Det är lätt att hitta fin åkning ner från toppen av Mont Valaisan.
La Rosière – helig åkning i påvens skidspår
Skidåkningen i och kring Lilla Sankt Bernhardspasset på gränsen mellan Frankrike och Italien är så gott som gudomlig. Vi begav oss till den lilla byn La Rosière, i påvens fotspår.
Bergsguiden Robert Arpin turar med en grupp på Pointe de la Louïe Blanche på gränsen mellan Frankrike och Italien intill Lilla Sankt Bernhardspasset (Col du Petit-Saint-Bernard på franska eller Colle del Piccolo San Bernardo på italienska), det är i mitten av 1980-talet.
När de når toppen vänder sig Robert mot gruppen och säger:
– Här brukar påven sitta och be. Han tycker att det är den perfekta platsen mellan länderna Frankrike och Italien för att sitta och be. Att han dessutom är på toppen av ett berg placerar honom närmare Gud.
Samtidigt som Arpin säger de sista orden svänger en helikopter runt toppen och landar intill gruppen som gapar av förvåning.
Ut ur helikoptern kliver Johannes Paulus II.
Med ett par skidor.
Nu står jag och fotografen Erik på berget intill. Med Roberts barnbarn, Dorian Arpin, nästan fyra decennier senare.
– Gruppen som farfar guidade trodde inte sina ögon och frågade om han visste om att påven skulle dyka upp precis där och då. Det kunde han givetvis inte veta. Men det var en lycklig slump, säger Dorian.
Johannes Paulus den II var känd för sitt brinnande intresse och passion för skidåkning. Ibland kallades påven för »Daredevil of the Tatras« då han i sin ungdom skickligt for ner för pisterna i polska Tatrabergen.
Robert var skidinstruktör i Val d’Isère på 50-talet.
Där lärde han sig vad som krävs för att driva en skidort och hur en sköter liftarna.
Nu är vi inte här för påvens skull. Men vi kan tacka Dorians farfar, Robert, för att vi ens har chansen att vara i La Rosière. Han grundade nämligen orten 1961.
Robert var skidinstruktör i Val d’Isère på 50-talet. Där lärde han sig vad som krävs för att driva en skidort och hur en sköter liftarna.
Robert återvände till Montvalezan med pengarna han sparade ihop under sitt årtionde i grannkommunen och byggde den första släpliften – la Poletta – med hjälp av dåvarande borgmästaren Marius Gaidet och den finns kvar än idag.
Vi är tacksamma för att Arpin den äldre och Gaidet byggde la Poletta. Men det är inte för den första liften i La Rosière vi är här.
Däremot så är det den senaste liften, upp på toppen av Mont Valaisan, som är en av anledningarna som lockat oss. En lift som tar dig till 2 800 meters höjd. När du kliver av liften har du tre alternativ.
Ett, du svänger vänster och följer den enda pisten ner.
Två, du svänger höger och möts av ett öppet böljande fält med offpiståkning som kontrolleras av skidpatrullen.
Tre, du knatar 91 höjdmeter upp till den absoluta toppen och får ett härligt offpiståk ner på gränsen mellan Frankrike och Italien.
Vi väljer det senare och spänner fast skidorna på ryggsäckarna innan vi påbörjar vandringen upp mot toppen.
Höjden gör sig påmind och vi får stanna till några gånger för att hämta andan. Väl på toppen möts vi av en storslagen utsikt.
Rakt norr ut ser vi Mont Blanc, åt öster har vi Italienska La Thuile och rakt ner har vi 1 000 fallhöjdsmeter av underbar åkning.
Liften Mont Valaisan som tar dig upp på toppen med samma namn byggdes och stod redo sent 2019. Sen kom det, som bekant, en pandemi. Jag och Erik hade planerat vår resa till La Rosière mars 2020 men orten tvingades stänga ner och all snö låg orörd.
– De enda som var ute på berget var polis och väktare som bötfällde bybor som trotsade utegångsförbudet som rådde under pandemin, berättar Dorian.
– Vi fick bara gå ut en timme om dagen när restriktionerna var som värst. Då hann vi bara till affären och handla förnödenheter och mat, fortsätter han. Men vi kunde se spåren på berget efter lagens långa arm som njöt av perfekt puder. Jag var så avundsjuk på dem.
Johannes Paulus II ska under sin ämbetsperiod sagt att den enda lyx han ville unna sig var ett par 195 centimeter långa Head-skidor.
När vi åkt en bit ner från toppen av Mont Valaisan önskar jag mig att jag unnat låren lyxen av fler besök på gymmet. Det hade inte skadat om benen klarade av en sisådär 195 kilo i benböj.
Det pumpar av mjölksyra i låren och vi har fostrande åkning framför oss.
Åkningen suger verkligen musten ur låren, minst sagt. Men den är lättillgänglig, rolig och varierande.
Den pudersnö som Dorian berättade om som klädde berget under pandemin har jag inte sett till. I stället har vi prickat in sorbet-före toppat med sand från Sahara som svepte in över Alperna den förra säsongen.
Åkningen suger verkligen musten ur låren, minst sagt. Men den är lättillgänglig, rolig och varierande.
Lagom tills att låren inte klarar av mer åkning stannar Dorian vid ett av två hus mitt i offpisten.
Det ser ut som någon jätte har tagit de äldsta husen nere i byn och placerat ut dem på berget utan närhet till något bara för att jävlas.
Dorian klickar ur skidorna, går fram till grunden på ena huset, flyttar på en sten och tar fram en nyckel.
– Det här är mitt och min pappas hus. Vi fick det av min farmor. Hon köpte dem för två kossor när hon var liten. Det andra huset fick min farbror.
Mina ben tackar farmor Arpins bra affärsnäsa och jag följer med Dorian in i vad jag tror ska vara ett ruckel.
Döm om vår förvåning när insidan inte speglar något av det yttre. Huset är smakfullt inrett med memorabilia som är långt äldre än La Rosières 61 år.
Allt från en samling koklockor, antika skidor, jordbruksredskap och saker som jag inte har någon aning om vad de använts till pryder väggarna.
– Jag och pappa har rustat upp huset och tar hit gäster som vill ha en annorlunda upplevelse på berget. Vi turar hit, lämnar av packning och har en dag av åkning och toppturer på gränsen till Italien. Sen lagar jag middag i köket innan jag åker hem. Gästerna får sova här. Dagen efter kommer jag tillbaka och ordnar frukost, berättar Dorian.
Det som en gång i tiden var ett skyddsrum längst in i stugan, där farmor gömde sig för tyskarna under andra världskriget, är på god väg att förvandlas till en vinkällare med stenbänkar och ett bord.
– Här kommer vi servera lokala charkuterier och vin som afterski för framtida gäster, säger Dorian med ett leende och visar upp en flaska vin som är äldre än skidorten vi befinner oss i.
Då kommer jag tillbaka, tänker jag.
När man är så nära Italien vore det dumt att inte ta vara på det.
Åkningen fortsätter i grannlandet där påven bor, vänstra fältet på flaggan är grönt och maten erbjuder mer kolhydrater. Solen har passerat toppen av himlen och kolhydraterna lockar.
– Nu ska ni få följa med till en favorit, säger Dorian samtidigt som han lägger undan telefonen han nyss pratat i.
När vi kommer ner för backen möts vi av en man i kockkläder som står lutad mot en van och röker.
Vi langar in skidorna och oss själva i bilen som tar oss mot en bättre lunchupplevelse bestående av charkbricka följt av tre rätter med tryffel och tiramisu som rundar av lunchen.
Det är Dorians vän som jobbar på Pepita Café i centrala La Thuile.
Vi langar in skidorna och oss själva i bilen som tar oss mot en bättre lunchupplevelse bestående av charkbricka följt av tre rätter med tryffel och tiramisu som rundar av lunchen.
Att äta en så pass sen lunch var ingen dum idé av Dorian. För det första slipper vi trängas med andra skidåkare under lunchen.
När vi väl är inne på restaurangen har de flesta ätit klart och är ute i backen igen. För det andra är vi för mätta för att åka mer i det fostrande föret på berget.
Den lättare vägen via pisterna blir vår retur till Frankrike.
Lagom till att vi anländer vid hotell Alparena där vi bor har uteserveringen på terrassen öppnat för en lugn afterski i solnedgången.
Vi vinkar av Dorian och tackar för en magisk dag.
Påven Johannes Paulus II sa i en intervju med Skiing History Magazine att han föraktade skidliftar som ung och föredrog att tura.
Jag och fotografen Erik vill inte vara sämre. Andra dagen på vår weekend väljer vi att ta oss upp för egen maskin.
Vi testar några av de rutter som är pistade upp på berget. På vägen ner kan man välja att lägga sina svängar i närliggande pist eller den lättillgängliga offpisten.
Skidåkning är naturligtvis den största attraktionen i La Rosière, och det finns något för alla nivåer av åkare här.
För den som söker utmaningar finns det svårare pister med rejäl lutning för avancerad åkning, medan den som föredrar enklare åkning kan hitta mer lättåkta pister som passar barn och nybörjare.
Det finns gott om ytor att utforska och åka på.
Här kan du vara säker på att du kommer att ha en minnesvärd semester.
Vacker natur, utmanande skidåkning och en avslappnad atmosfär väntar på dig i denna pittoreska by i Savoie i de franska Alperna.
La Rosière är en sann pärla. Oavsett om du är en knallhård skidåkare eller bara är en påve som vill slippa stressen och vara sig själv för en stund.
La Rosière, Frankrike
Bo
Hotel Alparena
Hotell och spa med ski in/ski out-läge.
hotel-alparena.com
Mat
Lunch: Pepita Café
Åk över italienska gränsen till La Thuile.
lathuile.it/en/facilities/40/Pepita_café
Middag: L’Ancolie
Mysigt äldre hus som ägaren till restaurangen byggt själv. Här serveras lokala favoriter och klassiska franska rätter.
larosiere.net/restaurant/lancolie
Middag: Bonami
Bonami är lokala dialektens uttryck för älskling. Bra vegetarisk meny på lokala råvaror och fina viner.
ily-hotels.com/eat-and-drink
Text: Tobias Ivarsson Foto: Erik Leonsson • 2023-04-11
Artiklar • Resguide • Skidorter • Alperna • France • Frankrike • guide • Italien • La Rosière • La Thuile • Reportage • Robert Arpin • Skidguide • Tobias Ivarsson • Topptur