Chad Sayers vid Prarie Flags, ett lättillgängligt åk 10 minuters gång från övre liften vid Shames Mountain. Foto: Mattias Fredriksson
Shames Mountain – medlemsägd skidåkning i Kanada
På Kanadas kooperativt ägda skidort Shames Mountain är likftköer sällsynta och du hittar ospårat puder flera dagar efter ett snöfall.
Efter den torraste februari på många år har det äntligen börjat snöa igen. Det är tre veckor sedan det senaste större snöfallet och för att vara i nordvästra British Columbia i Kanada är det en väldigt lång tid.
På sistone har till och med några av de mest passionerade localsen börjat ta vilodagar, vilket är extremt ovanligt. Varje konversation om skidåkning har blivit till en ändlös harang om vilken märklig vinter och hur få puderdagar vi haft hittills. Så när de stora flingorna börjar falla från himlen är det en befriande känsla.
Väderleksrapporten ser bra ut med 15 centimeter idag, potentiellt 30-40 mer över de närmaste dagarna och sedan en återgång till högtryck. Saker är helt enkelt på väg att bli som vanligt igen. Nåväl, så normala de nu kan bli här uppe i den vilda nordvästra delen av provinsen.
På sistone har till och med några av de mest passionerade localsen börjat ta vilodagar, vilket är extremt ovanligt.
När det är fullt på parkeringen vid Shames Mountain en veckodag så vet du att det är en puderdag utan att ens kolla upp på berget. I princip alla som jag känner som har förmånen att styra över sina arbetstider verkar vara här denna måndag.
Spänningen och förväntan är densamma som i början av säsongen och det är kul att se entusiasmen som sprider sig. Invånarna i British Columbia är bortskämda när det kommer till snökvalitet och djupt puder och som svensk med två vintrar som fastboende under bältet har jag redan upplevt fler puderdagar här än under en livstid hemma i Sverige.
Men hur hamnade jag egentligen här? Efter att ha bott i Åre i halva mitt liv kände jag att det var dags att testa något nytt. I 20 år kallade jag västra Jämtland för hemma och det blev min främsta fotostudio. Skandinaviens skid- och cykelmecka är en skön, liten plats men ibland är det hälsosamt med förändring. Så 2017 bestämde jag och min sambo Elle oss för att flytta till British Columbia på Kanadas västkust.
Ända sedan jag åkte på min första resa till Kanada i februari 1999 har jag varit ett fan av lönnsirap, rutiga skjortor, de tillbakalutade människorna och den kanadensiska skidkulturen. Jag antar att det hjälpte att min första upplevelse tog plats i det inre av British Columbia under en exceptionellt djup vinter.
Mina minnen från den resan är fortfarande tydliga. Jag reste ihop med några kompisar från det legendariska filmgänget Free Radicals. Vid den här tiden var jag redaktionschef för tidningen som du just nu håller i din hand och vi var en av filmens sponsorer.
Vi kände några svenskar som drev ett hotell i Fernie så vi startade vår rundresa där. Pudret var djupt och vi kände och vi gillade de avslappnade vibbarna i Kootenay-området. Sedan drog vi till Rossland och Revelstoke innan vi avslutade med mer party än skidåkning i Banff. Tre veckor flög förbi som ingenting och redan när jag gick på planet hem till Sverige visste jag att jag var tvungen att återvända snart – British Columbia översteg alla förväntningar och stal åt sig en bit av mitt hjärta med en gång.
Genom åren har British Columbia, eller B.C., blivit lite av ett andra hem för mig. Jag började göra årliga resor på vintrarna för att snart åka över även på somrarna för att cykla. Skid- och cykelkompisarna där borta blev till nära vänner. En del av dem kom på besök till Sverige eller så åkte vi på resor till andra ställen i Europa eller Nordamerika.
Någonstans längs vägen började jag säga till mig själv att »en dag skulle jag verkligen vilja bo i Kanada«. Men det var något av en utopi för mig som ensamstående svensk, utan några riktiga band till Kanada. Jag var inte ens bra på hockey.
2011, efter otaliga resor till Kanada, slumpade det sig att jag mötte en smart och vacker kvinna från Nelson i British Columbia – i Sverige. Elle spenderade ett år i Stockholm för att ta sin masterexamen i europeisk juridik vid Stockholms universitet. För att göra en lång story lite kortare – vi började dejta och hon flyttade så småningom upp till Åre och vi bodde där tillsammans i fem år. Ett tag jobbade hon som min affärspartner och hon är kanske den bästa fotoassistenten som jag jobbat med.
Efter ett tag började vi prata om att flytta till Kanada och 2017, efter en del byråkrati, gjorde vi slag i saken. Elle ville återuppta sin juridikkarriär i Kanada och jag hade drömt om att bo där borta ända sedan min första resa 1999. Vi tog med oss vår hund Tikaani och flyttade till andra sidan Atlanten.
Vi började vårt kanadensiska äventyr i Squamish, en knapp timme norr om Vancouver, med Whistler som vårt hemmaberg 45 minuter norrut. Ett helt fantastiskt ställe att bo på men pendlingen fram och tillbaka till Whistler, speciellt under välbesökta helger, fick oss att inse att vi borde hitta ett mindre ställe att bo på.
Vi kollade in några olika bergsorter i B.C. men ingen av dem levde upp till våra förväntningar – antingen var de för dyra att bo i eller för få jobbmöjligheter, eller så var de helt enkelt för avlägset belägna för att resa till och från. När Elle blev erbjuden ett spännande jobb i Terrace i norra British Columbia så tog vi chansen och flyttade nordväst.
Terrace ligger långt norrut, nära gränsen mot Alaska. Det är en lugn, lite gammaldags, liten industristad med 20 000 invånare belägen vid Skeena River, en av världens längsta oreglerade floder. Här finns ändlösa skogar och hockey är religion – faktum är att det liknar norra Sverige väldigt mycket. Visst, de kanadensiska bergen är större och det snöar mer här, men annars är det mesta rätt lika.
Staden har länge varit beroende av sina naturresurser, speciellt skogen. En gång fanns här tre stora sågverk men nedgången i timmerindustrin har gjort att endast ett av dem finns kvar idag. Med tiden har Terrace – hjälpt av sitt läge längs järnvägen och Highway 61 – förvandlats till ett servicenav för hela nordvästra British Columbia, något som ytterligare kommer befästas i och med bygget av gaspipelinen LNG.
Terrace, liksom hela den nordvästra delen av provinsen, har börjat se ett inflöde av yngre människor och yrkesprofessionella. Många människor kommer för jobbmöjligheterna men slutar med att stanna för livsstilen. Med rimliga priser på boende, närheten till friluftsliv och lite trängsel så är det här en fantastisk plats att omlokalisera till, speciellt i tider när städer som Whistler, Nelson och till och med Revelstoke expanderar kraftigt med priser som skjuter i höjden.
Jag hade varit både i Terrace och närliggande Smithers på jobb flera gånger förut och fått en bra känsla för området. Och med den nybyggda flygplatsen i staden med sex flighter per dag till Vancouver så var det inte längre så mycket att fundera på. Men det som verkligen fick oss att fullt ut bestämma oss att flytta till Terrace var den lokala skidanläggningen Shames Mountain.
Bland pudertörstande skidentusiaster spelar Shames Mountain i samma liga som Whitewater, Mt Baker och Silverton. Små, unika skidanläggningar med radikal skidterräng, löjligt stora årliga snöfall, relativt lite folk och en liten men passionerad community av snöjägare – i Shames fall inbakat i ett årligt snöfall på 12 meter och med en backcountry som håller världsklass.
Shames har existerat som en lokal anläggning sedan slutet av 70-talet. Men det är ingen enkel uppgift att driva en välmående affärsverksamhet i en liten, avlägsen stad där majoriteten av invånarna arbetar måndag till fredag. När den ofrånkomliga kollapsen inträffade 2008 skapade den lokala skidcommunityn en icke vinstdrivande sammanslutning kallad Friends of Shames och försökte klura fram det mest effektiva sättet att hålla den lilla anläggningen öppen.
Till slut bestämde sig Friends of Shames för att ett kooperativ var det bästa sättet att behålla skidanläggningen och se till att den överlever i längden. Individer och företag köpte medlemsandelar och började arbeta för att sprida medvetenheten om fördelarna med en skidanläggning ägd av samhället. I januari 2013 tog man över ägandeskapet av Shames Mountain som den första skidorten i Kanada med en liknande lösning. Idag har kooperativet 1 650 medlemmar och jag är stolt över att säga att jag är en av dem.
Shames fungerar likt en brant stege som leder rakt in i ett av British Columbias mest underskattade områden för toppturer. Själva skidanläggningen i sig har bara en tvåstolslift, en ankarlift och en liten replift för barn. Men liftarna ger tillgång till 500 höjdmeter med brant och utmanande skidterräng med fin skogsåkning.
Men om vi ska vara realistiska så åker du inte till Shames för att åka varv på varv i skidomårdet – även om det självklart är kul – eller för faktumet att det inte är några liftköer. Vad som gör området unikt är den genuina, oförstörda stämningen – långt från de stora skidorternas växande kommersialism – det lugna tempot och, såklart, den enkla tillgången till betydligt större terräng. Skidorten i sig är mest en portal till en större njutning.
Shames totala yta är ungefär lika stor som jätteskidorten Whistler Blackcomb upptar men enbart en liten del av den används till själva skidanläggningen idag. Skillnaden är att på en välbesökt dag i Shames delar du upplevelsen med ett hundratal andra entusiaster medan i Whistler trängs du med över 20 000 andra skidåkare. Du kan räkna ut resten själv.
På toppen av släpliften har snöyran förvandlats till stora flingor och det vita fluffet ackumuleras i snabb takt. Fågelvägen ligger Shames endast en timme från havet, anläggningen är omgiven av ett flertal stora berg och glaciärer, vilka drar åt sig oväder och olika vädersystem. Det kustnära klimatet skapar rikliga snöfall och ett fuktigt, stabilt snötäcke. Resultatet är ett, generellt sett, djupt och stabilt snötäcke.
Efter ett par snabba uppvärmningsvarv sätter vi på stighudarna vid toppen av den övre liften. Jag följer min kompis Chad Sayers genom en skog av glesa cedarträd och vi hittar snart en stadig rytm uppför berget.
Skidnomaden Chad bor egentligen i Whistler men har kommit hit till Terrace varje vinter sedan 2010 då han och filmaren Jordan Manley arbetade på sin filmserie A Skier’s Journey. Episoden om just Shames var en av sakerna som hjälpte till att skapa kooperativet som idag äger skidanläggningen.
Vi följer de böljande kullarna bort från skidområdet och siktar nordöst mot berget The Dome som erbjuder många olika linjer som vetter mot syd och sydväst – det perfekta stället att starta en dag som det här efter en kall storm. 30 minuter senare river vi av stighudarna, stoppar ner dem i ryggsäcken och gör oss redo att droppa in.
Vi bestämmer oss för att åka Waterfall Chute, en ränna som är ett av mina favoritåk nära skidområdet. Det går rakt i fallinjen, är ganska brant och dessutom överraskande ofta ospårat – som idag. Chad kör först och åker den övre delen i ett svep. Hans första svängar lämnar efter sig ett stort rökmoln av snö innan han försvinner runt ett hörn.
Mina första svängar känns lite skumma innan jag kommer in i rytmen och öppnar upp svängradien lite. Snart inser jag att snön faktiskt är djupare än vad vi först trodde och jag får till och med njuta av några faceshots innan jag stannar till hos Chad vid ett ensamt träd.
Vi fortsätter att åka resten av rännan i samma stil. Terrängen flackar ut lite när vi når skogen och vi kör tillsammans i grupp, ett bra sätt att hålla koll på varandra när det finns trädfällor som här.
Tillbaka vid liften träffar vi på Brad Zeerip, en lokal skidlegend i Terrace som kallat Shames för sitt hemmaberg i över 15 år. Vi gör sällskap med Brad och hans kompis Sarah för ännu ett varv i backcountryn.
– Det finns skidåkning för en livstid här runt Terrace och ingen verkar riktigt fatta det, säger Brad och levererar ett bullrande skratt.
Jag tror inte jag någonsin har mött en mer passionerad skidåkare än den 60-årige Brad – och då har jag mött en hel del extremt passionerade skidåkare genom åren. Han verkar närmast besatt av skidåkning och mer eller hela hans liv kretsar kring att göra svängar på snö. Han åker skidor varje månad, hela året, och om det finns en enda liten strimma med snö i bergen kring Terrace så hittar Brad den. Det spelar liksom ingen roll om vägen dit är hopplöst besvärlig och brötig, inget kan stoppa Brad från att åka skidor. Finns det ingen snö runt Terrace så drar han norrut till Yukon. Och om det nu absolut inte går att hitta någon snö så är han ute i bergen och rensar sina favoritåk från sly och grenar. Och så snart det börjar närma sig höst och stormarna blir kallare övervakar han väderleksrapporterna varje dag för att kunna klura ut när det är dags att ge sig ut igen med skidor på fötterna.
Han kollar även på skidfilm. Varje dag.
– Jag vet att mitt skidintresse är ren besatthet, och en del människor tycker säkert att jag är en knäppskalle, men jag älskar skidåkning så jäkla mycket och det ger mig så sjukt mycket tillbaka att jag bara inte kan sluta.
Vi fortsätter förbi The Dome mot Mt Remo – en 1 934 meter hög, smått ikonisk topp som syns tydligt från både skidorten och staden i Terrace. Vinden har växt sig starkare nu efter lunch men det stoppar oss inte från att huda upp mot Brad’s Breakfast, ett åk som givetvis är uppkallat efter Herr Zeerip.
Förra hösten figurerade Brad i filmbolaget Teton Gravity Researchs film Far Out. Ett filmcrew från TGR hängde i Terrace i en månad och Brad hjälpte dem att hitta några bra områden i backcountryn, vilket gjorde att han blev en del i det filmsegmentet. Brad har till och med en del puderklipp från sin actionkamera i filmen, i sällskap med de betydligt yngre proffsåkarna.
Brad växte upp i Newfoundland på den kanadensiska östkusten men flyttade som vuxen till Mellanvästern i USA där han träffade sin partner Kim. En gång under den tiden var han i Whistler för den årliga resan till en kompis ställe.En sen kväll i en bar sa plötsligt en tjej till dem »real men ski at Shames«. Brad och hans kompis hade ingen aning om vart Shames ens låg men de tog snabbt reda på det och bara några få dagar senare var de på väg norrut. Brads första upplevelse öppnade hans ögon på vid gavel och han började snart återkomma till Terrace både för att åka skidor och för att fiska i Skeena River. Några år senare flyttade han och Kim upp hit. Det var 16 år sedan.
Brad började tjäna sitt uppehälle som fiskeguide under sommar och höst. Redan då spenderade han det mesta av vintern och våren med att åka skidor. Nuförtiden jobbar han inte längre som fiskeguide. Det blev alldeles för tävlingsinriktat och stressigt enligt Brad själv – Skeena River och floderna runt Terrace är erkänt som en av världens bästa platser för flugfiske vilket gjort stället till en magnet för entusiaster från hela världen. Så numera fokuserar han på skidåkning och tillsammans med Kim driver han Skeena River House Bed & Breakfast nere vid flodens strandkant med utsikt över bergen.
Vi sliter av hudarna på toppen av åket som är uppkallat efter Brad och följer honom från träddunge till träddunge, snön känns inte helt stabil och eftersom åket är brant vill vi inte ta några onödiga risker. Så småningom, när det flackar ut lite, kan vi börja åka skidor på riktigt och inte bara ta oss från en säker zon till en annan.
– Det var lite skumt högre upp men nu känns det okej, säger Brad när han tar en paus för att samla ihop gruppen.
Sekunderna efteråt petar han sina 112 millimeter breda DPS-skidor i fallinjen och börjar åka. Han kör snabbt, säkert och med en bergkunskap som lyser om honom, det är uppenbart att han spenderar mycket tid här ute i bergen.
Att ha en ny canvas att utforska är både ett privilegium och väldigt spännande. Jag tror jag kommer att stanna här för evigt.
Vi åker genom Mystic Valley, som just denna fina dag är mer vacker än mystisk. Solen skiner rakt in i den smala dalgången med branta väggar på varje sida. Vi glider tillbaka längs den flacka sluttningen, tillbaka till botten av skidområdet.
Brad är själva inkarnationen av skidkulturen här i norra British Columbia – unik, själfull och en tillbakagång till de rötter i skidåkningen som en gång i tiden började locka folk till ställen som Terrace för att glida på snö. Den är raka motsatsen till den superkommersiella våg av gentrifiering som sväljer skidorter över hela världen för tillfället, med allt vad den innebär.
Efter att ha besökt mer än 250 skidorter över hela världen i mitt yrke som fotograf och skribent i skidindustrin är jag numera extremt stolt och nöjd över att numera ha Shames Mountain som mitt hemmaberg. Vår flytt till British Columbia, och speciellt Terrace, har varit extremt inspirerande för mig, både personligen och yrkesmässigt. Att ha en ny canvas att utforska är både ett privilegium och väldigt spännande. Jag tror jag kommer att stanna här för evigt.
Terrace, Kanada
Läge
Shames Mountain ligger 30 minuter från Terrace i nordvästra British Columbia, Kanada. 15 timmar bilvägen från Vancouver, 1,5 timme med flyg.
Skidåkning
3 liftar, 28 nedfarter, 518 meters fallhöjd. 12 meters årligt snöfall.
Info
Text: Mattias Fredriksson • 2022-02-22
Kanada • Chad Sayers • Kanada • Mattias Fredriksson • Shames Mountain