Insidan av världens största och minst välplanerade inomhusanläggning för skidåkning. En ännu större är på gång i Shanghai. OS-febern är total. Foto: Gabriella Edebo

Artiklar

Skidkultur och OS-feber i Kina

Åka Skidors utsände knäcker extra som coach för Kinas OS-hopp och kommer till insikter i det förlovade landet om skidåkningens universella dårskap.

Text: Gabriella Edebo • 2019-06-24 Uppdaterad 2019-06-24

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nummer 3 2019.

Text & foto Gabriella Edebo


– My name is Jerry but you can call me Potato.

Vad är det som händer? Hur hamnade jag här egentligen? Varför heter ungen Potatis i förnamn? Hur är det man lär ut skidåkning nu igen…? Kan de här kidsen ens åka skidor?

Frågorna var många den första morgonen i den kinesiska staden Harbin. På något sätt har jag hamnat här för att under en vecka lära en grupp med kinesiska barn och ungdomar att åka skidor. Dessa adepter ska sedan vinna medaljer när de Olympiska vinterspelen kommer till Kina 2022.

Skidkultur och OS-feber i Kina
Wanda Mall – shoppingcenter, biograf, inomhushall för skidåkning, curling, skridskor och nöjespark.

Vi befinner oss i världens största inomhusanläggning för skidåkning. Eller störst sett till snötäckt yta. Att nästan hälften av den är helt platt och täcks av bollhav och ett slott fyllt med isskulpturer verkar Guiness World Records inte tagit hänsyn till när de delade ut utmärkelsen. Själva åkningen är precis lika värdelös som i alla andra inomhusbackar jag åkt i, om inte ännu sämre faktiskt.

Skidkultur och OS-feber i Kina
Alldeles för branta rullband.
Skidkultur och OS-feber i Kina
Dubbla sittliftar med sämre kapacitet än rullbanden.
Skidkultur och OS-feber i Kina
Bollhav och världens plattaste nybörjarområde.

Den sockriga sörjan som ska föreställa snö är helt bottenlös, och den är i sin tur placerad direkt på underliggande betongfundament. Den övre delen av backen är för brant för att sockret ska ligga kvar så när gravitationen gjort sitt ligger betongen där och väntar på att få smaka på stålkanter och belag.

Ett genomgående tema för hela skidindustrin i dagens Kina verkar vara att man är enormt peppade på att få arrangera ett vinter-OS. Men kompetens, erfarenhet och kultur inom området vintersport råder det grav brist på.

Och det är väl därför jag hamnat här. På något sätt har en träningsgrupp här i Kina fått för sig att Norge är bäst i världen på det där med alpint. Norrmännen har i sin tur slussat sökandet efter en tränare vidare till min gamla slalomklubb, som tyckte jag skulle vara en passande kandidat. Uppdraget var lika oklart som det lät alldeles för spännande för att kunna tacka nej till.

Skidkultur och OS-feber i Kina
Världens största inomhusbacke från håll.

Så nu står jag här och tvivlar på om det var en så bra idé ändå. Tolv blyga åkare står och tittar på mig. Den äldsta är 14 år och den enda som vågar prata engelska med mig till en början. Minstingen på nio bast är en riktigt busig filur som alltid har något upptåg på gång. Det är oklart om han inte greppat att jag inte kan ett ord mandarin eller om han bara inte bryr sig och pratar på ändå. Antagligen om mat, för det verkar vara allt han tänker på. Rund om kinderna, äter mest av alla på middagen, snor åt sig minst en extra banan på lunchen och är framme med handflatan direkt om någon öppnar en påse med snacks. Om vi sagt att det fanns fika i botten av banan hade han antagligen åkt ungefär 17 gånger snabbare.

Skidkultur och OS-feber i Kina
Minstingen vräker i sig efter en förmiddag i hallen.
Skidkultur och OS-feber i Kina

På tal om mat så är den rätt märklig. En middagsrätt är både friterad och dränkt i smält socker. Tydligen är det vanlig husmanskost i den här delen av landet förklarar Ding som är min assisterande tränare och översättare.

För allt jag säger översätts till kinesiska. Som tur är så är Ding riktigt nördig när det kommer till skidåkning och han verkar förstå vad jag pratar om när jag går igenom skidteknik från mitt perspektiv. Men det känns ändå som att mina försök till korta och koncisa förklaringar blir sju gånger längre utläggningar när han översätter. Att coacha utan att kunna kommunicera och ställa frågor direkt till åkarna är mycket svårare än jag trott.

Skidkultur och OS-feber i Kina
Ding filmar helst alla åk, men tid att gå igenom allt material är en annan sak.

Samtidigt är förväntningarna från Ding och alla åkarnas föräldrar, som tagit ledigt från sina jobb på Ericsson och IBM för att vara med, att jag har svar på allt. “Kommer min son att kvala till OS?”, “Vad händer med höftens position om tyngdpunkten flyttas en och en halv centimeter bakåt i pjäxan?” och så vidare.
Tur att man har rätt bra koll på skidteknik och på ett diplomatiskt sätt kan snacka sig ur det mesta.

Skidkultur och OS-feber i Kina
Middag av tapas-stil och videoanalys.

Det märks dock snabbt att alla våra vanliga friåkningsövningar från Skandinavien redan nått hit. Istället börjar jag fundera på vad jag kan komma med som kan göra skillnad och ge åkarnas utvecklingskurva en knuff uppåt, trots de värdelösa förhållandena inne i hallen.

Skidkultur och OS-feber i Kina
“En komplett skidåkare än en bra skidåkare, så nu åker vi på en skida resten av dagen”

Det slår mig att alla team som är och tränar i hallen helt saknar flera grundläggande pusselbitar som blivit en självklarhet för åkarna jag tränar hemma i Sverige. Så jag skriver ner tre regler som jag ber Ding översätta och skicka ut till alla barn och föräldrar via appen WeChat, som är Kinas egna alltiallo-app med allt från chatt till sociala medier och banktjänster.

De tre reglerna lyder:
1) Jag ger alltid 100%
2) Jag kämpar hela vägen ner i mål och ger aldrig upp
3) Jag hejar alltid på mina vänner på start

Hur svårt kan det va?

Skidkultur och OS-feber i Kina
Jerry på kinesiska.

Åkarna har dock förvånansvärt svårt att ta åt sig mina nya riktlinjer, speciellt nummer tre. Jag får tjata och tjata och allt eftersom ta hjälp av de äldre åkarna att påminna varandra. Men det ger resultat. I slutet av veckan har alla lyft sig åkmässigt och hejaropen ekar i hela hallen.

Efter sista träningspasset för veckan får jag en jätteful gosedjurskanin av åkarna som tack. När det sen är dags att packa in allt i bilarna för hemfärd är det precis lika stressig stämning som det blir hemma med slalom-klubben i Sverige. Minuter har aldrig varit så värdefulla och jag vinkar hejdå, och ler åt insikten att slalomklubbsdårskapen är universell.

Skidkultur och OS-feber i Kina
Synliga symptom av OS-feber vid Kinesiska Muren.

Skidåkningens kinesiska ursprung


Världens största inomhusbacke byggs i Oslo


Skidsnack – månadens skidnyheter i maj


Text: Gabriella Edebo • 2019-06-24
ArtiklarAlpintKinaVinter-OS

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top