Fernie – en äkta bergsstad i British Columbia

Dagens version av den 28-åriga Dylan Siggers hade antagligen varit helt malplacerad i sin hemstad Fernie när han föddes. På den tiden regerades byn av skitiga gruvarbetare och skogshuggare med rutig skjorta och skägg. Siggers är själva antitesen av de hårdbarkade figurerna från dåtiden med sin gängliga, nördiga uppsyn.

Men framför allt har han blivit lite av stadens egen maskot via sin lekfulla och kreativa skidåkning – highlightade i en videoserie kallad Burrlapz – tillsammans med sin bekymmersfria och vimsiga personlighet. Han är en karaktär som är långt ifrån det allvar som brukade prägla den lilla staden, för honom handlar livet om ren och skär glädje, och han har gjort sitt hemmaberg lite mer känt i skidvärlden tack vare det.

Sextio år efter sitt grundande är Fernie en plats av till synes oförenliga motsägelser där det ligger på gränsen mellan den konservativa delstaten Alberta och den mer liberala British Columbia. Staden är hemvist åt både dirtbag-skibums och stenrika företagsdirektörer – ytterligheter som möts och fistbumpar i liftkön. 

Staden är även hemvist åt ett tempererat mikroklimat som gör att den ligger i toppen av snötabellerna i British Columbia samtidigt som den drar nytta av den torra luften i den kanadensiska delen av Klippiga bergen, vilket resulterar i både mycket och torr snö. 

Och dessutom, trots att Fernie är en av de mest expansiva skidorterna i västra Kanada så har skidområdet lyckats behålla charmen av en lokal skidanläggning. Så länge som du kan räkna in 1,4 miljonersstaden Calgary, tre timmar bort, som »lokal« då också. Något som bevisas av de horder av familjer som söker den enklare terräng som finns i Fernies fem bowler, under uppsikt av den mäktiga och skräckinjagande Headwall som vakar över allt.

– Terrängen här länkas ihop på ett bra sätt, säger Siggers samtidigt som vi tillsammans med pistören Connie Henderson hajkar upp till ett åk kallat THC. 

Tio minuter senare visar de ner mig i en luftig ränna som mynnar ut i Timber Bowl. Snön är hård men greppig, chalky, och våra stålkanter biter tag i underlaget på ett fint sätt. När jag rundar en klippa kommer jag ut i ett flackare, gigantiskt landskap med utrymme för lika stora svängar.

I genomsnitt får Fernie tio meter snö per vinter av den torraste, lättaste och djupaste sorten som kan återfinnas i västra Kanada. Som bonus är konkurrensen om snö inte lika hård som i många andra delar av landet, vilket görs ännu bättre av de stora öppna ytorna i bowlerna högst uppe i berget, som i sin tur leder in i glesa skogsgläntor och breda, ondulerade pister. Allt sammankopplat av stolliftar som droppar av skidåkare på toppen av var och en av en serie av bergsryggar.

Siggers har växt upp här och har kunnat dra nytta av den utveckling som skedde 1998 när den gamla, blygsamma anläggningen Fernie Snow Valley utvecklades till den stora skidort som återfinns här idag. 

– Jag var ju liten då när Resorts of the Canadian Rockies köpte anläggningen och byggde liftar på en helt ny sida av berget, lyfte upp infrastrukturen rent allmänt och ersatte de gamla släpliftarna. De investerade tonvis med pengar och byggde ut det, vilket försatte RCR i konkurs. Sedan köpte Murray anläggningen.

»Murray«, som han benämns som är den kanadensiska energiindustri-mogulen Murray Edwards. 2000 blev han majoritetsägare i det skidortsföretag som förutom Fernie även äger och driver Nakiska, Kimberly, Kicking Horse, Mont-Sainte-Anne och Stoneham, samtliga i Kanada, och har förvandlat det till en lönsam verksamhet.

Men om du frågar Dylans pappa Robin så förändrade inte bygget av de nya liftarna vad du faktiskt kan åka på berget från de två ursprungliga släpliftarna, de har bara gjort tillgången enklare.

Robin är en lång vithårig man med en varm aura kring sig som jobbar som driftchef för skidanläggningen. Han var en av de första bummarna som hittade till Fernie och har idag uppnått statusen av en lokal legend. Han kom hit första gången 1977 för att jobba i skidskolan efter att ha blivit utsparkad från Whistler efter att bokstavligen ha skitit i skogen där (ursäkta språket).

Skitiga skidåkare var definitivt i minoritet i befolkningen och vi sågs som avarter i samhället.

---

När han upptäckte den undangömda, men vackra industristaden där du kunde åka skidor i fem bowler från två enkla släpliftar hade han hittat hem. Han delade ett hus med fyra kompisar för 100 dollar i månaden och åkte mer puder än han någonsin gjort innan dess.

– Det var steep, deep and cheap, säger han. Skitiga skidåkare var definitivt i minoritet i befolkningen och vi sågs som avarter i samhället. Det var en ganska rå stad på den tiden, ganska redneck. Och det höll sig så ända in på 90-talet.

Det var så rått på den tiden att det inte ens fanns lavinkontrollering uppe på berget. Skidanläggningens ledning hanterade lavinfaran genom att helt enkelt vänta ett par dagar med att öppna efter ett snöfall. 

---

Läs mer om skidåkning i Kanada:

• Shames Mountain – medlemsägd skidåkning i Kanada
• Åka Skidor Resguide: Kicking Horse, Kanada
• Malou Peterson åker brant i Kanada

---

Det vill säga, ända tills en lavin förstörde bergets första stollift bara veckor efter att den installerats. Efter det blev Robin en av de första pistörerna och kastade dynamitgubbar och såg till att berget var säkert. Han håller kvar vid de rötterna än idag och har uppfostrat sin son i att skära av snöfält på skidor och patrullera av berget efter stängning. Nuförtiden är familjenamnet Siggers synonymt med skidåkning i Fernie. 

— Det här berget är sjukt lekfullt, säger Dylan när jag frågar honom om hans åkstil och varför han inte kör mer traditionell storbergsåkning med tanke på terrängen som finns här.

– Det finns inte så mycket läskig terräng här, men gott om saker att skrämma upp sig själv på. Andra ställen jag åkt skidor på är antingen för tråkiga eller för extrema.

Det visar sig att just den medelvägen fungerat som en språngbräda för unge Siggers att göra karriär av sin skidåkning. 

Det har också visat sig att samma medelväg fungerar bra för att locka skidåkare från närliggande Calgary. Speciellt för den växande målgruppen av entusiastiska skidåkare med barn som kan hitta åkning på berget som är kul för alla. Dessutom kommer en stor del av skidortens personal från Calgary, kids som växt upp med att åka skidor här och sedan flyttat hit när de blev vuxna.

Trots storstadsinfluenserna har Fernie undvikit att hamna i jetset-fällan som många andra skidorter gjort. Eller puderhysterin.

– Jag har en massa kompisar från Colorado, eller Revelstoke. Där är liftköerna galna och hysteriska på puderdagar och det har inte riktigt hänt här ännu. Det är klart att det kommer hit mer folk på helgerna men det är inte hysteriskt, säger Dylan. 

Jag följer efter Dylan och pistören Olivia Johnson och beskådar när duon slaktar Knot Chutes, en serie av alpina rännor som löper parallellt med liften White Pass – vars dalstation är vackert målad i senapsgult och ketchuprött. 

Varje Fernielokal har sin favoritbowl av de fem – Siberia, Currie, Lizard, Cedar och Timber. För pistmaskinsföraren Blair Craig – som har jobbat med att skapa manchestermönster i snön sedan 1987 – är det Cedar som är hans favorit.

Hans midjelånga hår är knutet i sektioner och han lägger ned sina stålkanter med en teknik som vässats genom åren av samma åk som han pistat i alla år. Vi kör varv via Boomerang-liften och han pekar ut hemliga markörer på träden, hyllningar till människor som älskade den här platsen men som gått vidare till nästa. 

– Det finns själar över hela det här berget, säger han.

Men ingen av dem är lika kända som Griz. En kattliknande, mustaschprydd man vars ansikte kan skådas i klipporna vid Grizzly Peak. Lokala skrönor säger att han var ett barn som vandrade ut i skogen och uppfostrades av björnar. Nu bor han i en grotta i berget och skjuter med sin musköt mot himlen för att det ska börja snöa.

Allt i Fernie är namngett efter honom, inte minst den berömda baren Griz vid basområdet med 70-talets toner som sitter i de rikligt dekorerade väggarna. En gång i tiden var stället känt över hela British Columbia för att gästerna gled nakna över borden, något som du numera måste luska ordentligt bland lokalbefolkningen för att få veta mer om. 

Nere i själva staden Fernie arrangeras varje år en vinterfestival som kallas Griz Days. Stadens stolta tegelfasader – minnen från dess gruvhistoria – agerar bakgrund till dagar fyllda med parader, dragrace med skoter, hantverksmarknader och tävlingar där man äter heta kycklingvingar, för att bara nämna några event.

Och enligt Dylan visar den upp det bästa Fernie har att erbjuda, staden i sig själv.

– Många skidorter i världsklass börjar bli överexploaterde, och det har inte hänt Fernie ännu, det är fortfarande en småstad. Vi har en jäkligt cool stadskärna med en massa bra ställen att äta och ett bra nattliv. 

Som det mexikanska käket på Nevados, rock och burgare på Brickhouse Bar & Grill. Eller samma sak på Northern Bar& Stage där både lokala och kringresande band gör att nattlivet pulserar. Och Second Avenue har en rad med caféer och affärer att spendera timtal i.

Men det som är mest imponerande är hur välbalanserat allt är, Fernie har verkligen hittat en rytm som få andra platser i skidvärlden har lyckats med.

– När jag flyttade hit på 70-talet bodde det 5 000 personer här, säger Robin, och det är inte speciellt många fler nu, det har hållit sig ganska stabilt. Det är en anledning till att stan fortfarande är så trevlig, den har inte skenat iväg. Visst händer det en massa i stan men det känns som en kontrollerad tillväxt och inte alls explosiv. Just nu är vi ett läge där alla har arbete men det är inte för mycket samtidigt som influxen av turister ger ett flöde och en energi, det är verkligen en perfekt mix.

Tillbaka uppe på berget sitter jag i Peak Chair för min avslutande utforskning av Fernies många dimensioner. Det finns få liftar i Nordamerika som färdas uppför lika brant och radikal lavinterräng. Under det tidiga 00-talet agerade sluttningen under mig arena för kvalet till Fernies ökända friåkningstävling som hölls i ännu stökigare terräng.  

Liften byggdes 2012 och är kronjuvelen i liftsystemet. Den gjorde så att man äntligen slapp hajka för att nå den övre delen av Currie Bowl.

På ena sidan av toppen droppar berget flera hundra meter rakt utför branta klippväggar och ett avspärrningsrep vaktar kanten.

Polar Peak tycks visa upp allt som Fernie har att erbjuda, koncentrerat till ett enda ställe. 

---

I mitten behöver du ha koll på vad du håller på med och vart du är på väg. Och på den andra sidan leder en transport ner skidåkare till något vänligare terräng i den nedre delen av Currie Bowl. Polar Peak tycks visa upp allt som Fernie har att erbjuda, koncentrerat till ett enda ställe. 

Dylan Siggers leder mig till de mer gömda delarna av sagda bowl där vi tar för oss av färskt, vindblåst snö tillsammans med en rad andra hungriga själar, utan att korsa ett endaste spår.

---

Fernie, British Columbia, Kanada

Nedfarter

142 stycken plus fem bowls och all skogsåkning, såklart.

Höjd

Högsta åkhöjd är 2 134 meter. Fallhöjd 1 082 meter.

Antal liftar

10 stycken

Genomsnittligt snöfall per år

Nio meter

Info

skifernie.com

---

Text: Matt Coté • 2022-03-21
Kanada • British Columbia • Bruno Long • Dylan Siggers • Fernie • Kanada • Matt Coté