William Larsson flyter fram bland fjordar och ishav. Foto: Kajsa Larsson
Ski and Sail bland isländska berg
Västfjordarna på norra Island är fyllt av platta berg genomborrade av rännor. Och mäktiga äventyr som nås med en skumpig segelbåt på ett isigt hav.
Den avlägsna fiskebyn ligger åtta timmars bilfärd nordväst om Reykjavik. Snöstormen viner och vi måste stanna bilen för att vänta ut kastvindar och snörök. Det är bara vi som är ute på de små slingriga vägarna när skymningen faller. Vägen kantas av reflexer vilket känns tryggt när snön döljer asfalten framför oss och vi uppdaterar frekvent vilka vägar som tvingats stänga på grund av ovädret.
Efter att ha kört här några somrar tidigare vet vi vad som väntar ju längre bort från Reykjavik vi kommer – smala vägar längs bergens sidor, bergspass på hög höjd och grusvägar.
Vi tar oss till hamnen i utkanten på Islands västfjordar, Ísafjörður, där den 30 fot, fyra gånger världsomseglande, segelbåten Aurora ligger förtöjd. Hon är vårt flytandes hem de kommande fem dygnen. Trots att den är utrustad med värme är segelbåten i klarröd plåt sparsamt inredd för att rymma endast det nödvändigaste. Det finns ett kök, ett badrum, fyra hytter, tio britsar, en dusch och ett element. Isen glänser i fjorden, snön knarrar under fötterna och solen får snön att glittra i luften när den viner omkring oss när vi packar båten med skidor.
Vi kastar loss från Ísafjörður, vars namn betyder »is-fjorden«. Ett passande namn till staden med 2 500 invånare på den lilla halvön mitt in i den istäckta fjorden. Trähusen i klara färger med gråa tak får en vacker siluett mot det tunna lager blåturkos is som ligger runt staden. Som ett mjukt filter täcker snön husen och runtom sluttar bergen rakt ner i fjorden. Lavan som bildat Island har skapat helt unika berg med helt platta, nästan avkapade, toppar. De ser dramatiskt ut när den svarta berggrunden av lava sticker fram i kontrast med snön.
När vi hissar segel faller isen ner från segelduken och tamparna kärvar av isbeläggningen. Enkla segelmanöver som att fästa en tamp går lätt på sommaren, kräver mer kunskap och tålamod nu under -20 grader. Däcket är även det fyllt av is så det gäller att man håller i sig för varje steg man tar.
Fjorden skyddar oss från havets vågor men så fort vi passerar den sista udden får vi känna på de riktiga vågorna. Aurora gungar rejält när vi träffar vågorna och vinden trycker på i seglet så båten lutar.
Jag är helt inställd på att slippa bli sjösjuk och spenderar därför hela den långa seglingen över öppet hav i rorkulten för att blicka ut över horisonten. Jag ser hur berg försvinner och nya dyker upp. Konstant ätande på kex och med sjösjuketablett i kroppen som gör mig trött.
Kylan tillsammans med fukten gör att det känns extremt kallt. Den kryper innanför våra lager av kläder och vågorna skvätter upp när vi kryssar över havet, det salta vattnet fryser till is på kläderna. Vi styr genom en snöstorm och försöker hålla värmen genom att dricka te som guiden på båten varit smarta nog att koka innan avfärd.
Vi möter ingen eller ser ingen annan båt under seglingen mot Islands nordligaste fjordar, förutom berg och hav är det tomt på andra människor. Vi är alla inställda på äventyr men det är först under den första seglingen vi till fullo förstår vidden av detta. Fem dagar utanför täckning, bortom civilisationen, på havet, på Island.
Sex timmar senare, genom två snöstormar, når vi första fjorden i naturreservatet Hornstrandir och vi skyddas äntligen från vågorna. Vi firar att ingen behövde hänga över relingen den här seglingen med en varm kopp choklad med marshmallows till maten vid det trånga matbordet, medan Ólafur lagar den första av många brakmiddagar med råvaror från Island. Det passar oss extra bra att soffan vi sitter på är fylld med snacks till bristningsgränsen och vi går inte hungriga en minut av resan.
Att utforska med hjälp av egen kraft har alltid känts speciellt för mig. Det är något med friheten i att kunna åka vart man vill, eller gå vart man vill som lockar. Det är utmaningen i att ta sig an något nytt och att inte veta vad som kommer hända.
Seglingsbaserad skidåkning handlar om att ta sig till berg bortom de vanliga vägarna med hjälp av naturens kraft. Det är något som känns urmänskligt i att använda seglingskonsten för att färdas över haven och att upptäcka nya platser.
Sambandet mellan båt och skidåkning finns på ett fåtal platser i världen, där den gemensamma faktorn för dessa platser stavas kompromiss, antingen för segling eller skidåkning. Ingetdera brukar kunna nå sin fulla potential i närvaron av den andra, för de gynnas av motsatta förhållanden till vinden.
Bilden av vitt puder och hav bredvid varandra är ovanligt men ibland ska man ha den exceptionella lyckan att sammanfoga dessa två till en plats. Men seglingsbaserad skidåkning står för en upplevelse utöver det vanliga.
Jag har spenderat tillräckligt många nätter på en segelbåt för att veta att det inte handlar om att åka mellan berg som man åker med bil. Det krävs planering, det tar tid, ett grymt crew som kan hantera kalla vindar och erfarna lokala guider.
De tre pelarna lägger grunden för att, trots omständigheterna, få uppleva det man vill. Det lägger grunden för välplanerade dagar, äventyr bortom de vanliga vägarna och tillgång till platser utan kontakt med omvärlden.
Ólafur som vi kallar Óli, äger och är kapten på båten och har tillsammans med sin fru navigerat mellan snöklädda berg på Island och Grönland i många år. De träffades när de båda jobbade på båten och köpte den sedan tillsammans. Med sitt tysta men varma uttryck lagar han fantastisk mat och får oss att skratta under Islandslektionerna. Släng på ett »ur« i slutet av ordet och isländskan är i hamn, björngunnarvestir (flytväst) är dock ett kul undantag vi aldrig kommer sluta använda även hemma i Sverige.
Maten lagas i båtens trånga kök med ett fönster öppet för att få bort fukten, trots detta får matoset hela båten att lukta sagolikt och det är en höjdpunkt på dagen att sätta sig för middag. Han styr båten utan ett ord och står stilla när skägget och ulltröjans krage fylls av is i vinden, en stadig pelare vid båtens roder.
Just där vatten möter hav finns inget puder, där finns det frusen is som är svag av det salta vattnet, där finns sten och halkigt sjögräs som fastnar under pjäxorna. Havets påverkan på snön är påtaglig, den binder snön bättre, snabbare, men gör också fönstret för pudret mindre. Att kartongsnö är vanligare än puder råder det ingen tvekan om, det har vi får vi erfara under de första två dagarna.
Vi samlas under frukosten för att lägga upp planen för dagen. Matförrådet är fullt av god mat och bröd som blir dagens lunch. Vi har torkat kläderna i omgångar vid elementet så det mesta är faktiskt torrt på morgonen.
Efter stöket att klä på skidkläder i en relativt liten segelbåt med begränsad plats går vi stapplande i pjäxorna på däck och lastar av skidorna. Den lilla gummibåten fylls av skidor och vi åker i omgångar in till foten på dagens berg.
Havets påverkan på snön är påtaglig, den binder snön bättre, snabbare, men gör också fönstret för pudret mindre.
De första två dagarna lägger vi upp en plan för att hålla oss undan så mycket vind det går. Stormen håller i sig och snön faller oregelbundet i vindbyarna. Nätterna har varit högljudda av kastvindarna som blåst in över de 700 meter höga bergen och slitit tag i båtens mast trots att vi är skyddade för vågorna. Vi seglar tidigt på morgonen eller sent på kvällen mellan fjordarna i naturreservatet för att maximera den tillgängliga skidtiden.
Eftersom vi är de enda på båten bestämmer vi alltid plan efter vad vi ser från båtens kikare tillsammans med vår guide, för att hitta de bästa bergen för dagen. Trots förutsättningarna att röra sig mellan bergen och väderaspekter gör stormen det svårt att hitta bra och säker snö.
Fjorden där vi kastar ankare den tredje natten är den nordligaste. Till fots tar det över en vecka hit över bergen och tystnaden är påtaglig bortsett från några fåglar som flyger längs vattenlinjen. Tillsammans med en fjällräv och en iller delar vi tystnaden när stormen äntligen lägger sig. Det är något speciellt med snöklädda berg och tystnaden den skänker omgivningen när ljudet absorberas av snön. Vi sover tungt och vindens vinande brus denna natt utför sövande skvalpande ljud från skrovet.
När morgonen gryr dagen efter ligger vattnet helt stilla och de karakteristiskt isländska bergen speglar sig i havet. Efter tre dagar med storm känns det extra fridfullt att dricka morgonkaffet i tumvantar med benen dinglandes ut över relingen i det rosa morgonljuset.
Island erbjuder få stora, öppna ytor för skidåkning men däremot har de otroliga mängder rännor. Bergens sidor är utfalsade och går vertikalt ner till bergets fot sida vid sida om varandra. Fyrkantighet och hårda kanter gör bergen dramatiska helt tvärtemot de flesta toppiga berg man sett tidigare.
Vinden har fört med sig snö från väst och berget vi ska tura upp för ser inbjudande mjukt ut i morgonljuset. Under natten har isen lagt sig lövtunt runt skrovet och när vi hoppar i den mindre båten fullpackade med skidor spricker den tyst när vi glider mot foten på dagens berg.
Efter att ha tittat snöprofilen och säkerhet spenderar vi följande timmar med att bana en väg upp i rännan vi planerat att åka. För att vara helt korrekt tog de 230 fallhöjdsmeter hela tre timmar.
Snön är djup, lika mjuk som vi hoppats på, vilket inte alltid är lika kul på vägen upp. Vi följer rännans vänstra sida för att undvika exponering ovanför men att ta sig upp i midjedjup snö utan snöskor är en utmaning.
Sakta men säkert banar William med längst ben tillsammans med guiden, väg för oss andra. Men som man säger, eller borde säga »jobbigt upp – otroligt roligt ner«. Med utsikt över den mest avlägsna platsen på Island, i en känsla blandad av eufori inför att få åka ner äter vi lunchmackan med solen i ansiktet.
Ett långt åk nedför rännan med mjuk snö, från toppen till botten, med utsikt över fjorden hela vägen ner till havet i eftermiddagssolen. Ett sådant åk som det är svårt att sätta ord på men som man hoppats på, önskat att få åka.
Vi kramar varandra av glädje och glädjeskriken under åken fyller oss med lycka för att vara precis där vi är just nu. Vi turar upp en bit till och avslutar sedan dagen på stranden i solnedgången med fika. Det är slitna kroppar och glada skidåkare ombord på Aurora efter att vi fått åka den tveklöst bästa snön på säsongen.
De frusna pjäxorna har vi ställt under värmeledningen bredvid sängen för att tina och stoppar i stället ner fötterna i varma sockor och mjuka skor. Köket är litet men rymmer ugn, spis och kylskåp med alla köksverktyg man kan behöva och Óli är erfaren av att laga mat till tio personer här.
Efter en dag på Islands nordligaste och mest avlägsna plats smakar middagen extra bra. Till middagen tar han fram ett instrument vi aldrig sett, langspil, som använts i isländsk folkmusik sedan 1800-talet och sjunger med stark stämma en folkvisa om havet.
Innan vi kryper ner för natten hoppar vi i och låter det iskalla havet omfamna oss under den stjärnklara himlen innan vi värmer oss i sovsäckarna för natten.
Väl i hamn gungar fötterna fortfarande under oss och Ólafur kramar sin fru hårt, havet är aldrig en säker plats och respekten växer med åren konstaterar dem lugnt.
Vi avslutar resan på samma sätt som den började, men med ännu mer vågor. Seglingen tillbaka mot asfaltsklädda vägar och hus.
För att se horisonten bättre sätter jag mig längre fram mot fören denna gång och får snabbt sällskap av Mette. Till slut sitter alla ute, någon somnar, någon hänger över relingen och de sista med magen upp och ner försöker hålla minen när de pratar om godis.
Väl i hamn gungar fötterna fortfarande under oss och Ólafur kramar sin fru hårt, havet är aldrig en säker plats och respekten växer med åren konstaterar dem lugnt. Vi konstaterar å andra sidan att det här är något vi vill göra igen medan vi packar in våra väskor i bilen. Vi har fått se det råa isländska landskapet bortom de turistpackade vattenfallen och åkt skidor på platser som vi aldrig kunnat drömma om.
Det är få saker som är så beroendeframkallande som äventyr.
Västfjordarna, Island
Om
Västfjordarna är en halvö i nordvästra Island som sammanbinds med fastlandet via ett smalt näs. Karakteristiskt för miljöerna är de mäktiga och höga bergen, det karga klimatet samt fjordarna såklart.
Befolkning
Cirka 7 100 personer. Största staden är Ísafjörður med runt 2 500 invånare.
Antal skidliftar
0
Aktörer som arrangerar skidresor till Västfjordarna
Grölandsresor, Borea Adventures
Mer om Ski N’ Sail
Text: Kajsa Larsson • 2021-12-24
Skidorter • Island • Kajsa Larsson • William Larsson