon annan som har satt din berömda nose butter trippel-cork 360, och hur kändes det, i så fall?
– Ja, det var en kille som satte det i våras. Det kändes bra. Jag tror aldrig att något 
trick hållit sig i fyra år utan att någon annan lyckats repetera det, för i den här sporten 
är det ju direkt tio andra som börjar träna på det senaste så fort det dyker upp – inte minst jag själv. Det var många som började göra det med två rotationer, men annars är det mest nose butter-grejen som avskräckt folk. Det är lätt att få hugg i hoppet och göra sig illa, och därför fick jag ha det för mig själv väldigt länge.

Inför OS, känner du något av Brasilien-i-fotboll-fenomenet, att det är guld som gäller och att allt annat vore en besvikelse?
– För mig själv är det ju så, helt klart. Jag vet att jag har tricks och kapacitet för att ta guld, och om allt går som jag vill att det ska gå borde jag kunna ta mig dit. Men visst, brons eller silver hade jag också varit nöjd med. Skulle nog bli lite sur om jag kom fyra. Den här gången vill jag verkligen stå på pallen. Förra gången hade jag helt klart ett topp tre-åk, men satte ner handen lite vid sista hoppet och kom sexa istället – även om jag var glad över det då. Nu känner jag mig bättre. Mer förberedd. Det känns bra att vara svensk, också – jag har förstått att media i exempelvis USA kan vara lite tuffare mot sina favorittippade atleter om det inte går vägen. Men jag bryr mig inte så mycket om vad andra kommer att tycka, jag är nöjd så länge jag känner att jag gjort det bästa åk jag kan prestera. Resten är ju upp till domarna.

Tycker du att den biten funkar bra, då?
– Till och från. Det är ju så mycket som är nytt och en så snabb utveckling, så jag förstår att det är svårt att sätta poäng. I egenskap av mångårigt fan kan jag tycka att domarna ibland missar saker, eller tar beslut jag inte håller med om. Men jag förstår deras dilemma. Jag vill själv inte vara domare.

Den andra delen av din åkarkarriär, bortsett från tävlandet, handlar om filmer och sociala medier.
– Helt klart. Så var det när jag var liten: De som tävlade gjorde också film, och det var också så att de som verkligen var intresserade snarare tittade på filmerna än följde tävlandet. Jag tycker att det är lika roligt som att tävla, och du har verkligen tiden att göra dina trick så bra som du bara kan. I tävling kan du inte uttrycka dig på samma sätt, satsar du till hundra procent kan du rentav råka illa ut. På film kan du sätta ner en hand två-tre gånger innan du sätter tricket perfekt. Jag ser det som en träningsgrej, också: Jag måste vara mer perfekt när jag filmar, och eftersom jag klipper och redigerar mina filmer själv blir det en bieffekt att jag får tillfälle att analysera mina hopp väldigt mycket. Jag kan gå igenom ruta för ruta och se vad som går fel och vad jag gör rätt. Det ger mig ju också möjlighet att framställa mig själv på det sätt som jag själv föredrar.

“Jag tröttnar själv på andra som bara gör samma sak om och om igen. Jag är ju själv ett superfan av skidåkning.”

Mycket av kringmaterialet är ju kul också. Jag såg en film där du sitter på en träningscykel inför en tävling i ett rum fullt med folk, och läppsynkar till musik du uppenbarligen har i hörlurarna, men som sedan lagts på filmens soundtrack, vilket får effekten att det ser ut som att du sitter och rappar mitt bland folk som inte bryr sig. Sådant är roligt eftersom din personlighet kommer fram.
– Precis. Och med sociala medier har ju allt blivit så otroligt enkelt. Förr i tiden fick man vänta i månader på en film. Det är både på gott och ont: Jag kan tycka att det läggs ut för mycket grejer, istället för bara det som är perfekt. Mycket läggs ut mest för uppdateringstaktens skull, för att visa att man varit på en viss plats och nästan lyckats med ett visst trick. Men… tja. Det är ju alltid kul ändå.

Intervju med Frihetsministern Henrik Harlaut
Foto: Tobias Ivarsson

Vad gör du när du inte åker skidor?
– Redigerar skidfilm, kollar skidfilm, kollar skejtfilm, skejtar själv.

Finns det inte agenter och sponsorer som lever i ständig skräck för att du ska stuka foten när du gör en kickflip?
– Jo… det gör de säkert. Faktum är att jag slutade att skejta helt mellan femton års ålder och nitton av just det skälet: Jag skulle åka på en skidresa, och tvingades avstå tre dagar för att jag råkat stuka foten när jag åkte bräda. Men nu har jag börjat igen, det är för roligt för att låta bli. Och jag klarar inte av att sitta still.

Dricker du extremt mycket Monster?
– Ja. Jag har försökt trappa ner över sommaren. Vi hade ett snack om det här så sent som igår, på Bosön. Jag har faktiskt aldrig druckit kaffe, men massor av Monster, och aldrig när jag tränar, men alltid när jag tävlar. Vi kom fram till att det är någonting som sitter i huvudet.

Aldrig smakat kaffe?
– Aldrig.

Förklara dig.
– Jag har aldrig gillat varma drycker över huvudtaget. Brände mig alltid på tungan. När jag var liten och andra drack varm choklad fick jag vänta till den hade svalnat. Sedan, när jag började åka över själv till USA, åkte jag med folk som var fyra-fem år äldre, och innan vi skulle ut och åka var de alltid tvungna och stanna någonstans och köpa kaffe, och det tyckte jag var slöseri med tid, så jag bestämde mig för att aldrig fastna i den fällan. Och sedan började jag dricka Monster istället.

På dina varumärkta grejer är det mycket Ninja Turtles. Vad handlar det om?
– Det var min favoritserie när jag var liten.

Kan du på rak arm nämna vilken sköldpadda som har vilket vapen?
– Donatello har pinnen, Leonardo har svärden, Michelangelo har nunchakas, Rafael har knivarna. Splinter har ingenting. Han är bara mästaren.

Vad är historien bakom ditt smeknamn, E Dollo?
– Det började med en schweizisk skidåkare som jag inspirerats mycket av, Mikael 
Deschenaux, med hela hiphopstilen och så. Han hade alltid feta smeknamn. Jag började hänga med honom, och vi åkte en del tillsammans. Jag berättade att jag hemskt gärna också ville ha ett smeknamn som jag kunde använda på Myspace. E:et kommer från mitt mellannamn, Eugene. Dollo är ett uttryck i skidvärlden för när någonting är fett. Det är kul att det fått sitta kvar.

Jag såg ett filmat shout-out till dig från Redman i Wu-Tang Clan. Vad hände där?
– Jag har alltid gillat Wu-Tang och åkt mycket i deras kläder. Jag och Redman delade klädsponsor, och han kom till deras lager vid något tillfälle för att spela in en musikvideo, tror jag. En av killarna där berättade för Redman att jag var en stor beundrare, och bad honom spela in en liten video. Det var ingen som berättade det för mig på förhand, plötsligt dök den upp på YouTube när jag var ute på resa.

Kommer du ihåg hur han avslutar sin lilla monolog? Han viftar med två burkar marijuana till orden “when I see yo’ ass, I gonna get yo’ ass high as fuck”. Hur slutade den historien?
– Vi har aldrig träffats.


Henrik Harlaut

Född

14 augusti 1991 i Sollentuna

Uppväxt

Åre

Bo

El Tarter, Andorra

Familj

Flickvän. Storebröderna Philip, storbergsåkare av klass som driver företaget Åreguiderna, och Oscar, även han framgångsrik parkåkare/jibber. Mamma Tette och pappa Erik.

Meriter

Åtta guld samt tre silvermedaljer i X-Games. Sjätte plats i slopestyle i OS i Sotji 2014. VM-silver 2019 i big air.

Filmer

Figurerar i en uppsjö av filmer från bland annat Inspired Media Concepts och Level 1 Productions. Samt förstås i sin egen YouTube-kanal (sök på Henrik Harlaut).

Kuriosa

Familjen Harlaut har en vingård i Langedouc i södra Frankrike och tillverkar eget vin under namnet E. Harlaut et fils. Du hittar deras viner på ett flertal krogar och hotell i Åretrakten. Vi rekommenderar speciellt det ekologiska rödvinet Cuvée d’Åre och champagnen Brut Millesime. Den sistnämnda smakar enligt säkra källor extra bra i kombination med ett färskt X-Gamesguld.


Text: Niklas Natt och Dag • 2018-07-12
ArtiklarBig airFreeskiingHenrik HarlautSlopestyleX-Games

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top