Rebecka Harlaut i en av Borgafjälls många pudergömmor. Foto: Johan Axelsson

Sverige

Skogsåkning och pistvaktsvibbar i Borgafjäll

Peter Nilsson drömmer om skogsåkning i Kanada men tar vänster i Dorotea och hamnar istället i Borgafjäll i södra Lappland. Sveriges roligaste skogsterräng får han på köpet. Med eller utan stighudar.

Text: Peter Nilsson • 2019-01-08 Uppdaterad 2020-12-19

“Det är bara att svänga vänster i Dorotea och fortsätta rakt fram i någon timme, sen är man där.”


Som en liten flock pingviner på rad skidar vi genom yrande snörök över isen mot det område vår guide kallar “Lilla Kanada”. Lovande.

Det är tidigt i februari och vintern har tagit landet i ett järngrepp. Termometern visar -18. Vinden biter i kinderna och sliter i kläderna. Jackans luva har jag dragit upp så långt det bara går. Så fort vi närmar oss branten på andra sidan av den frusna sjön blir det genast lugnare. Inne i skogen blir det helt tyst. Luften står stilla.

Vi fortsätter uppåt och kryssar fram mellan snötyngda träd. En del så tungt draperade att de hänger i bågar över vårt spår. Överallt ser jag rolig terräng. Öppna gläntor mellan de gamla träden. Knäckta trädstammar som samlat snö hela vintern och ser ut som enorma svampar. Utspridda stenblock och omkullvälta träd med uppstickande rotvältor har bäddats in i ett tjockt snötäcke, och bildar naturliga hopp överallt. Allt i en jämn, fin lutning. Världens lekstuga.

Dessutom har snön som drevat in över berget singlat ner i rent av löjliga mängder. Kall och uttorkad på toppen, kompakt och hopfrusen i botten. Och inga spår någonstans. Jag vill åka allt.

Skogsåkning och pistvaktsvibbar i Borgafjäll
Skogen i liftsystemet är full av naturliga hopp. Peter Nilsson hittar en översnöad gammal trästock som får agera uppskjutningsramp. Foto: Johan Axelsson

Genom åren har jag genom otaliga filmer och reportage matats med bilder om hur det går till borta i Kanada. För att få ännu bättre åkning än vad som finns tillgängligt inne i skidområdet, kör de lokala hjältarna skoter långt ut i backcountryn tills de hittar en orörd zon med riktigt bra terräng. Åk som aldrig skulle få ligga orörda i närheten av liftar. Där drar de på stighudarna. Sedan kör de flera varv på samma ställe. Helt ensamma. I ospårad snö, men ändå helt utan puderstress och utan att behöva skynda sig före horderna av GoPro-bestyckade sportlovsfirare som tvångsmässigt ska skråa sig igenom så många öppna ytor som möjligt. Vilken dröm.

Men måste man verkligen åka till Kanada för att få göra den typen av åkning? Konceptet borde vara precis lika bra i våra svenska fjäll. För att testa teorin åkte vi till Borgafjäll i södra Lapplandsfjällen. Jag tänkte mig att det blir typ samma sak. Fast utan skoter.

Förresten behövs ingen skoter för att komma långt ut i backcountryn i Västerbottensfjällen. Det är bara att svänga vänster i Dorotea och fortsätta rakt fram i någon timme, sen är man där. Borgafjäll är långt ut i backcountryn. Dessutom har de rätt förutsättningar. De får i regel mycket snö, och den tidiga vinterns ihållande, torra kyla gör att snön håller sig bra länge.
Den stora frågan var alltså om det skulle gå att hitta rätt typ av terräng. Jag ser mig omkring och konstaterar att det ser lovande ut. Mycket lovande.

Skogsåkning och pistvaktsvibbar i Borgafjäll
Klassisk afterski-parkering i Västerbotten. Hotell Borgafjäll erbjuder gaj å partaj med doft av motorolja. Foto: Johan Axelsson

Efter att ha tittat ut några olika linjer lägger vi ett lättrampat spår upp runt branten. Från vår nya startpunkt börjar vi med ett flackare åk i skönt gles björkskog. Hoppar stubbar och leker oss ner. Vi möter vårt spår i botten, sätter på hudarna och går upp igen. Det andra varvet upp går redan betydligt enklare än det första. Spåret har satt till sig och skidorna glider klart lättare.

Sedan åker vi ner en gång till. Möter upp spåret. Tuggar lite på en macka. Sätter återigen på hudarna och går upp igen. Och så fortsätter vi. Jobbar oss från lätt och öppen björkskogsåkning där vi kan cruisa fram mellan träden, till branta pillowlines med riktigt ösig håll-i-hatten-åkning. Där översnöade stenblock bildar stora kuddar i långa gator mellan träden. Som upplagda för att någon ska flyga fram mellan dem.

Jag trampar till en avsats på toppen av en lång snötäckt trappa. En uppstyckad landningsbana ligger serverad framför mina fötter. Trycker jag ifrån ordentligt på den första kommer jag kunna studsa mig ner till botten som en kula i ett puderdränkt flipperspel. Precis vad vi hoppades hitta.

Skogsåkning och pistvaktsvibbar i Borgafjäll
Borgafjäll behöver varken bollhav eller vattenland. De har Skiroutes. Foto: Johan Axelsson

Som många andra gånger då jag överraskats positivt av en liten skidort i fjällen, blir jag förvånad av att jag inte åkt hit tidigare. 
I många år har jag varit nyfiken på Borgafjäll, men har aldrig riktigt kommit iväg. Ett telefonsamtal till Magnus Nilsson, driftansvarig för Borgafjällbackarna, fick mig till slut att faktiskt packa takboxen.

Jag visste sedan tidigare att det går att åka catskiing i Borgafjäll, offpiståkning där man får skjuts med bandvagn långt upp på kalfjället. Magnus berättade att turerna går på de fyra olika topparna i Klöverfjällsmassivet, precis bredvid liftsystemet. Olika åk finns i alla väderstreck så det ska i regel alltid gå att hitta bra snö någonstans. De dagar högfjället är på humör för sådant, förstås.

Magnus slog även ett slag för åkningen inne i liftsystemet. Förutom pisterna finns bra skogsåkning och sedan några år tillbaka har nedfarterna utökats genom en mängd så kallade skiroutes, en sorts mellanting av pist och offpist. Markerade offpiståk som gallrats och röjts men sedan lämnas orörda hela vintern.

Slutligen berättade han om det lite nya konceptet som de börjat köra mer och mer, något han kallar skogstouring. Korta, guidade toppturer i skogen. Runt omkring själva skidområdet finns flera lättillgängliga områden med 150–200 meters fallhöjd bra åkning i gles fjällskog. Ofta åker man bil några minuter och parkerar vid vägen. Där tar man på stighudarna, och har sedan stället för sig själv.

Så bestäm vad ni vill göra, och sedan är det bara att komma hit, löd uppmaningen från Borgafjälls starke man.

Jag behövde inte fundera många minuter utan högg direkt som en hungrig abborre på en ovanligt fet daggmask. Dels var jag förbannat sugen på att åka snabba puderåk i svensk fjällskog – mitt i vintern, när ljuset sakta börjar komma tillbaka och snön fortfarande är kall – och dels blev jag direkt nyfiken på skogstouring som koncept. Vi bokade in resan till Borgafjäll samma dag, Ett beslut jag inte ångrar nu, ståendes med puder upp till knäna i en fjällskog full av möjligheter.

Skogsåkning och pistvaktsvibbar i Borgafjäll
»Dragbanan är smord. Se upp för Bjärven. Ha en bra dag.« Foto: Johan Axelsson

30 timmar senare stapplar jag in genom dörren. Trött efter två dagars turande sparkar jag av mig mina pjäxor och lämnar dem på hallgolvet. Hänger kläder och stighudar på tork. Tar en weissbier. Sätter mig för att stretcha lite på vardagsrumsgolvet. Någon ställer fram en skål grillchips. De smakar förbannat gott. Långkalsongshänget är bättre än någonsin. Vi summerar dagen. Konstaterar att det var kul att upptäcktsåka.

För andra gången börjar vi dagen med att skida över isen och fortsätta upp i skogen. Till ett nytt område den här gången. En bäckravin kantad av böljande branter med gles skog, som hyllor i terrängen.

“När varje krön döljer ännu fler orörda åk är det lätt att fort sätta en bit till. Så det gör vi.”

Börjar åka korta linjer och upptäcker hela tiden mer av området på vägen upp. Några meter i taget. Det har sina fördelar.

När man rör sig sakta hinner man se saker man antagligen hade missat annars. Det går att planera sin åkning på ett annat sätt och man ser vilka landningar som faktiskt fungerar. Dessutom är det ett skönt sätt att vara ute i fjällskogen.

Skogsåkning och pistvaktsvibbar i Borgafjäll
På en större skidort kunde det hetat »Magical Night med Glowing Trees Experience«. I Borgafjäll kallas det kvällsåkning. Foto: Johan Axelsson

I Sverige har vi generellt en ganska smal bild av begreppet topptur. Det ska gås upp på en topp, och sedan åkas skidor ner. Även fast vi i ärlighetens namn har relativt ont om toppar, dessutom är dessa skoningslöst vindpinade många av vinterns dagar.

Visst, att besöka fjälltoppar har en tjusning större än bara åket ner. Men är vi huvudsakligen på jakt efter bra skidåkning i pudersnö finns det absolut anledning att bredda konceptet. Speciellt med tanke på att den snö som blåser bort från topparna med stor sannolikhet lägger sig på en brant läsida någonstans i närheten. Några centimeter snö på kalfjället skrapar vinden utan problem ihop till höftdjupt puder i skogsgläntorna.

Turande i skogen är dessutom vädersäkert. Sedan vi kom till Borgafjäll har vi inte sett skymten av varken solen eller några av områdets mäktiga högfjäll. Ändå har vi haft grym skidåkning. Om liften stått stilla en dag hade vi inte ens märkt det.

Nu har vi testat. Skogstouringen i Borgafjäll är bra. Riktigt bra.

Men det vore förstås en tabbe att åka till ett nytt skidsystem, utan att faktiskt kolla in skidsystemet. Jag vill åka skiroutes.

Emelie Eriksson surfar mellan björkarna i liftsystemet. Foto: Johan Axelsson

Ärligt talat hade jag inte så höga förväntningar. Jag har åkt många varianter av offpistområden i liftsystem utan att bli imponerad. Före detta pister där slyn börjat sticka upp och som i brist på skötsel istället får bli friåkningsområde, skogsytor så grovt gallrade att de närmast liknar kalhyggen eller raka, trädlösa spår lika själlösa som Televerkets kabelgator. Det här är något helt annat.

Smalt urglesade rännor som naturligt följer terrängen och slingar sig fram genom skogen. Precisionsröjt. Istället för att ta bort så mycket som möjligt, verkar de försökt att ta bort just så lite som behövs. Framförallt har de tagit bort rätt saker. Just den där grenen som piskar en i ansiktet mitt i åket, riset som skidspetsarna hugger fast i eller den där björkbusken som annars sticker upp på precis fel ställe i landningen bakom en översnöad rotvälta. Hellre stamkvistat någon meter än att fälla hela trädet. Känslan av naturlig skogsåkning finns kvar.

Det märks att de som gallrat förstår rolig skidåkning och samtidigt har visat omtanke för den naturliga miljön. Kanske är det just därför det blir så bra.

“De här granarna har ju stått här i 150 år. En sådan sätter man inte sågen i hur som helst.”

Det tar väldigt lång tid innan det kommer upp en ny, så det gäller att tänka efter lite innan man sågar, förklarar Magnus Nilsson när jag frågar honom.

Fick jag bestämma skulle alla Sveriges skidanläggningar boka in en skiroutebyggarkurs i Borgafjäll, omedelbart.

Kolla en linje på väg upp. Ta av hudarna. Vänd skidorna nedåt och studsa fram mellan träden. Peter Nilsson gillar konceptet. Foto: Johan Axelsson

Här och där bildar rotvältor och knäckta träd naturliga hopp. På andra ställen har små kickar byggts med rundstockar just 
på krönet före en öppen yta. Precis där man vill ha något att skjuta ifrån på. Helt perfekt. Överlag inbjuder terrängen till 
röjig skidåkning.

Området runt Borgaliften kan kort beskrivas som 300 höjdmeter hopp och lek. Nio markerade skiroutes, en liten park och dessutom bra skogsåkning utöver det. Mycket skoj samlat på en förhållandevis liten yta. Som upplagt för ösig kompisåkning.

Liftsystemet Borgafjällbackarna kan vid en första anblick verka en aning begränsat, det består endast av två släpliftar, en på varsin sida berget. Men dessa två liftar öppnar dock upp förvånansvärt mycket bra åkning.

Vi åker ner för att runda av dagen med en öl på hotellet. Utanför entrén står sportskotrarna parkerade i långa rader. Innanför dörren möter vi ett gäng i morgonrockar som just avslutat ett långpass på spa-avdelningen. Det verkar som att många av ortens besökare lockas hit av helt andra anledningar än skidåkning. I den lilla pistkartan syns fler annonser riktade till skoteråkare än skidåkare. Det säger en del. Vill man åka skidor i orörd lössnö är bristen på konkurrens dock inget problem. Tvärtom.

Överlag lämnar jag Borgafjäll imponerad. Kanada i all ära, men det finns uppenbarligen mycket läckert att upptäcka hemma i Sverige. Speciellt om man har stighudar och en terrängkarta. Och en vilja att lyfta blicken bortom de uppenbara resmålen.

Skogsåkning och pistvaktsvibbar i Borgafjäll
Liftvakten Cobra startar dragbanan åt turistan med ett stort leende. Foto: Johan Axelsson

Borgafjäll, Västerbotten

Röjig skogsåkning  *****
Skoterhjälmar på lunchserveringen ****
Puderhets *
Frost i ögonfransarna ***
Pistvakt-vibbar ****

Läge
Borgafjäll ligger 112 kilometer väster om Vilhelmina, där finns även närmaste flygplats.

Säsong
Liftarna är i början av vintern öppna endast helger. Vid säsongsstart stänger liften när det blir mörkt. Kolla hemsidan för exakta öppettider, borgaskicenter.se.
Catskiing drar igång vecka 6. 
Skogstouringen är bra fram till mitten av mars.

Boende
Lägenheter på 69 Grader Nord 69gradernord.se
Hotell Borgafjäll borgafjallhotell.se
Stugor förmedlas via Borga Skicenter borgaskicenter.se

Nöje
Hotell Borgafjäll erbjuder trubadur-afterski med starka inslag av 95-oktanig skoterbensin, eller en skön stund framför brasan i någon av hotellets arkitektritade vedspisar.
På 69 Grader Nord kan afterskin utan problem förlängas till middag. Beställ in en pizza och slå två flugor i en smäll.
De dagar det är kvällsåkning är liftens öppettider som av en slump perfekt synkroniserade med Borgastugans afterski. Perfekt om man bor på andra sidan fjället och vill ta liften hem.

Mat
69 Grader Nord Bra mat och pizza. De åländska pannkakorna är en hit.
Hotell Borgafjäll Restaurang som är en reseanledning i sig. Bord bör bokas i förväg.

Skogstouring
Bra kartor hittar du på Lantmäteriets webbtjänst. kso.etjanster.lantmateriet.se
Håll koll på stighudarna. Träna hemma. Få in rutinen att ta på och av snabbt, gärna med tumvantarna på. Snö under hudarna är ett helvete. Att gå många varv i djup pudersnö kan vara något helt annat än en kort tur i vårsnö. Lite snö under hudarna drar snabbt till sig mer.
Bra tumvantar rekommenderas om tempen närmar sig -20°C.

Guide

Med en guide som kan området slipper du gå fel. Boka på 69 Grader Nord. 69gradernord.se

Artikeln publicerades ursprungligen i septembernumret av Åka Skidor, 2018.

Powder Express – på railtrip i Alperna


Skogstokig – världens bästa skogsåkning


Världens bästa skidåkning: Serre Chevalier


Text: Peter Nilsson • 2019-01-08
SkidorterSkogsåkning

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top