Ruben Östlund filmar Jonas Söderquist på Nordalsfjäll i Riksgränsen i maj 1977. Foto: Mattias Fredriksson
Ruben Östlund om skidåkning, Free Radicals och filmframgången
Under flaggen Vad gör du nu för tiden? snokar vi reda på vad Åka Skidors kompisar från förr pysslar med idag. Näst ut: Ingen mindre än stjärnregissören Ruben Östlund.
Det går knappast att överskatta vad Free Radicals-filmerna har betytt för svensk friåkning.
Lika känt är nog inte vad filmerna betytt för svensk filmhistoria. Men faktum är att regissören Ruben Östlund, som bland mycket annat vunnit två guldpalmer, kanske hade sysslat med något helt annat om han inte hade fastnat för att filma radikal utförsåkning på 1990-talet.
För när Ruben sökte in på filmutbildningen som nu heter Akademin Valand vid Göteborgs universitet var det tack vare arbetsproverna, Free Radicals-filmerna, han kom in.
Dessutom var det från början skidåkningen, mer än själva filmandet, som lockade.
– Jag var väldigt intresserad av skidåkning. Och därför kunde jag mycket om skidåkning. Jag var väl inte så intresserad av filmandet i sig från början. Det var sekundärt. Men filmandet gav mig möjligheten att fånga en prestation. Det visade sig också vara ett bra sätt att gå in i vilket ämne man än går in i. För mig är det som händer framför kameran det intressanta – inte bara att vara filmregissör eller skriva manus. Det är en jätteviktig aspekt och det upptäckte jag när jag filmade Free Radicals. Det var skidåkningen som gjorde mig till regissör, förklarar Ruben Östlund när vi hörs.
Filmbudgeten är numera fläskigare, teamet större och uppmärksamheten internationellt på en helt annan nivå, även om Free Radicals-filmerna faktiskt uppmärksammades även utanför Sverige.
Men spelfilm/långfilm som slår internationellt skapar stjärnor och myter på en rejält mycket större arena än den lilla ankdammen som består av fanatiska skidåkare.
Idag är Ruben Östlund en av världens mest hyllade regissörer. Senaste långfilmen Triangle of Sadness togs emot som det mästerverk varje filmskapare troligtvis önsketänker sig.
Milt uttryckt kan man säga att Ruben Östlund emellanåt, när film ska lanseras lever ett hektiskt liv – in the fast lane.
– Ja, absolut. Att lansera en film tar enormt mycket tid, så det har varit ett hektiskt år med Triangle of Sadness. Ibland har jag tänkt att ”orkar man det här en gång till” men sen blir man ju glad när det går bra.
Så inte minst för skidåkningen mellan tagningarna var den nya kameran ett jättelyft.
Foto: Mattias Fredriksson
Går bra ja, du har ju lyckats riktigt skapligt. Blir du någon gång förblindad av framgången?
– Nä, men det blir normalt väldigt snabbt (skratt).
Intresset för skidåkning har levt kvar. Ruben åker fortfarande skidor varje vinter, även om antalet dagar kan räknas på en hand kontra 120 dagar per säsong när det var som mest.
En av hans framgångsrika filmer, Turist (sex guldbaggepriser varav bästa film, samt juryns pris i Cannes bland annat), skildrar en familj på skidsemester i Alperna.
Nu är det inte själva skidåkningen som är det intressanta utan det psykologiska i och med pappans agerande när en lavin hotar svepa med fru och två barn.
Ruben började åka skidor i Kåbdalis i och med att han och hans mamma besökte hennes barndomshem i Haparanda.
Hans återkommande besök i Norrbotten, där han var som ett oskrivet blad, gjorde att han skapade sig en persona som skidåkare hemma i Styrsö, söder om Göteborg.
Han såg sig som skidåkare och ville givetvis förkovra sig.
– Jag älskade snön, att vara i naturen och att vara i bergen. Skidintresset tog ordentlig fart i 12-årsåldern. Jag kommer ihåg att jag beställde skidfilmer som jag läste om i Powder Magazine. Det tog liksom två månader innan den där jävla filmen kom. Och sen tittade jag på Carving the White varje dag efter att jag kommit hem från skolan.
Det första utförsåkarrelaterade Ruben filmade var Cold Reality där han jobbade på uppdrag för producenten Niklas Allestig.
Tidigare hade Ruben fått låna utrustning av Styrsö fritid, som då drev ett projekt där unga skulle få prova på den nya videotekniken.
Vaket av kommunen kan man tycka i och med denna period verkligen revolutionerade filmbranschen från grunden.
Plötsligt kunde gemene man producera bra bildkvalitet, något som tidigare varit både dyrt, tungt och krångligt. Säsongen 1995-1996 avslutade Ruben i Riksgränsen.
Ruben Östlund fattade att något stort var på gång.
Den lilla orten som då blivit något slags epicentrum för new school och normbrytande åkning.
Ingemar Backmans hopp på King of the hill flög jorden runt och samtidigt hade flera skidåkare anammat den attityd som gett snowboardåkarna initiativet i kreativ utförsåkning. Ruben Östlund fattade att något stort var på gång.
– Jag var i Riksgränsen då och filmade snowboardåkare. Där fanns fruktansvärt många sponsrade. Men vi var inte de coolaste filmarna så vi fick inte tillgång till de coolaste och bästa snowboardåkarna.
Istället började Ruben hänga med några progressiva skidåkare.
En Jesper Rönnbäck som hoppade över malmtåget.
En Jonas Söderqvist som snart skulle bli Sveriges första professionella friåkare på skidor.
En Jan Olov Aikio som gjorde ett hopp i King of the Hills quarterpipe som blev omslag på Powder. Med flera.
Jesper och Jonas hade en vision och ville göra en skidfilm: rått, röjigt, punkigt. Ruben förvaltade idén och genomförde.
Och där har ni upptakten till Free Radicals och den framgångsrikaste svenska regissören sedan Ingmar Bergman.
Finns det nån chans att du kommer att göra skidfilm á la Free Radicals igen?
– Nej, jag tror inte det. De som håller på idag är så duktiga och dedikerade och har den brinnande energin. Men jag har haft lite planer på att kanske göra någonting kring kulturen när det gäller risktagande. Där finns väldigt mycket intressant. Jag ska inte säga för mycket men jag har haft en del kontakt med några i The Bunch-gänget.
To be continued… kanske man kan säga om man ska prata filmspråk.
Text: Niclas Sjögren • 2023-11-06
Artiklar • film • Free Radicals • Intervju • Mattias Fredriksson • Niclas Sjögren • Ruben Östlund • Skidfilm • Vad gör du nu för tiden • Video