Första gången jag var i Whistler, vilket var i slutet av 1970-talet, visste ingen någonting om stället. Vi körde hela vägen från Banff, där vi övervintrade bland Klippiga bergens isklädda spiror, för att besöka en kompis från universitetet som jobbade i skidpatrullen i Whistler.

Vi letade oss genom Vancouver i vår sketna, vrakliknande van, och sedan vidare upp längs kusten via en slingrig väg och in i en molntäckt dalgång. Vi bodde på ett vandrarhem, duschade i kallvatten, hängde med vår kompis och åkte skidor en dag i en dimma så tjock att vi varken kunde se varandra eller berget. Vi lämnade byn utan en aning om var vi hade varit och vad vi hade åkt, men vi hade en känsla av att det fanns mer att utforska.

Mina följande vistelser i Whistler var inte mycket annorlunda. Jag körde telemark för det kanadensiska landslaget i slutet av 80-talet och deltog i ett par tävlingar på Blackcomb, bägge i en ylande snöstorm, helt fri från synintryck eller uppehåll i ovädret. Det enda jag visste var att vi var tvungna att åka lift i en fruktansvärt lång tid för att nå tävlingsbanorna, vilka fortfarande bara låg mitt på berget, omgivna av skog. Jag hade fortfarande inte kommit upp ovanför trädgränsen när jag till slut, 1996 under ett uppdrag för Powder, prickade in ett soligt avbrott i molntäcket. Och det jag såg, och åkte, under de fem dagarna lämnade samma typ av intryck som är reserverat för barndomens förstagångsupplevelser. Vilket är passande, eftersom jag efter att ha bott i Whistler i 18 år, fortfarande känner mig som ett barn varje dag jag befinner mig uppe på berget – snurrig och uppspelt, med inslag av massiva förväntningar.

På den resan såg jag Whistler i all sin prakt. Det hade just snöat 50 centimeter så det fanns ospårat puder vart du än orkade att söka efter det. Och sökte efter det gjorde jag, med nya vänner som visade mig hemligheterna både innanför och utanför avspärrningsrepen. Vyerna från toppen av både Whistler Mountain och Blackcomb är helt enastående och unika för Nordamerika, men så var även åken, glaciärskidåkningen, storleken och variationen hos terrängen och enkelheten i att bootpacka till offpistens gömda hemligheter.

Jag återvände igen och igen under de kommande åren, lärde känna ännu fler vänner och utforskade stället ännu mer, åkte djupt puder och roade mig enormt. Men det var en grej till som fick mig att fastna – vibbarna var annorlunda här, med en kritisk massa av skibums, proffsåkare från en mängd olika discipliner, filmare, fotografer och andra kreativa typer som flödade in till byn i samma veva som både storbergsåkningen och den moderna, progressiva freestyleåkningen exploderade. Det var som att hela skiduniversum hade dunkat ner i British Columbias kustnära bergstrakter.

Än idag när jag åker skidor i dimma eller i en snöstorm händer det att jag åker vilse där jag letar mig runt på berget. Dessa toppar är så stora att, efter så lång tid, fortfarande hittar nya saker att åka varje gång jag ger mig ut. Men jag har inget emot att sikten är dålig, för jag vet vad jag är omgiven av. Och, den konstanta känslan av potentiella upptäckter som kännetecknar Whistler, blir aldrig mindre spännande.

---

Whistler, Kanada

Bo

Fairmont Chateau

Ät

Sushi Village

Drick

Longhorn

Åk

Khyber Pass

Info

whistlerblackcomb.com

---

Läs mer om världens bästa skidåkning:

• Alta
• Chamonix
• Cortina d’Ampezzo
• Courmayeur
• Engelberg
• La Grave
• Montafon
• Monterosa
• Niseko
• Revelstoke
• Serre Chevalier
• St Anton
• Vail
• Verbier
• Whistler
• Zermatt

---

Text: Leslie Anthony • 2019-02-28