Foto: Erik Nylander

Artiklar

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen

Ett gäng svenskar satte sig på tåget i Stockholm med Japan som mål och den Transsibiriska järnvägen som resväg.

Text: Erik Nylander • 2020-11-06 Uppdaterad 2021-01-07

“Transform”, säger Jura på knagglig rysk-engelska medan han sätter på sig de kamouflagemönstrade hängselbyxorna och stampar med ullstöveln i golvet för att hälen ska hitta rätt. Han gnuggar sina björnlabbar mot varandra över kaminen i det spartanska köket medan han tittar mig i ögonen och mumlar “Siberia, cold”. Han lunkar ut för att hugga några kassar ved. Det behöver eldas, konstant.

Ute visar tempen -37, och efter att ha slevat i oss den sockrade gröten och en torr brödskiva med ännu torrare ost, ska vi börja tura uppåt för att möta soluppgången. Det känns lite som ett svek mot kropp och leder att ens vistas ute i den ovana kylan, men eftersom vi var upp på berget igår vet vi att det är värt alla svek i världen. Vi har hittat pillow heaven i en ödslig del av Sibirien, på en plats som inte besökts av icke-ryssar på över 15 år.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander
12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

Vi backar bandet.

Idén med resan är det gamla skidproffset och många-bollar-i-luften-mannen Tom-Oliver Hedvall och hans ironiska och orädda snowboardcharmtroll till flickvän, Sibylla Lundström. De har anammat att vårt enda jordklot mår kasst och kämpar för att göra så små klimatavtryck som möjligt, men ändå kunna resa. Att flyga har de lagt av med helt. Det i kombination med ett stort Japan-sug och ett stort osug på att gå, cykla eller köra bil dit, innebar båt- och tågalternativet.

Den klassiska transsibiriska järnvägen är världens längsta tågsträcka som slingrar sig genom Ryssland i 9 289 kilometer mellan Moskva i väst och Vladivostok i öst. Att beta av den och lägga på några hundra mil med båtar och anknytande tåg för att nå sushins heliga land lät som en lagom lätt match tyckte de.

När gänget samlas i Stockholms Värtahamnen för att kliva på en färja till Tallin några månader senare, har duon hunnit växa till en sextett.

Åkarna William Larsson, Matteus Lestage, Johan Rosén och undertecknad, den ena vetandes mindre än den andra om den tredje. En klassiskt blöt färjeupplevelse senare är alla frågetecken om danskunskaper och dåliga alkoholvanor som utsuddade, nu kan äventyret börja på riktigt.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

Det liksom bubblar i sällskapet av skräckblandad förtjusning och ovisshet under resans första tågresa från Tallin till Moskva. Vi röstar om huruvida vi kommer klara gränskontrollen eller inte, fyra röstar för och två emot. Odds ljuger inte, med timida svärmorsdrömsleenden är vi plötsligt i hjärtat av Ryssland.

Alla sitter som klistermärken mot rutorna i våra sovkupéer, spejandes på landet som swishar förbi utanför. Vi diskuterar livets stora frågor.

– Vad lyssnar de på för musik här?, funderar Tom-Oliver.

 – Rysk rap tror jag, svarar Johan.

– Näe Ace Of Base, de är fett stora här. Jag jobbade med en rysk kille som sa att han skulle ta hit dem och bli miljonär av att turnera med dem, säger Matteus självsäkert.

Alla nickar tyst och fortsätter titta ut. Vi vet inte då hur rätt han ska komma att ha. Frågorna är många och svaren få. Vi somnar djupt, med rälsen vaggandes under oss.

Moskva alltså. Hejhej. Det ska köpas SIM-kort, knivar och ryss-mössor i fejkskinn. First things first. Passa på, special price for you. Militärerna går med orimligt höga steg längs murarna, vi kommer fram till att de med största sannolikhet är yogis. Det är mer tur än skicklighet att alla hittar tillbaka till tågstationen under våra få timmars sightseeing. Men väl tillbaka så står han där och väntar, Evgeniy Joon Ivanov.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander
12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Rysslands egen på Jeremy Jones. Foto: Erik Nylander

Fullblodsryssen som ska förmedla våra språkbrister när onyktra landsmän vill slåss med oss. Den goa gubben med halstatueringar som får vilken svensk gängledare som helst att byta till andra sida gatan om de får möte. Snowboardproffset med fler Instagramföljare än vi andra tillsammans, och måhända med Rysslands bästa backside air.

För några veckor sedan skrev Johan till honom på Instagram för att fråga om tips på åkning i Ryssland. Svaret blev att han ville haka på.

– Jag ser det som en chans att upptäcka mitt eget land med er, säger Joon ödmjukt innan han kysser sin flickvän adjö.

Här börjar vår resa på Transsibiriska järnvägen. Två dygn senare kliver vi av. Det vi då vet som vi inte visste innan är att det är lätt att bli magsjuk av ryska piroger, de längsta stoppen är 40 minuter, personalen är najs fast vi förstår dem inte, två dagar går snabbt i gott sällskap.

Vi möter den bokade chauffören Max på perrongen.

Han spelar konstant eurodisco på högsta volym för att hålla sig vaken, han har alla Absolut eurodance mixskivorna sedan 1998 och ska nöta in dem i våra hjärnor under de sex timmar han kör oss till skidorten Sheregesh.

Det är snart midnatt och det blåser satan. Vi känner oss som stormchasers som hamnat i ögat av en tornado, spännande men lite besvärligt. Det ligger en massa bilar och lastbilar i väggrenen och vi förstår att det här kommer inte ta sex timmar. Tio timmar senare är vi framme.

Kostya San som möter oss med sin flickvän klockan fyra på morgonen, är mannen i våra liv. Jag har varit i kontakt med Kostya ett tag, som skickat hundratals röstmeddelanden som svar i deras Facebooktråd. Han är Rysslands Jeremy Jones, den största snowboardsjälen vi träffat och lokal shredder i Sheregesh. Han har bokat ett billigt boende åt oss i ett lägenhetskomplex, åtta trappor upp utan hiss.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Det finns berg i Ryssland. Stora berg. Foto: Erik Nylander

Skidorten Sheregesh ligger på berget ​Mount Zelenaya, med 19 liftar och som mest strax under 700 meters fallhöjd. För tre dagar sedan sköt man en björn i skidorten, som vaknat ur sin dvala och verkat arg. ​Åkningen är okej men inget som sticker ut. Mestadels skogsåkning och några öppnare ytor. Inte särskilt brant.

– Största fördelen är att snön faller tidigt här. Det är bra redan i november, så många ryska freeriders börjar säsongen här, säger Kostya som bland annat åker mycket med FWT-ikonen Ivan Malakhov under tidiga vintern.

Vi åker lekfull skogsåkning i stormens puder redan första dagen, bombar en brant zon med roliga drop dag två, får skoterlift till ett coolt område som vi får pulsa hem ifrån tredje dagen och rasslar upp stora snömoln från stenhård skare fjärde och sista dagen på berget. Mellan all åkning hinner vi fira julafton och bjuda våra ryska vänner på ett ganska bra försök på svenskt julbord.

Efter att vi delat många av Kostyas energiska och smittsamma skratt kallar vi oss till slut för best buddies. Han har planerat att visa oss hans allra heligaste plats.

– Det här stället är som en saga. En hemlig plats ute i skogen, fullt av pillowlines. Ingen vet om det här stället och ändå är det bland det bästa i hela Ryssland, säger Kostya energiskt. Vi är tacksamma att vi ska få åka till hans favoritplats men tar hypen med en nypa salt och tänker att det i varje fall är ett till spännande stopp på väg mot Japan.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

– We have maximum 20 seconds to get off, after that they will go!, säger Kostya med allvar i blicken när vi närmar oss vår spartanska tåghållplats. Vi sitter på ett tåg som kört några timmar rakt ut i ingenstans, med rälsarbetare och random folk som hoppat rakt ut i djupsnön på stopp längs vägen. Vagnen är kall med hårda britsar av trä. Likt ett däckbyte i Formel 1 kastar vi av vår packning och hoppar av samtidigt som tåget tjuter och börjar rulla igen. En man med frostbiten neoprenmask tar vår packning på ett skotersläp medan vi traskar en timme genom skogen fram till stugan där vi ska bo. En bajspyramid fryst till is tittar upp ur hålet i golvet inne på dass. Det ser lite ut som ett konstverk.

Jura, 36, har jobbat här i 15 år och berättar att vi är de första icke-ryssarna han träffat. Det kommer inhemska turister hit på sommaren för att fiska och vandra, vintern har han inte så mycket för.

– Jag testade att åka skidor en gång. Jag ramlade i varje sväng på väg nedför berget här bakom, efter det har jag aldrig provat igen. Det är inte min grej, säger han till någon som kan bättre ryska än mig.

När kvällen kommer och han fått sig några stora stänkare vill han prata. Med gester, skålande och “Aha”-anden blir det många ryggdunk och glada miner, utan att någon av oss egentligen förstår vad den andra försöker säga. Jag är 50 procent säker på att han pratar om att han varit militär och att han gillar att fiska och dricka vodka på fritiden.

Alla parametrar av kyla, dålig mat och spartanskt leverne bygger på hur magisk åkningen känns i vårt hemliga lilla paradis. Vi är ute från gryning till sista ljus varje dag, plus nattåkning med pannlampa en kväll. Kostya känner varenda sten i området, metodiskt betar vi av en ås i taget av branta kuddformationer. Det var en vecka sedan det senaste dumpet men de enda spåren vi ser är våra egna.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander
12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander
12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

Vi pratar om vad vi gör om en olycka inträffar. Täckningen på mobilen försvann långt innan vi kom fram med tåget, och även om vi skulle få tag i någon via sattelittelefon så finns det ingen fjällräddning eller helikopter som rycker ut för vår skull. Tåget går en gång per dag, klockan 15. Vi är way off i Sibiriens vildmark, och är införstådda med att vi löser problem själva här. – Åkningen bygger på att man måste vara extremt säker på sin grej, för alternativet att krascha är så jävla dåligt. Dels är hjälpen långt bort, men i -30 klarar man sig inte länge oavsett, bara små skador kan bli riktigt farliga här. Det intressanta är att det bara gör åkningen mer spännande, säger Tom-Oliver när vi diskuterar intryck i den 100-gradiga bastun nere vid älven. William ligger utsträckt på mage och grymtar medan Kostya utför en rysk basturitual med granris piskandes hårt över ryggen.

– Ni har gjort de sjukaste åken någonsin här, flinar Kostya lite stolt och syftar framförallt på Tom-Olivers sista åk.

Ett extremt brant åk, rekat med drönare dagen innan.

– Det såg rätt mellow ut, men blev det galnaste pillowåket jag gjort. Det bara fortsatte och fortsatte dyka upp typ fem-sex pillows fler än vad jag planerat när jag studsade över konvexen. Fan, står jag på fötterna fortfarande tänkte jag när jag kom ner, skrattar han.

Sista dagen innan vi ska åka vidare möter vi de första skidåkande nyårsbesökarna, som följt våra spår upp på berget. En kille är kritvit i ansiktet och håller sig för axeln som är rejält ur led. Dagens tåg har tuffat förbi för länge sedan, och han får bli varse hur utlämnade vi är här. Nästa eftermiddag tar han samma tåg som oss tillbaka till civilisationen, fortfarande med axeln ur led och med värsta natten i hans liv i bagaget.

Vemodigt lämnar vi Kostya och hans gömda pärla. Om vi inte haft en färja bokad veckan senare på Rysslands östkust hade vi släppt allt och stannat kvar. Men det är till Japan vi är påväg, the show must go on.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

Vi betalar vår pålitlige eurodiscochaffis Max pengar han inte kan tacka nej till, för att hämta och köra oss från tågstationen genom nyårsnatten till staden Novosibirsk. Det sprutas skumpa genom sidorutan och White russians blandas friskt i baksätet bland grabbar i bar über. Eurodisco är nu vår religion. Happy fucking new year skrålar vi och låtsas som att vi inte borde planerat firandet av Rysslands största högtid lite glammigare än såhär.

När vi köper en cappuccino på ett hippt café kl 13 i Novosibirsk möts vi av några dyngraka ryssar som vill ta selfies med oss. Utanför krockar vi nästan med en kamel som går förbi i koppel. Hemma hade det känts konstigt, men här känns det fullt naturligt. Ryssland har en kryddad personlighet som är lätt att tycka om.

Tåget går snart. Vi ringer fler och fler taxibilar och varannan vänder när de ser oss på grund av de skrymmande skidfodralen. Vi får åka sju bilar i karavan, löjligt inpackade i varsin bil. Alla spelar eurodisco.

Fyra dygn och fem nätter på tåg väntar innan vi är framme för att ta färjan från hamnstaden Vladivostok. Alla har vi bunkrat upp med ljudböcker, filmer, serier, och dagböcker för att inte låta denna mastodontsträcka knäcka oss. Men datorerna ligger kvar i väskan. Det är förvånansvärt lätt att spåna iväg i tankar och diskussioner om livet för personerna som bor i de byar, städer och öde landskap utanför fönstren.

Lägg till vårt gäng på sju som inte känner varandra från förr, och några hundra potentiella extrakompisar på tåget, så har vi löst våra fobier av tristress.

Johan, Sibylla och jag är de som främst uppskattar att hänga runt i de andra vagnarna. Vi bor i mellanklassens fyrbäddskupéer, men hamnar snabbt längre bak där man bor 30+ personer i ett öppet landskap av våningssängar. Där hänger vi med två sydkoreanska tjejer som varit till Bajkalsjön för att kika på en ö, en barnfamilj som är påväg till en släkting bjuder på potatis och vodka ur tetrapack. En nyfiken och återhållsam nordkorean undviker att prata om vad han jobbar med i Ryssland, men tittar gärna på när Sibylla tatuerar in “Sibirien” med ryska bokstäver väldigt fult på Matteus underarm. Felstavat blev det tydligen också, men Matteus är glad ändå.

Angående maten, så finns det ingen. “Det är ett experiment”, förklarar en konduktör glatt när vi inte hittar var vi mättar magen. “Experimentet” är att på just detta tåg finns ingen restaurangvagn, vilket vi misstänker beror på att det helt sonika inte fanns en sån vagn tillgänglig denna gången. En kran med kokande vatten hjälper oss att i fem dygn gödas på potatismos och nudlar som vi köper under tågets korta stopp. Vid ett tillfälle kan vi köpa rökt fisk genom tågdörren, bredvid den majestätiska Bajkalsjön.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

Tio tidszoner senare och några kilo lättare möter vi upp med Evgineys snowboardbuddy Vitek i Vladivostok. Rysslands San Fransisco är backigt, modernt och har världskända krabbor. Vi trycker in oss i Viteks tvåa och lever loppan med krabbfest och isvaksbad i två dagar innan en färja ska ta oss sista biten över Japanska havet.

“Eastern dream” tar ett dygn till Sydkoreanska ​Donghae, ​ett till dygn i hamn, och ett sista dygn till Japan. Här multitaskar sydkoreanska besättningen genom att servera mat, kasta reling och hålla dans- och sång-shower med vibbar från skolavslutningen i nian. Första delen av resan var vi ensamma i publiken, andra delen stormar 100 Sydkoreanska pensionärer scenen i andra låten och rör sina kroppar på ett sätt vi inte visste att man kunde.

När landgången rullas ut i japanska Sakaiminato, tre veckor och 12  076 kilometer  efter att vi lämnat Stockholm, gör vi det med ett orimligt nöjt leende på läpparna. Vi har redan haft vår livs resa, och då väntar även en sista vecka med husbil på den japanska sydön Honshu i planeringen.

Vi tar ett Shinkansen-tåg för att hämta våra husbilar Tokyo och viner förbi Japans cleaniska landsbygd i trippel hastighet, tystnad och skak i jämförelse med den ryska motsvarigheten vi haft några dagar tidigare.

Solen skiner och det ligger ett fostrande hårt skarlager under 15 centimeter nysnö i Myoko-området där vi sladdar runt med våra miniatyrhusbilar ett par dagar innan vi drar vidare.

En och en halv timme österut hamnar vi i Nozawa Onsen, känt för sina naturliga varma källor och en pittoreskt alpliknande bykärna.

Det är den 15 januari och vi ramlar rakt in på den årliga eldfestivalen som hålls i byn, för att gynna hälsa, lycka och en riklig skörd för det kommande året. Byns 42-åringar sitter högst upp på en stor tornliknande träformation, samtidigt som byns 24-åringar halsar sake, skrålar ramsor i kör och agerar mänsklig sköld när resterande bybor går till attack med brinnande facklor för att sätta eld på tornet. Det är ett bisarrt inferno av eld, skrik, skratt och hejarop i en timme innan hela tornet står i lågor.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander
12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander
12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

Det är slående hur distansen mellan Ryssland och Japan bara är ett stenkast över japanska pölen, men att skillnaderna mellan länderna är som helt olika universum.

De charmigt burdusa, spritdoftande 100-
kilosryssarna i skoteroverall har bytts ut mot bugande och överartiga 50-kilosjapaner med genomskinliga paraplyer. Det ryska tågets något destruktiva nudlar- och vodka-diet har vi bytt ut mot Japans motsvarighet; Seven elevens fiskfyllda risbollar och sockersliskiga kaffe latté.

Ryska militärbussar har bytts ut mot något som ser ut som små futuristiska leksaksbilar och granarnas snötyngda grenar har bytts ut mot luftig lärkskog mot horisonten. Inget är bättre eller sämre, men allt är extremt annorlunda.

Nästkommande dagar fyller snön på med rasande tempo, och under resans sista dagar i Nozawa Onsen får vi exakt det vi kom hit för. Förblindade av fjäderlätt snö försöker vi andas mellan svängarna i den lekfulla skogen. Ett angenämt problem.

Faktum är att Tom-Oliver och Sibyllas miljöengagemang och ovilja att flyga har gett oss några av de mest oväntade upplevelserna och äventyren i våra liv. Få dagar senare skäms vi andra av att flyga vidare på nya äventyr, medan Tom-Oliver och Sibylla förbereder sig för en lika lång tågresa hem till Sverige. Den här gången utan stopp på vägen.

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander
12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen
Foto: Erik Nylander

Transsibiriska järnvägen Ryssland-Japan

Moskva–Vladivostok 

Världens längsta tågsträcka (byggd 1916)
9 289 kilometer, runt sju dygns resa

Pris

  • Tåg och färjor Stockholm–Tokyo cirka 8 000 kronor

Färjor 

  • Stockholm – Tallin (Estland)
  • Vladivostok (Ryssland) – Donghae (Sydkorea)
  • Donghae (Sydkorea) – Sakaiminato (Japan)

Tåg 

  • Tallin (Estland) – Moskva (Ryssland)
  • Moskva – Vladivostok (Ryssland)
  • Sakaiminato (Japan) – Tokyo (Japan)

Koldioxidutsläpp Stockholm–Tokyo 

(ej inklusive resterande växthusgaser)

Tåg + färjor

  • 0,5 ton koldioxid/person

Flyg

  • 1,5 ton koldioxid/person

Referenser koldioxidutsläpp

Tåg Railbook handbook 2017 – Energy consumption and co2 emissions
Båt utslappsratt.se

12 000 km: Från Stockholm till Japan med Transsibiriska Järnvägen

Ta tåget till Alperna


Ta tåget till skidåkningen i Schweiz


24 svenska skidorter du kan ta tåget till


Text: Erik Nylander • 2020-11-06
ArtiklarSkidorterJapanRysslandTågVideo

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top