Christina Lustenberger och Michelle Parker på toppen av Blackcomb Mountain. Foto: Mattias Fredriksson

Whistler

Whistler – skidgiganten som aldrig sover

Nordamerikas största skidort Whistler bevisar att storleken verkligen har betydelse, både på och utanför berget.

Text: Leslie Anthony • 2022-01-08

Skidorter kan vara den enda platsen i världen där explosioner är en acceptabel form av väckarklocka. Mullret från lavinkontrollanternas bomber drar skidåkare från hela dalgången likt en sirenernas kallelse till topparna. Whistler-Blackcomb erbjuder ett mer obevekligt larm än de flesta skidorter i Nordamerika, men det reflekterar bara den större belöning som väntar efter att ha lyssnat till dess kall.

En dag i januari lyssnar jag till den kallelsen och drar hemifrån i mörker för att vänta i liftkön på första stolen upp. Med 30 centimeter på marken redan nu är snön djup och åkningen grym. Den högalpina delen av berget är inte öppen ännu så jag åker runt i den lägre terrängen och letar efter… ja, jag vet inte vad. Och så efter ett par sick-sackar genom skogen poppar jag ut på en kam och där är det jag letade efter. 

Austin Ross kör D.O.A. – Down Over and Around på Blackcomb. Foto: Mattias Fredriksson

Jag är inte helt säker på var jag befinner mig någonstans men jag är heller inte direkt vilse. Det jag däremot reagerar på där jag blickar ner från den vindpinade bergsryggen mot en linje med inblåst puder, är inte hur jag kunnat bo här i över 20 år utan att ha sett den här linjen förut, utan hur bra den kommer att vara när jag väl åker den.

Och det är bra. Ett kanske hundratal svängar med stora, feta snöflingor som flyter över mina axlar. Frågorna hopar sig vid botten av åket där jag står förundrad över min upptäckt. Kan det vara så att jag verkligen varit här förut men att det då såg helt annorlunda ut? Tolv meters snöfall per vinter tenderar att förändra landskapet. Eller så var det bara det vertigoframkallande flatljuset från ännu en storm från Stilla havet som gjorde att jag inte känner igen mig.

Jag är inte oroad över att inte hitta tillbaka till liftarna, alla åk i det här området kommer ut på en transportsträcka som på ett effektivt sätt samlar upp människor. Det jag däremot vill veta är hur jag hittar tillbaka till exakt den här platsen igen, för om ingen annan hittar på det före jag återvänder skulle jag kunna lägga mina spår på ännu ett knädjupt puderåk. Och jag är skapligt säker på att i en snöstorm som den här, på en skidort så här stor, så borde ingen annan hitta det.

Whistler är en riktig bergsstad med en djupt rotad skidkultur och en puls likt en mindre storstad. Foto: Mattias Fredriksson

För äventyrliga skidåkare i Nordamerika bevisar Whistler Blackcomb det dess europeiska motsvarigheter vetat hela tiden; storleken har betydelse. Och den storleken, mer än något annat är det som lockar hit över två miljoner skidåkare varje år. 

Det är också anledningen till att jag bor här. Utrymme att förlora mig själv, varje dag, utan att överhuvudtaget vara vilse. Skidortens två toppar, Whistler Mountain och Blackcomb Mountain kan leverera det på egen hand var för sig. Tillsammans erbjuder de tillräckligt med variation och äventyr för en skidresa, för en säsong eller rent av för en livstid.

Storleken har betydelse. Och den storleken, mer än något annat är det som lockar hit över två miljoner skidåkare varje år.


Självklart är inte storleken det enda som är viktigt. I ett vertikalt landskap skapar utrymme även mångfald, möjligheter och, som jag precis erfarit, överraskningar. Från början kommer jag från Toronto på andra sidan av Kanada och som många andra drogs jag till Coast Mountains strax norr om Vancouver på grund av bilder, filmer, tidningsartiklar och konversationer i liftköer. Men när jag väl besökte Whistler var det den fysiska faktan som talade för sig själv och öppnade mina sinnen. Två gigantiska berg, 37 liftar, 13 alpina bowls, tre glaciärer och 1 600 meters fallhöjd fyllda med skog, pucklar, branter, raviner, cruisingåk och allt annat som du kan drömma om som en nyfiken snöglidare. 

Och utanför skidområdets öppna gränser finns en värld av toppturer bland blåtandade glaciärer och en högalpin terräng som lämnar dig mållös. Vildmarken som omger Whistler är som en ocean med skidorten som en ö mitt i den. Från liftarna har jag sett björnhonor som precis kommit ut ur sitt vinteride stå på bakbenen med nosen i vinden och nyfödda ungar rultandes och lekandes runt tassarna. Jag har sett pumor och lodjur strutta tvärs över pisten och vithövdad havsörn sväva in från Stilla havet för att ta sig en titt.

Lokalbon Mike Douglas räknas som en av världens främsta friåkare genom tiderna. Foto Mattias Fredriksson

Whistlers pister håller högsta klass. Foto: Mattias Fredriksson

Från toppen på dessa berg är själva byn Whistler reducerad till en liten prick. Tittar du närmare är den en vibrerande, multikulturell mix som skapat den mest internationella och kosmopolitiska av alla skidorter i Nordamerika, något som inte minst visar sig i den kulinariska mångfalden hos de runt 200 restaurangerna och barerna.

Lägg därtill alla andra distraktioner som heli- och catskiing, längdåkning, snöskoturer, skridskoåkning, isklättring, hundspann, bungyjump, ziplines och dessutom ett signifikant, kulturellt utbud med muséer, gallerier, kulturcenter för ursprungsbefolkningen, en veritabel festival av musik varje dag tillsammans med ett överflöd av film-, foto-, konst- och snösportevent som (åtminstone före Covid) kulminerade varje vår under den legendariska Word Ski & Snowboard Festival, och du har stimulansen och variationen hos en storstad i ett småstadspaket. 

Whistler må vara en liten stad men det har ett community vars vibranta mix av konst, kultur och outdoorentusiasm alltid har välkomnat turism. Men genom att kultivera ett liv vid sidan av den snöindustri som håller staden flytande har den också skapat något än mer meningsfullt att dela med sig till sina besökare, karaktär.

Och som du kan se överallt så finns det ingen åldersgräns på deltagandet. Ung eller gammal, fastboende eller besökande. En sak blev tydligt för mig från början, i Whistler är upptäckande och utforskande något som du bara gör. Du började en gång och sedan bara fortsatte du.

Ian Morrison med vulkanen Black Tusk i bakgrunden. Ians pappa, fotografen Paul Morrison, kom till Whistler på 1960-talet och hjälpte till att etablera Whistler som skidort. Foto: Mattias Fredriksson
Spanky’s Ladder är ett av Whistlers mest omtalade offpistområden. Lyndsey Dyer har hunnit före alla andra dit. Foto: Mattias Fredriksson

Just det är något som är uppenbart hos de många historieskrivande invånarna. Som allt-eller-inget-inställningen hos de ökända störtloppsåkarna i Crazy Canucks som ledde Rob Boyd till en hemmavinst i världscupen 1989. Eller de epokgörande brantåken i Coast Mountains som gjordes av Eric Pehota och Trevor Petersen under det tidiga 90-talet.

Eller skidfilmsmakaren Greg Stumps verk under det årtionde han bodde här. Eller uppfinnandet av twintipskidan och den efterföljande park- och piperevolutionen som tog fart under sommarcampen på Horstmanglaciären som leddes av Mike Douglas och the New Canadian Airforce. Eller horderna av storbergsåkare som Jeff Holden, PY Leblanc, Dan och Dave Treadway, Hugo Harrisson, Chad Sayers, Dana Flahr, Jen Ashton, Ian McIntosh, Mark Abma, Eric Hjorleifson, Kye Petersen, Logan Pehota, Tatum Monod och Anna Segal, med flera.

Eller olympiska medaljörer och världscupvinnare i skicross som Aleisha Cline, Ashleigh McIvor, Marielle Thompson, Kelsey Serwa och Stan Rey. Eller tungviktare i slopestyle som börjar med Sarah Burke och slutar i en lista för lång för att printa. Och då har vi inte ens gått in på snowboardåkarna eller cyklisterna.

Peak 2 Peak-gondolen mellan Whistler Mountain och Blackcomb länkar samman de två skidbergen. Foto: Mattias Fredriksson

Inget av allt detta hade kunnat förutses i 1914 när Alex and Myrtle Philip anlände till dalgången efter en lång båt- och tågresa från Vancouver för att öppna en fiskeinrättning. Den kom att blomstra och så småningom transformera den lilla staden Alta Lake – Whistlers ursprungliga namn – till en turistdestination sommartid. Faktum är att det var först 1960 som Garibaldi Lift Company bildades med intentionerna att bygga en skidanläggning som kunde användas för ett bud på de olympiska vinterspelen 1964. Även om det inte blev ett OS så öppnade ändå GLC:s skidanläggning Whistler Mountain 1966. 

Trots en förskräcklig grusväg som tog fem timmar att köra från Vancouver – idag tar motorvägen 1,5 timme samma sträcka – blev Whistler direkt en succé. 

Ian Morrison lägger en av dagens sista svängar. Foto: Mattias Fredriksson

Den ursprungliga skidanläggningen utgick ifrån där Creekside ligger idag, några kilometer sydväst om Whistler Village. Den första delen av det som är den huvudsakliga skidorten idag stod färdig 1980, samtidigt som Blackcomb Mountain öppnade upp sina liftar. 

De två bergen var ursprungligen separata, trots att de utgick från mer eller mindre samma plats och det var inte förrän 1996 som de två förenades under samma fana och liftkort, och på kuppen skapade Nordamerikas största, sammanhängande skidort. 

2008 öppnades gondolen Peak 2 Peak som tar skidåkare de 4,4 kilometerna mellan Whistler Mountain och Blackcomb ungefär halvvägs uppe på bergen, ett stycke ingenjörskonst 400 meter ovanför dalgången Fitzsimmons.

Austin Ross studsar fram i Whistlers backcountry. Foto: Mattias Fredriksson

När den olympiska cirkusen till slut kom till Whistler i 2010 var cirkeln sluten på mer än ett sätt och Whistler cementerade sin position som en av världens främsta skidorter. 

Eller överhajpade. Som när jag själv ställde mig just den frågan i en skidortsguide från 1996. Likt många skidskribenter i behov av att tjäna en hacka var jag inte helt övertygad under mina första besök även om jag hade mina aningar om hur det verkligen låg till. Idag, som bofast, inser jag snarare att inte ens hajpen lever upp till verkligheten.

Men självklart startar allt med snön. Vinterstormar innehållandes fukt från Hawaii och arktisk luft från Alaskagolfen, kommer in från norra Stilla havet och omsluter Whistler. Dessa kraftiga bestar kämpar sin väg uppför kustbergens labyrinter och, frustrerade över det klippiga motståndet, släpper sin last vid den första möjligheten som ges. Whistler ligger enbart 40 kilometer från kusten och snöfall är så vanligt här att det sällan går mer än några dagar mellan dem. Och med gott om utrymme och den mångfacetterade terrängen är det en upplevelse i sig, inom den större upplevelsen. 

Idag, som bofast, inser jag snarare att inte ens hajpen lever upp till verkligheten.


Visst, här finns tonvis med duktiga åkare och en massiv konkurrens om pudret. Men precis som på många andra skidorter så kommer man långt med en strategi byggd på sunt förnuft för att maximera sin njutning under en puderdag, och just därför hade det inte varit rätt av mig att inte erbjuda några insidertips. 

Först, ta dig till liftarna tidigt. Visst, om du fortfarande hör bomber som smäller så betyder det att de övre, alpina delarna av bergen inte kommer att öppna än på ett tag. Men den lägre terrängen har fortfarande massvis med bra terräng och är bara att köra.

Lika viktigt som skidåkningen, ett besök på Sushi Village. Foto: Mattias Fredriksson

Om det fortfarande snöar så håll koll i liften varifrån det blåser, och sikta mot områden som ligger i lä där snön kommer att vara djupare. Sedan, kolla på pistrapporten. Det finns få sätt som är lika bra, eller lika roliga, att värma upp på som att gasa utför pister täckta av nysnö – och här finns det 200 pister att göra det på innan liftarna till den högre belägna terrängen börjar snurra igång.

Det finns många anledningar att starta din dag på Blackcomb. Berget är både större och har mer möjligheter än grannen Whistler Mountain, som också brukar ta längre tid att lavinkontrollera. Det gör också att man kan ta för sig av mycket av det som Blackcomb har att erbjuda innan man rör sig mot Whistler Mountain när den alpina zonen öppnar där med ospårade åk.

Mycket av den bästa åkningen på Blackcomb är även den mest uppenbara, som åkningen vid Seventh Heaven med massor av gläntor och en myriad av linjer. Dessa åk är ingen hemlighet – de finns till och med på pistkartan – men glöms ofta bort i ivern att spåra upp framsidan på berget. Och när Glacier Chair öppnar kan du ta den korta hajken uppför Spanky’s Ladder för att nå ett gäng klassiska åk som Ruby och Diamond Bowl, lika stora som hela skidorter på andra ställen i Nordamerika.

Vindpinade klippformationer, massa puder och Marcus Caston i ett viktlöst ögonblick vid Whistler Peak. Foto: Mattias Fredriksson

Och medan alla andra är upptagna med att attackera berget kan du välja att ta en tidig lunch på Crystal Hut och smörja kråset med deras våfflor och alla sockriga toppings som du kan få dina händer på. För du kommer att behöva energi för eftermiddagen på Whistler Mountain där du börjar med att beta av Harmony Bowl för att sedan kanske bootpacka upp till Flute Peak och droppar in i Symphony Bowl.

Du avslutar din dag vid Peak Chair och åker det elva kilometer långa åket ner till Creekside och avslutar med öl i vänners sällskap på Dusty’s. Inte illa för en dag som började med att bli väckt av en bomb.


Whistler, Kanada

Pister

200

Liftar

26

Högsta åkhöjd

2 284 meter

Fallhöjd

1 609 meter

Resa

Flyg till Vancouver. Sedan bil eller buss de 134 kilometerna till Whistler.

Bo

Pangea Pod Hotel, Adara, eller Fairmont Chateau i Whistler Village.

Äta

Sushi Village, Araxi, Bearfoot Bistro eller Pasta Lupino i Whistler Village. Red Door Bistro eller Rimrock Café i Creekside.

Afterski

GLC och Longhorn Saloon vid Skier’s Plaza. Merlin’s vid Blackcomb. Dusty’s i Creeekside.

Tips

Sova kan du göra hemma. Whistler sover aldrig.

Info

whistlerblackcomb.com


Text: Leslie Anthony • 2022-01-08
KanadaKanadaWhistler

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top