Edhsliften.

Sverige

Övergivna skidorter – på spaning efter den pist som flytt

Det är ingen ovanlig fantasi att vilja ha en alldeles egen skidbacke. Så, Varsågod, Åka Skidor har snokat reda på nedfarter som övergivits.

Text: & foto: Petter Berggren • 2024-03-07 Uppdaterad 2024-03-07

— Den ska vara här någonstans.


Framför oss står en vegetationsvägg. Buskage och träd i försvarsställning. Det är vi mot dem när vi stretar framåt.

Gång efter gång letar sig trädgrenar in emellan ryggsäcken och skidkläderna, i ett brutalt sätt att försöka stoppa oss.

Det är en kamp. Naturen mot oss.

Och än svårare blir det att kontrollera vreden när en trädgren flyger upp och placerar en väl avvägd lavett i plytet.

De spelar fult. Men skogen har avslöjat sig, för inte är den så värst gammal.

Ung och bråkig på ett naivt sätt. Alltså fanns en tid innan naturen helt tog över, då det fanns en större öppning i skogslandskapet.

En öppning förpackad i brant lutning, rikligt med snö och glädje på allas läppar.

Trots den upprepande misshandeln stärks vi av att vi är på rätt väg och fortsätter oförtrutet framåt. 

»Västanvind från Ovikens fjäll, det lär bli kyligt ikväll« hyllande textrad från lokalbandet Bodal.

Och det ska visa sig att vi mycket riktigt har rätt när vi krigat oss genom de stighudsmetrar som skall krävas.

Men att vi skulle mötas av detta kunde vi inte i vår vildaste fantasi föreställa oss.

Förstummad av dess skönhet, blickar vi mot något vi trodde var en svunnen tid.

Stormar bedarrar, regn övergår till solsken och kriget upphör i detta nu.

Trots att flera decennier har passerat, är skidbacken på dessa höjdmetrar i det närmaste intakt.


Vi har funnit nyckeln.

Framför våra skidspetsar ligger en orörd skidbacke i gnistrande snö.

Det som tidigare var grumligt och svårt att tyda är nu glasklart.

Trots att flera decennier har passerat, är skidbacken på dessa höjdmetrar i det närmaste intakt.

Väl avgränsad mot skogen slingrar den sig ner, ovetandes om livet utanför dess väsen. Det är tydligt att den vill åkas på och som skidåkare vill ingen vara annorstädes. 


Läs mer om skidåkning i Sverige:

Lista: Sveriges bästa skogsåkning


Vi pulsar med våra skidor uppåt, gör slag i de branta partierna, och formar avtryck likt bokstaven z.

Granskogen glesas ut och ersätts av fjällbjörkar, som böjts i olika konstiga formationer.

Längre in i skogen ser vi flera öppna snöfält som ramlar ner i raviner.

Alltså är det inte bara den skidbacke vi går i som kommer kunna erbjuda skidåkning.

Fantasi är ledordet. Till slut försvinner bergets behåring, naken utan träd, tar vi oss upp mot dess kalfjäll.

Ovanför oss sträcker sig Sällsjöfjället upp mot 1100 meter över havet. Den ser hård och mörk ut där den ligger i nordsluttning.

Vinden har transporterat bort snön från det runda fjället och packat in ojämnheter i betongliknande snö.

Istället för att rikta näsan mot toppen, söker vi vittring efter den gamla liftavstigningen.

Och där i apokalyptisk stämning sticker betongfundamentet upp. Liften är inte kvar.

Men vi som var här innan begravningen av skidorten, har ett vördnadsfullt minne.

Där skidåkare fraktade sig upp i ett vinterlandskap ovetandes om kommande klimatförändringar.

När vi höjer blicken och riktar den österut, breder Sveriges femte största sjö ut sig.

Skylten må vara lite väderbiten och ansatt av korrosion men visst blir man sugen att upptäcka. Eller bara blicka tillbaka.

Vid strandkanten längre bort ligger länets enda stad, Östersund, och speglar sig i vattnet.

Förutom Storsjön utgörs landskapet österut av en oändlig horisont av skogslandskap.

Ett av de mer kända bergen ger sig kaxigt tillkänna där i väster, Åreskutan.

Trots att vi befinner oss i samma kommun, är kontrasterna närmast osannolika.

Åre som tycks få all uppmärksamhet när skidåkning kommer på tal, som med sin storlek ger ett mindre storstadsödmjukt intryck, hade under långfredagen 18 000 unika skidåkare i ett ineffektivt liftsystem.

Istället för brist på parkering, trängsel som i en tunnelbana, stressade människor och slagsmål till offpisten är kanske riktiga Jämtland här i Mårdsundsbodarna?

En gammal nedlagd skidort på en norrsida, där du kan dricka ditt medhavda kaffe hur länge du vill och ändå ha din orörda snö kvar.

Trots att Mårdsundsbodarna känns som vägs ände, ligger Åre kommuns näst största skidområde bakom ryggen, Bydalen.

Oaktat att bägge orterna ligger i Oviksfjällen, är känslan av isolation ändå monumental här. 

Även om tiden stannat i Mårdsundsbodarna så kommer och går årstiderna. Snö faller. Stighudar hasar.

När skidåkningen var en del av Mårdsundsbodarna tog sig turisterna upp för de branta serpentinvägarna. Snöhögarna var stora, frun satt på motorhuven i ett försök att få däckgrepp och barnen låg obältade i baksätet. Av stugvärden som mötte upp i pälsmössa och fodrade gummistövlar fick man nycklar till en stuga i 100 procent furu med tillhörande mulltoa. Liften är borta sedan länge, men Mårdsundsbodarna har ändå försökt marknadsföra sina tomter. Till viss del är det ironiskt, att skidanläggningar satsar mer på ett lukrativt fastighetsbestånd än lockande skidåkning. Nu är knappast Mårdsundsbodarna överexploaterat. Det har tillkommit några fler hus i modernt snitt med dyra skotrar utanför farstukvisten, men det förväntas ändå av dig i fastighetsföreningen att du ska delta i att sälja kolbullar under nyår. 

Min vän, vi kan kalla henne Greta Garbo, har dämpat hungern och släckt kaffesuget, där hon sitter och dinglar med benen på en av de gamla liftfundamenten. Topptursbenen har återhämtat sig, blodet är åter syrerikt istället för syrarikt. Hon var inte svår att övertala när jag la fram idén om en nedlagd skidort, som med stor sannolikhet ruvade på hemliga puderåk. Vi har alltid förälskat oss mer i det lytta och slitna än det ytliga och artificiella. Känslan står i första rummet. Skidåkning är större än siffror, det är konst.

Greta Garbo, som vår kompis kallar sig, hänger inte på SoMe. Hon bara åker och låter snön tysta mun.

Vi rycker stighudarna och klickar i bindningarna. I skidriktningen ser vi även att det gått en skidbacke till vänster om oss. Men vi spelar säkert och tar den högra där vi turade upp, det borde ändå lagt sig mer snö där tänker vi. Efter några svänger kan vi ändå inte motstå att prova en av ravinerna som går inne i skogen. Mårdsundsbodarna är en positiv överraskning. Där många äldre och kommunala skidbackar är mer av typen pulkabacke, erbjuder Mårdsundsbodarna istället brant skidåkning med bra fallhöjd. I branterna går vi djupt ner i snön på ett sätt som gör det svårt att tro att vi är i Sverige. Tillslut ramlar vi ut på stugägarnas längdspår och följer detta ut från skogen.

Ovetandes om att det hade varit betydligt smartare att välja detta vid starten, istället för att bråka sig upp i skogen. Men vad göra? Efter noggrann kartgenomgång, överläggande med en lantmäteriingenjör och mejlkontakt med en byrepresentant hade vi ändå listat ut var gamla lifthuset borde ha befunnit sig. Det gamla lifthuset hade ersatts med ett vanligt bostadshus, men ändå så förtroendeingivande att stighudarna slängdes på och korsade dess tomt. Lifthus eller boningshus, ändå en tilltagen parkering där vi ställt vår bil. I Norrland tycker vi man får göra så – om du är bördig härifrån. När vi lastar in skidorna i bilen är vi rörande överens om att detta är ett ställe att komma tillbaka till, om vi hittar ut genom alla skogsbilvägar.

Edhsliften ligger tämligen nära Åreskutan, med bara Kallsjön emellan.

Några vill hävda att Åreskutan är vackrare från den här sidan och nog har de i alla fall rätt till det under vårmånaderna.

För att komma till denna nedlagda skidbacke passerar du först Kall, en norrländsk inlandsbygd.

Likt andra byar i denna storlek finns det här således en kyrka och en mindre matbutik.

Under en kort tid levde byn upp, men idag är det inte många som stannat kvar.


Ibland kommer det hit engelska filmteam i bilbranschen och sladdar runt i snön, vilket ser otroligt tamt och töntigt ut.

Men med bra filmklippning anses det ändå vara action utöver det vanliga. Annars är en av fritidsaktiviteterna älgspaning under våren.

Helt sonika förser du dig med material som är uppsatt längs med vägen och börjar räkna.

Att kunna räkna i tiotal är ingen dum idé om du ska göra dig besväret.

Kall i likhet med andra inlandsbyar hade stora förhoppningar på att flyktingvågen skulle medföra en pånyttfödelse.

Av de 160 000 flyktningar som kom år 2015 placerades många ut i de övergivna lokalerna i glesbygden.

Kall var inget undantag, runt 300 hjälpsökande huserade en period i Kall, en befolkningsökning med 200 procent.

Byn tog en annan skepnad och ett gammalt hotell som tidigare erbjöd lyxturism i form av körning av sportbilar på snö fick agera tillfälligt boende.

Under en kort tid levde byn upp, men idag är det inte många som stannat kvar.

Risken är väldigt liten att du blir av med liftkortet på en skidort som är övergiven.

När jag går i Edhsbacken med mina skidor, behöver jag inte slåss med sly som försöker begrava skidbacken.

Terrängen är öppen och det går inte att ta miste på att det tidigare varit en slalombacke här.

Med en inte allt för djärv slutledningsförmåga var det nog inte länge sedan de klappade ihop.

Liftar, hus och dess anordningar skulle förmodligen ha intresserat kulturhistoriker.

Lutning och fallhöjd är inget märkvärdigt, men det är något annat som sticker ut.

Stora hopp och velodromer formar sig som en orm där den ringlar sig ner för backen, och detta är ett tecken i tiden.

Igår en skidbacke, idag en downhill-led för cykling. Platsen utvecklas trots allt. Förut för skidor. Nu för två hjul.

Jan Olof Ed.

Nere vid liftstationen tar jag mig en lov bland husbyggnaderna.

I ett av husen är dörren öppen, ja inte bara att det är olåst, utan dörren står på vid gavel.

Längre bort uppmärksammar jag en herre som skottar fram sin bil. Hans kyfosformade kroppskonstitution och oförmåga att höra mig när jag ropar, skvallrar att det är en åldersrik man.

När Ingemar Stenmark åkte på TV:n stängde vi liften.   


När jag till slut får kontakt är det nyfikna ögon som blickar mig.

Det ska visa sig vara självaste Jan Olof Ed, gamla ägaren av Edhsbacken. En man som jobbat i skidåkningens tjänst i större delen av sitt liv.

Vi pratar om liftdrift, mark och en tid då skidåkningen exploderade.

— När Ingemar Stenmark åkte på TV:n stängde vi liften.   

Jan Olof Ed har gjort det bra i Edhs. Han har gjort sitt för skidåkningen.

Men vem dödade alla dessa skidorter? Kanske var det dömt att misslyckas redan från början? Idag bor strax över fyra miljarder av jordens befolkning i städer, en andel på 55 procent. År 2050 beräknas den siffran stigit till 68 procent. Urbaniseringen är en process som pågått i flera decennier, i sekel. Stenmarks-eran är sedan länge över och glesbygden har fått en annan demografisk struktur. Skidorterna har blivit mer beroende av konstsnö, i alla fall ju längre söderut i Sverige dessa ligger. Och det är inte billigt att tillverka snö. Förutom att en snökanon kostar mellan en kvarts och en halv miljon kronor slukar den också el samt vatten. Detta i en tid då denna el förknippas med ord som prischock, inflation och säkerhetspolitik. 

I vårt sökande fortsätter vår odyssé 30 mil norrut till Gäddede.

Vi är fortfarande i Jämtland, men börjar nu nosa på Västerbottens län. I Gäddede är de vana att klara livets prövningar själva.

I byn huserar 275 bofasta, mer än en halvering sedan 70-talet. Det är ett allt mer glesbebyggt område, med få närliggande byar. Avsaknaden av byar med tillhörande ljusföroreningar var anledningen till att ett stort teleskop placerades ut här. En ytterligare positiv effekt – i alla fall ur smittorisk – var att när pandemin härjade som värst i världen, stannade den vid ett rykte under första året i Gäddede. Djungeltelegrafen sa att det kanske var en som blivit smittad i byn, men det var inget som verifierades.

Ett reellt problem med avstånden är ändå när det väntas tillökning i byn, då närmaste förlossning är 24 mil bort i Östersund. Det är andra förutsättningar som gäller i Gäddede, men det är också i hög grad fjällmiljö. Kommunens högsta berg, Sielkentjakke 1315 meter över havet, är ett stenhårt skidberg. Där dess östsluttning fortfarande är oåkt. Mest känt i området för allmänheten och som i pandemitider blivit en turistattraktion är Stekenjokkvägen, där snödjupet på sina håll kan mäta sex meter när den öppnas i juni.


John Ottosson i Gäddede tog ledigt en dag från jobbet på Stora Blåsjöns skidanläggning.

Jag väntar på John Ottosson, där jag står i Brattli tre kilometer från Gäddede. Brattli var Gäddedes skidbacke så sent som in på början av 2000-talet. Och än hänger liftbyglarna kvar och skvallrar om den tiden. Skidbacken ligger inte så dumt till i fråga om snöförhållande. Du når en högsta åkhöjd på 704 meter över havet. Men trots att vi snuddar vid fjällets trädgräns, utgör fallhöjden i den nedlagda skidbacken bara 150 meter.

Den kvicktänkte förstår att det finns många fallhöjdsmetrar kvar ner till byn. Och visst fanns det en tid då byborna pratade om en förlängning. Planerna var stora med bland annat en detaljplan på 750 stugor uppe vid skidcentret, men tiden ville annat. Och idag finns bara fem stugor i anslutning till Brattli. 

John kommer insladdades på Brattlis parkering i en större pick-up. Idag är han ledig från pistörsjobbet i Stora Blåsjön. Med sig har han sin fru och en hund. 

— Hon är gravid, så hon stannar vid bilen, säger John och nickar mot frun. 

Lång väg att köra när vattnet går, tänker jag.


Det är sällan kö till utedasset i Brattli.

Det ligger några decimeter pudersnö i den nedlagda skidbacken nu när månaden ska slå över mot april. Snömängderna får till och med hunden att bli smartare än hon ser ut att vara när hon följer våra upptrampade spår istället för egna tunga soloutflykter. Lite sly har letat sig upp i backen, men annars är den så gott som intakt. De 150 fallhöjdsmetrarna går fort att ta sig uppför. Vi bjuds på den finaste av utsikt. Klar och ren är luften, när jag och John blickar ut över fjäll i alla väderstreck.

Detta måste vara en av Sveriges renaste platser, tänker jag innan en annan tanke motsätter den. Varför tycks skoter vara grejen i detta område och inte skidåkning? En stor skotermodell i trä står porträtterad i byn, skoterfriåkning finns inte långt borta i Jorm och låten »Skoterbonden från Hammerdal« har sin upphovsman här. Intressena är väl olika? Eller lika.

John och jag slits i vår ambivalens i vilken väg vi ska välja ner. Backen vi gick upp i till vänster, liftspåret, eller backen till höger? Angenäma problem förvisso. Det starka solljuset har börjat omvandla det kalla pudret till mer klibbig konsistens, därför väljer vi liftspåret som oftast är brantare. Inramningen är perfekt med snö på träden och en lång välfylld skidgata ner till Johns höggravida fru. Det sociala arvet är av betydelse för människan och vi får därför hoppas att generationen efter John kommer hit och bygger hopp. Hopp för skidåkning, hopp för framtiden.

Det kommer att forma sig som en triangel om det geografiskt dras streck mellan de tidigare nedlagda skidbackarna vi besökt och den vi nu ska besöka. Hypotenusan heter Viksjö och ligger i Ångermanland, drygt tre mil inåt landet från kuststaden Härnösand. Viksjö har länge gäckat mig. Orten är vackert kuperad och när det regnar ute vid kusten faller det ofta stora snömängder här. Skidbacken var också populär när den var i drift, problemet är att den slog igen i början på 90-talet och är idag svår att hitta till. Så även för oss. När jag var här en sommar var den tidigare nedfarten ytterst svår att upptäcka. Jag fick besöka byns matvaruhandel för att hitta rätt på några äldre ortsbor för att höra mig för. Liftarna var delvis nedmonterade, den tidigare värmestugan som utgjordes av en barack var borta och sly hade börjat övergå till skog. Författaren Göran Tunström skrev i slutet av en dikt; När mammor dör, växer det sly överallt. Om så är fallet är de nedlagda skidbackarna skidåkarens moder. Det är hon som uppfostrat oss, till en början med plogsvängar, för att sedan släppa ut oss till de stora bergen i vida världen. 

Sommaren visar ena ansiktshalvan, vintern den andra. För att ta oss till toppen av Viksjöbacken föredrar vi den andra, där snön rundar av terrängens nivåskillnader och begraver delar av slyet. Det är snön som blir vår trappa till de förgångna åken. Och förutsättningarna är särskilt bra när snöstormar dundrat in från havet med sådan intensitet att biltrafikanter varnats i etern. Vid den tidigare backens topp är liftfundamenten kvarlämnade och ger en direkt fingervisning till liftgatan. Allt är tyst och vackert, nerskalat till skidåkningens essens. Liftgatan pryds i dess kanter av snötyngda grenar och runda snökuddar, som till synes ligger planlöst utspridda. Det är ett åk för själen, ett åk för de glömda, och ett åk för livet. 

Tider förändras, skidåkningen likaså. Byar kommer, byar går. Och gårdagens hjältar är bortglömda idag. Det som dock består är skidglädjen, de där ögonblicken då tiden står stilla och allt annat känns betydelselöst. Känslan. Det är anledningen till att du åter ska leta rätt på de nu nedlagda skidbackarna, för kanske är det här du idag finner din största skidglädje, i skidåkningens gamla rötter.


Text: & foto: Petter Berggren • 2024-03-07
ArtiklarBrattliEdhsliftenFjällenGäddedeJämtlandMårdsundsbodarnaSverige

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Rulla till toppen