Jag brukar börja dagen med några stadiga piståk.

---

Först områdets förnämsta pist Nationella. Bred. Stöddig. Generös och med tanke på hur glest befolkad den brukar vara de första morgonåken så kan man stå på ordentligt.

Sen betar jag av västerut. Min väg och Lillgrova är två raviner som uppmanar till kreativ åkning.

Sen brukar jag dra till legendariska Granbacken, namngiven efter familjen Grahn från Kittelfjäll som fostrade en hel drös med goda skidåkare.

Bröderna Gran (sex stycken) kom under drygt 20 år, 1950-tal till 1970-tal, att skörda inte mindre 75 SM-guld för seniorer, juniorer och ungdom i slalom, storslalom och störtlopp.

Främst av dem alla var Bengt-Erik Grahn, som för övrigt var Ingemar Stenmarks stora förebild.

Och hade det inte varit för lite oflyt kunde Sveriges utförsåkarfeber ha startat några år innan Stenmarks genombrott.

Bengt-Erik var nämligen på vippen att vinna flera stora tävlingar men slumpen ville annorlunda. 1966 ledde han stort, två sekunder efter första åket, i slalomtävlingen på VM i Portillo, Chile.

”Kittelfjäll har förutsättningarna för att bli en av Skandinaviens
riktiga dragplåster när det gäller utförsåkning”.

---

Men solkladdig snö på slutet i andra åket fick honom ur balans och han körde ur. 1967 kom han tvåa i det som då motsvarade slalomvärldscuptävlingen i Kitzbühel.

Men det som kanske grämde honom mest var den där porten som föll i slalomtävlingen på OS i Grenoble 1968. Bengt Erik låg fyra efter första åket men i det dimmiga vädret hade Jean-Claude Killy med flera fegåkt det andra.

Det gjorde aldrig Bengt-Erik Grahn, från Kittelfjäll tävlande för Tärna IK Fjällvinden. Efter mellantiden i andra ledde Grahn överlägset.

Men en port han tacklat ner föll så illa att den åkte nerför backen och stannade precis inför sista porten.

Portvakten slarvade och missade att plocka bort den. Bengt-Erik försökte hoppa över pinnen men kraschade. Jean-Claude tog därmed guldet och storslam och blev legendarisk.

Bengt-Erik grämde sig livet ut (han gick bort 2019, 78 år). Det är det jag tänker på när jag kastar mig utför Granbacken.

Kittelfjäll har liksom Grahn hade, verkligen allt. Eller, Kittelfjäll har förutsättningarna för att bli en av Skandinaviens riktiga dragplåster när det gäller utförsåkning.

Men förblir ändå en relativt oslipad diamant. Mer på gott än ont.

Det har snöat fem centimeter över natten och jag delar den opistade pisten med endast två hjälmfotingar, min tonårsdotter, min kompis Kalle och hans tonårsdotter.

Det tar några åk innan vi sabbat allt fluff. Men då är det bara att fortsätta västerut.

Doc Isacs-backen inhyser några centimeter till som landat i lä i rännan i skogen. Vi mosar på. Nästa backe heter Pölsas. Samma sak där.

Vi bara betar av. Det är ett slitigt jobb som ändå måste göras. Och det är inte många som hjälper oss här i Kittelfjäll denna måndag i slutet av februari.

Slutligen tar vi BE:s löpa. Hade det varit lite mer krut i mig så hade jag skannat av även området västerut, Björnfällan.

Men vi viker ner oss och tar en lunch på hotellet istället. Eftermiddagen ägnar vi åt det östra området.

Samma visa där.

En drös med spännande nedfarter. Opistade raviner, kreativa rännor. Och några riktigt bra pister.

Jan Express-liften har för övrigt ungefär 87 millimeter liftkö denna dag.

Vi drar upp på berget för en fika, eller rättare sagt en Glühwein på toppstugan Lavinen.

---

---

Bästa in bound-åkningen

Lillgrova

Kittelfjälls näst största ravin ligger lätt nåbar nedanför Toppstugan. Lagom utmanande och med tillgång till många varianter beroende på snön.

Min Väg

Den tredje största ravinen i Kittelfjälln är en skön lekplats för alla kreativa utförsåkare. Minsta lilla snöfall eller bara vind brukar fylla på bra med lössnö.

Doc Isak

Från början var denna nedfart ett par rännor som var ganska trånga. Idag har man glesat ur och det är ett perfekt åk i björskog.

Znubben

En av favoriterna i östra delen av systemet. Namngiven efter en som gärna följde med på off piste.

Storgrova

Denna generösa ravin delar väst från öst och är en självklar nedfart och en gigantisk half pipe. Ett drömåk när det dumpat.

Det är så lätt att tycka om utförsåkningen i Kittelfjäll.

Och då har jag bara pratat om in bound och inte ens nämnt de turer som ligger nära till hands i området.

Bara extremt bra skidåkning utan att man behöver riskera livet.

Man kan fråga sig: hur bra är skidåkningen egentligen i Kittelfjäll?

Och man kan fråga sig hur långt ett snöre är eller vad en sten väger.

Svaren måste så klart variera.

Men just när det gäller Kittelfjälls kvalitet som utförsåkardestination finns det ett par oomkullrunkeliga faktum. Snösäkerhet: relativt god.

Är det östligt kommande väder är det lite Japan, nåja, över hela området. Är det västligt torrväder blåser det ändå ofta in snö i ravinerna och rännorna.

Åker man, som jag gjort de senaste tre åren, till Kittelfjäll vecka nio, när Stockholmarna invaderar fjällen som värst, är det ändå förvånansvärt lugnt. Kringaktiviter finns.

Du kan ta en helikopter, skoter, isfiska, hyra guide för toppturer, längdspår, skidskola, lavinkurser, bada isvak, ja allt som krävs egentligen.

Men på det lite mer lågmälda viset.

Om till exempel Lindvallen och Experium utvecklat konceptet med vintersemester så långt det går åt ena hållet (bowlingbanor, bio, spa, pooler, vattenland, spelcentrum, food courts, gym, saunavärld, äventyrsbad, inomhussurf, vattenrutschbana och annat lull lull) så är Kittelfjäll liksom motpolen.

Här finns bara ett av Sveriges bästa skidberg, de trettioelva ravinerna och en galet vild natur som huvudattraktion. Men vad säger då de Tiktoksabbade barnen?

Well, mina ungar älskar Kittelfjäll, även om dom, när dom är här missar en helvetes massa skärmtid. Det liksom drar för mycket med utelivet.

Men återigen, hur bra är Kittelfjäll?

Jag ställer frågan till Nico Allergren, en local och nyfunnen skidkompis som har tagit mig under sina vingars beskydd.

– Om det är en halvmeter lössnö så ju alla ställen kanon. Men i Kittelfjäll finns det så mycket – hur förhållandena än är.

Ja, det är nog så man får se det. Men det är liksom svårt att dra några riktigt relevanta paralleller med Kittelfjäll som vinterdestination.

Det är svårt att stoppa Kittelfjäll i något passande fack. Svårt att sätta etikett på.

Terrängen är unik. Atmosfären likaså.

Kanske överdriver jag när jag beskriver Kittefjäll som den sista oförstörda vintersportdestinationen.

Riktigt så är det såklart inte. Alla känner ju till att den finns. Det känns absolut inte som något Svartliden även om den lokala dialekten här är helt underbar.

Pistvaktvibbarna är så utblandade med utbölingar och seriösa skidåkare att det bara är en skön charmig stämning här.

Och att man äter lite av fjällens absolut snitsigaste mat på Värdshuset lägger till ännu en aspekt. Det är småskaligt men det är smart och modernt även om liftarna byggdes strax efter Dackefejden.

Kittelfjäll har aldrig varit någon väl hållen hemlighet. Första liften byggdes redan 1962 och så öste ju Grahnbröderna på och gjorde succé och berättade om sitt hemmaberg.

Och när Åka Skidor blev tidning på 1970-talet var byn verkligen i ropet i skidsverige. Optimismen och framtidstron var stor. Stenmark slog igenom, antalet liftar ökade lavinartat över hela landet.

---

Läs mer:

• I fält med lavinpatrullen i Kittelfjäll

---

Här fanns en av världens mest prisvärda heliskiing och hotellet köptes faktiskt av Åka Skidors grundare Felix St. Clair-Renard och Peter Broms 1977. Kort sagt: Kittelfjäll var hett. Glödhett.

Men Peter omkom tyvärr 1980 och så var den epoken slut. Det är tydligt att dessa två seriösa skidåkare, förstod att Kittelfjäll hade något speciellt.

Men de storvulna planerna kom av sig. Man pratade i åratal om fler liftar men det är som om det inte vill sig.

En lift upp till Sadeln är den mest utopiska idén även om man hittills inte fått till det.

Senaste tillskottet på liftsidan är Jan Express (2002), som utökade det liftburna området österut med en drös intressanta nedfarter.

Idag pratar man mindre om lift till Sadeln men mer om ännu en lift på lägre höjd, vid Majbacken.

Men med tanke på ekvationen sålda liftkort kontra möjliga investeringar så är det givetvis inget som är självklart.

Liftsystemet kommer förmodligen omfattas av två längre ankarliftar, en kortare knapplift, en barnlift samt en replift ett tag till.

420 höjdmeter liftburet som du med hudar eller boot packing enkelt utökar till 600. Punkt.

Vi samlas tidig morgon på vår guide och lavinexpert Stefan Lundins kontor.

Solen tittar fram, det blåser men är inte så kallt. Kittelfjäll Adventure är ett guide- och lavinkonsultföretag som häckar i Kittelfjäll och närområdet.

Med är också Nico, Kalle och fotograf Evelina Rönnbäck. Planen är Daune, en topptur bara ett par kilometers bilresa mot norska gränsen.

Det har snöat, töat, frusit och snöat lite till. Hård vind har packat det mesta ovan trädgränsen men vi hoppas på tur i skogen nedanför kalfjället.

Söderut, över Marsfjället, södra Lapplands högsta berg ligger några molnslöjor. Vi ställer bilen lite nonchalant vid vägkanten.

Jag tänker »p-böter« men kommer på mig själv med vara onödigt stockholmsk.

När vi klarat av anmarschen över sjön och klistrat hudarna på skidorna märker vi direkt att det finns lite puff mellan träden.

Ovanför skogen, på kalfjället som leder upp till Daunetoppen 1291 är det dock precis så rackligt som Stefan förutspått: vindpackat skravel.

Så vi håller oss i den relativt glesa björkskogen. Det är bara att välja: skidåkarens vänster för lite brantare, skidåkarens höger för lite flackare.

Vi gör inga långa episka åk. Men det är med tanke på omständigheterna bra. Det är ju som en naturlag. Tar man sig ut, går några höjdmeter, får några svängar, så blir det bra.

Vi stannar mellan två åk nere vid sjön. En ståfika. Jag har hantverkstunnbröd från Åsele, älgkorv från Coop i Kittelfjäll, kaffe i min Åka Skidor-termos.

Ja, ni fattar ju hur det smakar. Just där och då är det svårt att tänka sig att det går att toppa den måltiden.

Men senare på kvällen så sitter vi där på Värdshuset och häpnar över rödingtartar, renkebab och smått störda vinupplevelser.

---

---

Stefans bästa toppturer

Sadeln är en av Kittelfjälls absoluta klassiker. Turen börjar med att du tar Jan Express-liften upp, för att sedan gå på skidor/splitboard den sista biten. Emellanåt lavinfarligt här, så kolla lavinprognoser.se på morgonen efter klockan 8.00 innan du ger dig ut.

Norgesvängen är en annan av Kittelfjälls klassiker. Turen inleds med att ta Hotelliften upp och efter en kort anmarsch åker du sedan ner på västra sidan av Kittelfjället. Skogsåkningen är här den stora behållningen och består av vacker granskog i lagom brant terräng. På vårkanten när kvällssolen tittar fram är detta ett magiskt åk. 

Daune erbjuder ett flertal roliga och varierade åk för den som vill färdas bortom liftsystemet. Här kan du njuta av branta åk utförs på kalfjället och gles, fin skog med riktigt bra åkning. Snön ligger skyddat här och håller sig ofta bra länge. Här finns i perioder lavinfarliga åk. Anlita guide.

Borkafjället är en riktig pärla. Anmarschen är relativt kort innan det bär av uppför och du belönas med stora öppna ytor på kalfjället och bra fallhöjd för kul åkning. Borkafjället bjuder inte på samma lekfulla skog som Daune, men för den som vill åka mer i det öppna landskapet är Borkafjället perfekt. Även här finns i perioder lavinfarliga åk.

Guidning och lavinkurser

Kittelfjäll Adventure erbjuder guidade toppturer, offpistguidning, lavinkurser och andra aktiviteter på fjället. Företaget startades 2011 och drivs idag som ett litet, genuint familjeföretag med några få anställda. Personalen har alla arbetat länge i branschen och är välutbildade inom sina respektive fält. Bra åk, hög säkerhet, helt enkelt.

StefanLundin har guidat i Kittelfjäll sedan 1990-talet, med fokus på toppturer och offpiståkning. Han är utbildad fjälledare, lavinräddare och lavinexpert. När han inte guidar arbetar han med Naturvårdsverkets lavinprognoser. Där han bland annat gör han prognoser och arbetar med informationsinsamling ute på fjället. Stefan är också fjällräddare och instruktör för SVELAVs lavinkurser. Han håller lavinkurser både för privatpersoner och för de som redan är eller vill bli yrkesverksamma inom snö- och lavinfältet. Han har ett förflutet som professionell snowboardåkare och när han är ledig hittar du honom ute på fjället eller i backen, tillsammans med vänner
eller familjen.

Följande dag gör vi Norgesvängen, en lättillgänglig tur man når från liftsystemet.

Det tar bara 10 minuter, kanske en kvart, att skråa och knalla från liftavstiget upp till passet som öppnar åket som vätter mot norska sidan. Vindhårt, skravel ovan trädgränsen.

”Det är kass helt enkelt” som Stefan uttryckt det två dagar tidigare. ”Men bra bas”.

Ja, då vet man att det är rejält kass när man vill lyfta fram att detta skottsäkra marmorlager är en »bra bas«. Bra underlag för skidåkning är det i alla fall inte.

När björkskogen tar vid är snökvaliteten okej, men kontrasten till det som var kass gör att den känns riktigt bra. I ungefär sju och en halv svängar.

Sen är det totalt klistervallad snö som vi hugger fast skidorna i innan vi kommer ut på myren och går den sista biten till där frugan hämtar oss med bilen.

Jag stukar en tumme mot en liten björk. Den läker nästan på ett halvår.

---

---

Käka i Kittelfjäll

Med tanke på hur liten Kittelfjäll by är matutbudet helt makalöst. Vi frågade Nico Allergren om hans favoritmatställen.

Hotell Kittelfjäll

Luncher med dagens (inklusive veg), soppa, mackor, våffelbuffé och burgare. Kväll: á la carte med en blandning av internationella och lokala klassiker. Bakfickan serverar pizza på eftermiddag/kväll. I baren kan du få en riktigt bra irish coffee.

Hotell Granen

Skön avslappnad atmosfär i en timmerstuga med anor. Henriksfjälls vardagsrum. Enkla, men goda rätter – från röding till schnitzel. 

C&R Restaurang

Lunch och middag.

Mycket klassiker typ steak minute, moule frites och plankstek. Ibland pizzabuffe´. Inga krusiduller men vällagat. Avslappnad stämning. Pub-del med enklare snacksrätter.

Toppstugan Öppet dagtid när liften går. Enklare ställe för fika, varmkorv eller en gulasch, eller en öl.

Kittelfjäll värdshus är lite i en klass för sig. Fine dinig som är långt ifrån ängslig utan snarare är avslappnad och kul. Krögarparet Jasper (kock) och Lotta (sommelier) Bergström har lyckats med att skapa ett fantastiskt välkomnande koncept.

Var det bra?

Well: Dimma, vindpackat, klister, flatljus. Men visst var det bra.

Och när jag sitter och skriver dessa rader sker det med ett visst motstånd. En liten gnista av ovilja.

Jag minns det gamla ordspråket ”call a place paradise, then kiss it good bye”. Eller om det är ”…and kiss it goodbye”. Oavsett är det så det känns att skriva om Kittelfjäll.

Man liksom avslöjar en hemlighet, kallar något för sitt paradis och vips är det överbefolkat med skräniga människor som svärmar kring någon buffé och älskar att gnugga splitter nya skidkläder mot varandra i oändliga liftköer.

Eller hallå, ursäkta, jag ska väl inte sitta här och överskatta mig själv och Åka Skidors betydelse för besöksnäringen.

Under åren har jag de facto skrivit flera reserapporter från byn utan att den förlorat sin charm.

Det är som om det fattas några liftar, några siffror, för att Kittelfjäll ska sälla sig till de stora överbefolkade skidorterna.

Det fattas något för att det verkligen ska ta fart och flyga rent ekonomiskt. Vill jag ens det? Förlåt mig kära liftbolaget: men helst inte.

Det är väl bättre att stockholmarna, göteborgarna och de stora massorna åker till Sälen, Idre, Vemdalen och Åre?

Jag hoppas i alla fall att Kittelfjäll förblir vilt och vackert. Ospårat. Långt bort. En lift kort liksom.

---

Läs mer om skidåkning i Sverige:

• Sveriges 11 bästa pister
• Sveriges 10 bästa toppturer
• Sveriges 11 bästa offpiståk

---

---

Text: Niclas Sjögren Foto: Evelina Rönnbäck • 2025-09-08

Artiklar • Sverige • borka • Borkafjället • Daune • Evelina Rönnbäck • kittel • Kittelfjäll • Niclas Sjögren • Offpist • Piståkning • Sadeln • Skidåkning • Skidor • skidor idag • Skidorter • Sverige • Topptur