Øystein Bråten gör en Switch 540 i en enslig dalgång under midnattssolens gassande sken. Foto: Sofia Sjöberg Wester
Vassi Sessions – midnattssol, quarterpipes och frihet
En liten grupp bestående av några av världens bästa friåkare flydde undan virus och samhällets krav och etablerade en parallell verklighet på fjället i Riksgränsens midnattssol.
Klockan är strax efter tre på eftermiddagen när en slutspelsskäggig Henrik Harlaut, kisande i motljuset kliver ut ur det kamouflagegröna tolvmannatältet. Iförd skoterstövlar och basketshorts gnuggar han sömnen ur ögonen och kliar sig i sitt yviga, för sommaren lilafärgade hårsvall.
Bakom honom kommer Norges jibbstolthet Øystein Bråten tätt följd av Henriks barndomsvänner Morten Grape och Adam Müller. Ett välbekant leende breder ut sig över hans solbrända ansikte när vädret konstaterats vara lika bra som igår.
Till tonerna från en portabel högtalare som så ofta får agera stämningshöjare, tillreder det nyvakna gänget några rejäla kåsor kokkaffe medan dagens planer diskuteras.
Men är inte dagen snart slut? Knappast på dessa breddgrader. Ett tjugotal mil bakom ratten norr om Polcirkelns gräns kan man så här års inte riktigt tala om någon egentlig natt. Även om solen under tidig morgon skyms av berget som vi gjort läger nedanför, så tar den sig aldrig under horisonten.
De varmaste timmarna av dagen sovs bäst bort i ett svalt tält, vilket gör fotografer och filmare nöjda då det ju är de där gyllene timmarna däremellan som skapar de finaste bilderna.
Under junisolens strålar blir det till och med för slaskigt för att bygga hopp dagtid vilket gör tidsomställningen närmast obligatorisk för att undvika den ruttnaste snön.
Henrik har siktet inställt på kronjuvelen i dalgången bakom oss, en perfekt platå med en väl utkarvad kick bakom en brant solbelyst landning. Under de senaste dagarna har hoppet genomgått en rad justeringar och just ikväll verkar alla överens om att det är fulländat. Där kommer ljuset vara som bäst under dagens sista timmar. Ingen har några invändningar, med enbart sol i prognosen är brådska inget koncept som känns bekant.
Fjällabbarna dyker ovanför våra huvuden, i hisnande höga hastigheter viner de förbi i sin fascinerande dans. Efter att äntligen ha övervunnit rekordvintern och brutit sig upp till dagsljuset har fjällbäcken ätit sig genom snötäcket och vinner nu flera meter om dagen.
Här och där spiller den ut en blå pöl, som små himlafärgade färgstänk i det svartvita landskapet. Invånarna i den lilla tältbyn byggd på framsmälta mossplättar ett par kilometer in i dalgången börjar så sakteliga ta sig ut och göra sig påminda.
Medbjudna på resan är, utöver Øystein, Morten och Adam, en brokig skara personligheter från skidkollektivet The Bunch som den här gången utökats med vänner från både Dalarna och Tyskland. Även om Henriks senaste film Salute är det största och mest seriösa projektet han har gett sig in i så är själva produktionen lika självklart avskalad som den alltid har varit.
Hans två filmare, Emil Granöö och Joakim Åslund tillhör Henriks närmaste skara vänner från uppväxten i Sollentuna utanför Stockholm, medan Morten och Adam varit med sen flytten till Åre i de tidiga tonåren. Morten, jobbar även som shaper i Henriks lokala terrängpark i Andorra.
Den norska OS-guldmedaljören Øystein Bråten har filmat med Henrik under hela projektets gång och är i full färd med att bocka av hela sin trickpåse från slopestyle-karriären i backcountryt.
Som om inte umgänget var blandat nog så har även undertecknad lämnat sin Chamonix-exil för den nordsvenska midnattssolen och anslutit för att rehabträna efter en skada från tidigare under säsongen.
I en dalgång ett stenkast från Sveriges nordligaste skidort Riksgränsen, långt efter att stolliftarna slutat snurra för säsongen, är alla samlade för så mycket mer än att bara åka skidor.
Det är inte så konstigt att skid- och snowboardåkare som inte vill ta sommarlov återvänder till just Riksgränsen för att skapa film och foto år efter år.
Snön ligger djup in i sommarmånaderna och terrängen inspirerar till kreativa hoppbyggen bland djupa snödrev och mjukt böljande branter. Lokala spots som Norgesvängen, Apelsinklyftan och Nordalshoppet har figurerat i många odödliga skid-och snowboardfilmer genom åren.
Henriks röst ekar från toppen av inrunnet att han är redo. Några sekunders tystnad går innan han får klartecken av filmarna, och börjar staka upp fart.
Kort därpå dyker hans silhuett upp på krönet och fladdret från hans jacka är allt som hörs i den bedövande tystnaden. I nästa ögonblick är han fem meter upp i luften ovanför den snöfria platån, sakta dubbelcorkandes med en stabil handpåläggning med blicken fixerad på den kvällsolsvarma landningen.
Lugnet avbryts av ett tungt stomp och klippet är i kannan som det heter på branschspråk. De där åtråvärda sekunderna som all träning, resande, planerande och grävande till slut kulminerar i, det tvådimensionella eko av verkligheten förevigat för alla de som inte var där när det hände.
Henrik dubbelkollar materialet direkt från Emils kamera, var det fjärde försöket bra nog eller finns det rum för förbättringar? Man blir inte bäst i världen på det man gör om man accepterar medelmåttighet, och trots ett par obligatoriska självkritiska synpunkter på stilen så står det klart att kvällen blev en succé.
Efter att välförtjänta highfives utdelats laget runt, glider vi hemåt för ännu en förmiddags sömn, och den här märkliga rutinen vi alla anammat under veckan fortskrider.
Dagarna flyter ihop med varandra och den moderna tillvarons tidsmarkörer som veckodagar och klockslag blir till abstraktioner, inlärda per automatik men efter två veckor i dalgången uppenbart meningslösa.
Området trafikeras allt mer sällan av utomstående och det går dagar utan kontakt med civilisationen – förutom med den äldre mannen som iförd shorts och turskidor ibland hälsar på avstånd för att dricka en Pepsi i solen, för att sedan försvinna lika fort som han dök upp.
Här bland fjällriporna är vi på ett märkligt sätt skyddade från samtidens alla komplexiteter som annars tillåts fylla våra medvetanden.
Det påminner om känslan av att ha hamnat på en öde ö, eller kanske har vi till och med förflyttats till en annan dimension?
Långt där borta på andra sidan den här verkligheten, fylls nyhetsflöden av ovisshet och samhället verkar balansera på en knivsegg mellan ordning och kaos, men här bland fjällriporna är vi på ett märkligt sätt skyddade från samtidens alla komplexiteter som annars tillåts fylla våra medvetanden.
Den som har följt med ett par decennier i skid- och snowboardscenen vet att quarterpipes är ett ständigt återkommande inslag här i Riksgränsen.
Ända sedan Ingemar Backmans världsrekordhopp med bräda runt sekelskiftet och kanadensiska freestylelegenden JP Auclairs kvicka gensvar som kom att revolutionera en hel disciplin har otaliga böjar byggts mellan pisterna i det lilla skidsystemet.
Henrik och Magnus Granér återvänder triumfartat till lägret efter att ha hittat och grävt färdigt dagens hopp. Det utlovades quarterpipe-session och att döma av deras entusiasm så kommer det att bli en riktigt klassisk kväll.
Dagen till ära är hela gänget samlade på en plats och under kvällssolens varma sken pressas gränserna för hur stort det är möjligt att gå från det branta avhoppet.
Øystein hittar fort rytmen och visar varför han är en av världens absolut bästa parkåkare, tiden verkar stanna av när han tweakar ut sina flatspins och landar baklänges i den slaskiga och korta landningen.
Magnus går nästan lika stort men tar av baklänges medan Henrik bryter mot tröghetslagarna i stora snurrar med omöjliga lutningar som han ändå på något sätt lyckas komma ur på fötterna.
Tack vare en kort hajk till toppen av ett brant inrun blir det många hopp innan ömma knän och trötta ryggar gör sig påminda och hela crewet är delaktiga på något sätt, antingen som åkare, fotografer, filmare eller shapers.
På klipporna i solen råder festivalstämning med musik, vätskepåfyllning och solkrämsstationer. Sju timmar hinner gå innan ljuset försvinner från hoppet och kamerorna varnar om fyllda minneskort.
Det har precis blivit den sjätte juni när solens sista strålar lämnar oss bakom bergskammen i öst, och någon hörs nynna på nationalsången. Spontant stämmer vi andra upp till allsång och aldrig har väl ett nationaldagsfirande känts mer naturligt än här mellan de urgamla granitjättarna omkring oss, ackompanjerade av den nyvakna fjällbäckens porl.
Text: Jacob Wester • 2022-05-23
Artiklar • Skidorter • Sverige • film • Gränsen • Henrik Harlaut • Jacob Wester • Magnus Granér • polcirkeln • Riksgränsen • Salute • Skidfilm • Sofia Sjöberg • Sofia Wester Sjöberg • Sverige