Tess Golling på toppen av Himmelstind. Foto: Johan Wildhagen
Unika toppturer på Lofoten
Åka Skidor utforskar ett av världens bästa och mest säregna topptursområden – Lofoten.
Klockan är 11 på förmiddagen när jag står och balanserar på ett ben på en lerig parkeringsplats vid Utakleiv och försöker pilla ner vänsterfoten i min ena pjäxa. För två timmar sedan stod jag halvnäck och bytte om till skidkläder i Northern Alpine Guides kontor i centrala Kabelvåg. För två och en halv timme sedan landade jag med planet i Svolvær. För åtta timmar sedan klev jag ur sängen hemma i Åre och satte mig i bilen för att åka till Trondheims flygplats.
Men när det är full sol och blå himmel längs den Nordnorska kustlinjen så finns det inget att tveka på, man tar tjuren vid hornen och siktar uppåt. I det här fallet Himmelstind, en 964 meter hög topp på den västra delen av Vestvågøy – den näst största av de öar som utgör Lofotens skärgårdsvärld.
Vi går några hundra meter längs en smal serpentinväg med en hög grässträng i mitten innan vi kommer fram till snön, klickar i skidorna och börjar sicksacka oss uppför fjället. Framför mig lufsar guiden Seths fluffiga samojedtik Nanook med sina naturliga stighudar på tassarna och snö i den yviga pälsen. Jag försöker hålla jämna steg med henne men när jag sackar efter lubbar hon bara vidare och ställer sig på en liten klippa och spanar ut över dalen och väntar in mig.
Vi viker av och siktar upp mot en lite lägre sidotopp. Det blåser rejält när vi tar de sista stegen upp på den stora vinddrivan som utgör toppen på den här sidan av berget. Några hundra meter längre upp längs kammen syns själva toppen på Himmelstind med ett rejält klippstup på några hundra meter nedanför åt vårt håll. Nanook går fram mot kanten och spanar ut i avgrunden medan vi fipplar med stighudar och jackor i blåsten.
Bergstoppar och karga öar som sticker upp ur det gråblå Norska havet i alla riktningar, solen som skiner från en klarblå himmel – det här är tredje gången som jag är på Lofoten men den mäktiga kuliss som naturen här bjuder på är lika fascinerande varje gång.
Hela bergssidan är ospårad och vetter dessutom som en liten bonus ut mot det öppna havet. 20 centimeter fluffig nysnö ligger redo framför våra skidspetsar, lika fluffig som Nanooks päls och fantastiskt lättåkt. Tillsammans med en hel del vassa stenar under snön ska det också visa sig när jag sätter belaget i en elak haj i min tredje sväng.
Vi tar oss neråt via en serie av öppna ytor och små rännor, ut i den stora huvuddalen som vi gick uppför längs för en stund sedan. Snön yr kring ansiktet i vissa svängar och känslan blir ännu mer surrealistisk med vågorna som slår in mot sandstranden vid Utakleiv några hundra fallhöjdsmeter längre ner.
Vår guide heter Seth Hobby. En gänglig, utvandrad amerikan från Bothell, strax norr om Seattle som pratar norska med en kraftig dialekt från norr. Jag pratar svenska i min vanliga hastighet, Seth svarar på nordnorska och våra amerikanska kompisar fattar ingenting av det faktum att de dels inte förstår ett ord, och dels att vi kan kommunicera på två olika språk.
Seth berättar att han började guida under tiden på universitet i Bellingham, med den legendariska puderhålan Mt Baker en dryg timme bort. Efter det följde några års nomadliv med skidåkning i Alaska och klättring i Nepal. Det var också i den vevan som han träffade en norsk tjej och numera fru, Maren Bistrup, under en klätterresa i Thailand. Ett par år senare, runt 2007, flyttade de till Norge tillsammans där de startade företaget Northern Alpine Guides i isklättermeckat Rjukan i södra Norge.
– Jag började guida hård isklättring men kom ganska snabbt på att det var betydligt roligare att guida skidåkning, säger Seth när vi sitter och afterskihänger i lobbyn på lodgen med varsin nygräddad våffla framför oss.
Efter att ha guidat en hel vinter i Lofoten flyttade han och Maren upp till ögruppen året efter, 2010. Numera bor de i ett gammalt trähus mitt i fiskebyn Kabelvåg med den femåriga dottern Nora och hunden Nanook.
Maren och Seth startade Lofoten Ski Lodge 2012 som ett sätt att paketera guidningen bättre och ge gästerna ett överskådligt koncept där mat, boende och guidning ingår. Det var också ett sätt att skapa en gemenskap och en atmosfär kring skidåkningen där folk kan umgås och njuta av den världsunika upplevelse som Lofoten erbjuder. Efter att ha flyttat runt konceptet på några olika ställen verkar man nu ha hittat hem i Nyvågar, ett hotell bestående av längor med fiskebostäder beläget precis vid vattnet i utkanten av Kabelvåg.
Gästerna kommer från hela världen, Lofoten har på några få år gått till att ha blivit en destination som står på många skidåkares att-besöka-lista minst en gång i skidlivet. På borden runt omkring oss hör jag svenska, tyska, franska, japanska, engelska med nordamerikansk accent – i princip det mesta utom faktiskt norska. Det är en verkligt internationell atmosfär som liknar den man möts av på liknande lodger i bergshålor över hela världen, en skidkosmopolitisk stämning om du så vill.
Den internationella känslan förstärks av att de flesta av de IFMGA-certifierade guiderna som jobbar för Northern Alpine Guides kommer från utlandet, många av dem från Seths hemstat Washington i nordvästra USA.
– Just nu har vi fem amerikanska guider som jobbar återkommande på vintrarna åt oss, ett par av dem har jobbat här i åtta år. Plus en schweizare, en finne, en svensk, en spanjor och en fransman som guidar mer eller mindre hela vintrarna. Och såklart två norska guider som jobbar heltid för oss året runt.
Egentligen är det bara att se sig omkring för att få svar på frågan men jag vill ändå höra Seths version av vad det är som gör Lofoten så fantastiskt för toppturer.
– Variationen i terräng här ihop med alla små öar där man ser havet i alla riktningar. Just vår ö, Austvågøy, har en väldigt komplex terräng ihop med bra tillgänglighet via små vägar eller båt. Det finns en livstid med turer att upptäcka här om man vill det. I kombination med ett enligt Seth relativt stabilt och tryggt, kustnära snötäcke.
Vi gick upp mitt i natten för att köra hit från Svolvær, jag undrar när surgubbjäveln gick upp.
Våfflorna är uppätna och kartan för imorgon kommer fram.
– Vi måste hinna med en färja vid åtta nere i Reine. Vi åker härifrån vid fem.
– Jag har inte fått mitt förbannade morgonkaffe, väser den korpulenta mannen på andra sidan glasrutan när jag ber om ett kvitto för de fem färjebiljetterna som jag precis köpt av honom för en rätt ansenlig mängd norska kronor.
Klockan är halv åtta på morgonen och vi har precis anlänt till Reine, en liten by och hamn på det sydligaste av Lofoten. Vi gick upp mitt i natten för att köra hit från Svolvær, jag undrar när surgubbjäveln gick upp.
En kvart söderut ligger det sista samhället på huvuddelen av ögruppen, Å – byn där Hans-Erik Dyvik Husby, mer känd som den beryktade Hank von Helvete i dödspunkgruppen Turbonegro, bodde som litet barn och sedan jobbade i som guide på Norges fiskebymuseum under sin rehab efter en heroinpsykos i Milano under en turné 1998.
Men just nu lastar vi på våra skidor på båten tillsammans med en grupp skolungdomar och asiatiska turister. Den korpulenta mannen har uppenbarligen fått i sig sitt morgonkaffe för han svär numera bara i varannan mening. Vi glider ut i bukten, förbi långa rader av rödmålade fiskebodar och båtar, ut i en bukt omgiven av höga berg. Skepparen sätter av oss på en liten brygga vid en kraftstation.
– Vi kommer tillbaka kvart i tre, är ni inte här då så sticker vi, är det sista den småfeta mannen häver ur sig innan båten sätter ut.
Vi tittar på klockan, kvart i nio. Vi har alltså sex timmar på oss att bestiga Hermannsdalstinden och komma tillbaka hit. Vi har två torra brödskivor och en choklad var i ryggan. Tanken att fylla på längs vägen gick åt helvete eftersom inget på Lofoten öppnar förrän tidigast klockan åtta.
Den första biten upp från kraftstationen bjuder på stenhård skare på skrå. Skarjärnen skär som knivar genom ytan upp mot kanten på den istäckta sjön Krokvatnet. Vi skejtar över den innan vi först slår oss uppför en brant sluttning i solgassande sydläge och sedan tar av oss skidorna och klättrar uppför den sista, branta biten. Ännu en sjö tar vid följt av en lång, brant och teknisk uppförsgång på ett mixat underlag av skare, puder och vårsnö. Vi kämpar på i de branta slagen med en teknik lika smidig som en elefant med höftledsartros. Det handlar i ärlighetens namn snarare om överlevnad än något annat.
Men strax under toppen börjar vi inse att det här inte kommer att gå. Föret går från skare till puder med ren is under. Det är bara att ta på skidorna och sikta neråt. Till vänster viker världen av utför ett gigantiskt klippstup med bukten som vi färdades över imorse med Reine långt borta på andra sidan. Till höger mer berg, en stor sjö följt av ännu ett bergsmassiv och ännu mera hav. Det är skrattretande episkt.
Vi betar av de övre sluttningarna med riktigt fin snö på sina ställen innan vi inser att helvete, vi måste dra på ordentligt om vi ska hinna tillbaka till färjan i tid. Vi glider över den första sjön och kör utför ett brant hang med perfekt vårsnö innan vi skejtar över Krokvatnet medan svetten sprutar.
När vi kommer fram möts vi av en tom kaj trots att klockan är kvart i tre. Vi ser ingen båt ute i bukten heller. Seth försöker ringa till skepparen men får inget svar. Helvete, vi är fast här. Vi börjar fundera på olika planer. Seth ringer en bekant i Reine som kanske kan komma och plocka upp oss med sin båt, men det kan ta flera timmar tills det sker. Vi har ätit upp all vår mat. Då plötsligt dyker en för upp runt en udde och glider in mot kraftstationen.
– Jag plockade upp de andra först, jag tänkte att ni behövde lite mer tid på er, säger den småfete skepparen när båten bumpar in i kajen.
Våra hjärtan fylls av glädje för omtanken och vår nemesis från imorse har helt plötsligt blivit vår bäste vän där vi sitter i vattenstänket från fören och kollar på Hermannsdalstindens stora klippvägg som tornar upp sig i solglittret. Utan minsta diskussion svänger vi in på Anita’s Sjømat i Reine på vägen hem och beställer in laxburgare och Pepsi Max.
Men även om klientelet på Lofoten Ski Lodge till den allra största delen kommer från andra länder än Norge under vårt besök så är det en helt annan sak ute på fjällen. Bland alla guidegrupper stöter vi också på en ansenlig mängd norrmän som är ute på tur – många av dem locals som precis som Seth och Maren flyttat hit för närheten till naturen och det storslagna landskapet.
Lofoten är en magisk värld som inte liknar mycket annat i världen. Landskapet är galet storslaget med spetsiga berg som sticker rakt upp ur havet och små fiskebyar som ligger utkastade längs hela kustlinjen. Centralorten Svolvær är kanske inte ögruppens mest charmiga bebyggelse med mängder av båtkajer, fiskefabriker och båtvarv ute vid vattnet. Lite samma sak med närliggande Kabelvåg, en liten sömnig fiskehåla med låga, väderbitna träbyggnader.
Ytterligare en bit bort ligger däremot Henningsvær som är mer pittoreskt med kaféer på kajen vid vattnet. Det är där när vi sitter på Klatrekaféen och äter en lunchburgare under en vilodag som bilden av Lofoten som en tillflyktsort för bergsmänniskor från hela världen tar form. För även om befolkningen här inte är speciellt stor har majoriteten av de yngre människorna som flyttat hit gjort det för bergssporternas skull – klättring, topptur och kallvattensurf är en naturlig del av livet på Lofoten.
Midvintrarna här må vara mörka men så fort solen börjar återvända i februari så blir dagarna snart desto längre, och innan dess kan man alltid tura med pannlampa. Tack vare det maritima klimatet sjunker heller aldrig temperaturen speciellt långt under nollstrecket som lite längre inåt landet.
En annan bonus med att starta på noll meters höjd, eller nära på i alla fall, är att höghöjdseffekten som man drabbas av i till exempel Alperna är obefintlig, här kan du använda den lilla lungkapacitet du har fullt ut. Och även om de högsta topparna inte ger mer än strax över 1 000 meters fallhöjd så kan du allltid lägga på ytterligare en topp på din tur och på så sätt få ihop till en mäktig skiddag.
Seth har lämnat oss åt vårt eget öde för att istället ta sig an ett filmcrew från amerikanska Teton Gravity Research som är i Norge för att spela in ett segment för sin nya film Winterland. Hans guidekollegor Mark Allen och Erica Engle hjälper oss att planlägga våra dagar för att få ut det mesta av Lofoten. (Bara att höra en amerikan uttala norska fjällnamn som Torskmannen är värt mycket.)
Vi börjar med att beta av Geitgallien, Lofotens näst högsta fjäll 1 085 meter över havsytan, där vi parkerat bilen utanför en gammal speceributik. Turen är en av områdets verkliga klassiker och toppas med att vi sätter på stegjärnen och klättrar den sista, branta biten upp till den lilla topplatån med en rent galen utsikt över Lofoten.
Dagen efter går vi upp mot Stauren, klättrar den sista branta biten till strax under toppen för att sedan leta oss ner via en gömd ränna till den avlägsna Morfjorden.
Den näst sista dagen tar vi oss an Svolvær och Kabelvågs stadsfjäll Varden, fast från den västra baksidan istället för den mer trafikerade sydostsidan som vetter mot stadsbebyggelsen. Vi passerar en grupp ledda av en tyskspråkig bergsguide som marscherar uppför i militärstrikt formation i takt .
Vi lockas för en stund att klättra upp på toppen av Stortinden och köra ett fint face som leder tillbaka ner mot starten i Finnmarkdalen, men efter en stunds övervägande av snöförhållandena väljer vi istället att åka ner en bit på framsidan för att sedan gå tillbaka över ett pass till Småtindan.
En lokal man med en upptäcktslysten hund som turkompis dyker upp för en kort stund på toppen innan jycken tycker det är dags att röra på sig och sticker iväg neråt på egen hand. Strax efteråt får vi sällskap av ännu en tysktalande grupp med guide som stretar sig uppför på högsta hälhöjaren.
600 höjdmeter fin skidåkning senare står vi vid bilen och hälsar på en trio lokalbor som ska upp på en tur efter jobbet. Funktionsmaterialen och kolfibern är utbytta mot lovikavantar och stighudar som är fastsatta med silvertejp på skidorna.
Vår sista dag inleds med att vi krånglar oss igenom en brant fjällbjörkskog från en kraftstation nere vid vattnet, upp längs en sydsida som bakats hårt av solen till en sidotopp till Torskmannen. Vi vänder blicken till den skuggiga sidan av fjället och droppar in i en stor gryta med iskallt, lätt, veckogammalt puder som är som en ren dröm att åka i. Vid botten av åket vid sjön Hundhola möts vi självklart av en gladlynt guidegrupp med tysktalande personer.
Vi smetar på hudarna igen och stretar på upp till en sidotopp till passet där vi droppade in för vårt senaste åk. Vi kör fina svängar i bra snö innan vi kommer fram till en stor damm och vidare genom fjällbjörkskogen där vi svettas i solen innan vi sladdar in på gruset bredvid bilen. Vi firar med Kvikk Lunsj innan det är dags att röra oss mot flygplatsen i Narvik.
Vi sitter med näsorna fastklistrade mot rutorna mer eller mindre hela vägen. Ovanför alla vikar och små byar syns skidspår som kommer ner från någon okänd topp. På otaliga parkeringsplatser står små grupper av skidåkare som byter om från pjäxor till vanliga skor. Det är högsäsong på Lofoten.
Solen har på fullaste allvar skinit sedan vi kom hit för en vecka sedan, varje dag – det händer egentligen inte. Vissa av oss har tickat av ännu en punkt på sin bucket-list. Jag har upptäckt ännu mer av denna unika skidvärld. Men ändå har vi bara skrapat lite på ytan.
Lofoten | Norge
Resa
Flyg till Svolvær. Flyg eller tåg till Narvik. Egen bil rekommenderas på plats. Hyr via Hertz (20% om du bokar med Northern Alpine Guides) med möjlighet att lämna tillbaka på annan plats än där du plockade upp den. hertz.no
Säsong
Början av februari till mitten av maj.
Boende
Lofoten Ski Lodge, som ligger i utkanten av Kabelvåg. Frukost, lunchmackor, våffelbuffé och middag på hotellet ingår i helpensionen. Boende i egen, välutrustad rorbu (fiskestuga) med egen dusch. Gemensam jacuzzi och bastu. Hotellet har två barer, Kaikroa och Akvavitbaren (med 240 olika sorters akvavit). Du kan boka med eller utan guidning.
Guidning
Lofoten Ski Lodge erbjuder paket med boende och guidning för antingen sex eller tre skiddagar. Flera olika varianter finns, från del i en större grupp till helt privata grupper. Har du andra önskemål så går även det att lösa. All guidning är i samarbete med Northern Alpine Guides som enbart anlitar IFMGA-certifierade guider.
Bra appar
Norgeskart
Gaia GPS
Guidebok
Toppturer i Norge,Fri Flyt förlag. friflyt.no
Utrustning
Utöver den vanliga topptursutrustningen rekommenderar vi att ta med skarjärn, samt en lätt isyxa och stegjärn om man vill utforska lite mer av Lofotens äventyrliga åkning.
Northern Alpine Guides har hyrskidor samt säkerhetsutrustning att hyra.
Info
Text: Tobias Liljeroth • 2022-03-06
Norge • Bergsguide • Lofoten • Norge • Topptur