Både skateboard och snowboard står för en sorts frihetsdröm, du håller på med båda. Är det friheten du söker när du själv åker, eller vad är drivkraften?

– Ja, absolut. När jag växte upp under 1980- och 90-talet i Åre så fanns inte freeride- och storbergsåkning. Det var puckelpist eller alpint som gällde och alla såg upp till Ingemar Stenmark. Sen föddes snowboarden och Jake Burton kom till Åre och åkte, samtidigt som skaten växte. Allt det där tyckte jag själv var väldigt kul och fascinerande, det gav en känsla av att man kunde göra som man ville. Det blev nästan som en rörelse.   

På den tiden gick du på kockgymnasiet i Åre, var det där och då som allt tog fart med åkningen?

– Jag hade egentligen intresset innan, redan från åttonde eller nionde klass, men det förstärktes ännu mer under åren i Åre. Det här var ju långt innan X-Games och sånt. Alla var med och skottade hopp. Vi hade ju heller inget TokTok eller Insta, så det fanns inte så mycket att göra. Den där tiden och den känslan av frihet har påverkat hela mitt liv, skulle jag säga. Tanken att kunna gå sin egen väg kommer helt klart därifrån. Idag är snowboarden, i mitt tycke, alldeles för konservativ. 

Och idag, när jobbvardagen består av att jaga Michelin-stjärnor, är de där stunderna på brädan i backen fortfarande ditt »happy place«?

– Till hundra procent. Jag gillar att åka ganska tuff snowboard, då hinner man inte tänka på något annat och man
är ett med naturen.  Så det är absolut mitt happy place.

Du har två barn, åker de också? 

– Ingen av dem kör snowboard, men de åker skate och alpint. Så vi åker ofta tillsammans. Problemet är att jag inte hinner ikapp dem längre med brädan, så jag funderar på att skaffa step in-bindningar så jag kan vara lite snabbare. 

Vem är sist kvar i backen under en skiddag, kidsen eller
du själv?

– Det är nog ganska jämnt. Vi tycker det är ungefär lika kul allihop. Jag orkar inte hålla riktigt samma tempo som de gör, men nästan. Vi åker mycket, det är väldigt roligt. Alla är lika taggade när vi ska åka iväg på skidresa.

För många är att sitta vid brasan och grilla korv ett drömscenario på vintern, men du kanske har fyllt den kvoten på jobbet?  

– Ja, faktiskt. Jag står ofta framför elden sju timmar om dagen i köket på Ekstedts. Så det är rätt skönt med bara en termos fylld med soppa i backen.

Vi har sett dig på pressvisning i Burtonbutiken i Stockholm, hur material- och produktintresserad är du?  

– Snowboard har egentligen alltid varit väldigt lite av en materialsport, i jämförelse med alpinskidåkningen. De som åker bräda har ju knappt ett enda funktionsplagg och ibland inte ens hjälm. Det är hoodie som gäller. På ett sätt är det härligt att det är så, men det är säkert ett problem för industrin som vill sälja prylar. När det gäller brädan och pjäxorna är jag själv väldigt materialistisk. Jag väljer gärna svenskt. 

– Idag håller prylarna mycket högre kvalitet och precision. Det har förändrat sporten. Tittar man på tidiga åkare som Terje Haakonsen och Ingemar Backman hade de en helt annan stil, alla material var mjukare och det avspeglades i åkstilen. Ser man på till exempel Shaun White idag så är åkningen en helt annan. Nu är materialen mycket styvare och det syns på hoppen och tricken. Jag gillar den mjuka snowboardstilen bäst.  

Dina föräldrar reste mycket i jobbet som egna företagare när du var barn och du klarade dig i princip själv från 12 års ålder, hur har det präglat dig?

– Jag pratade faktiskt om det senast i morse med mamma. Jag reste ofta runt helt själv redan som 14-15-åring. Jag var bland annat i Whistler, Kanada, för att köra sommarskidåkning, det var stort då.Jag ville vara fri redan som liten och var väldigt självgående. Mina föräldrar tillät det. 

Du verkar vara lika hemtam inomhus i Stockholm city som du är ute på berget och i vildmarken, har du alltid haft båda de världarna i dig? 

– Jag tror det. Jag är uppväxt så, både med staden och berget. Men jag trivs allra bäst på fjället. Jag längtar alltid tillbaka till fjällen. Åre och Riksgränsen känns som hemma. 

Som kock och restaurangägare, till bland andra Michelin-krogen Ekstedt, har du sagt att du vill vara »näst bäst«. Vad menar du med det?

– Det har varit så i hela livet. Det har alltid funnits de som var bättre än mig. Men det finns en poäng. Den som är bäst rekommenderar ofta den som är näst bäst, för de ser inte den personen som en konkurrent. Jag har till exempel fått massor av rekommendationer från Björn Franzén (har tre Michelinstjärnor, reds anm). 

Är det ett mindset som du på något sätt även tar med dig till åkningen? 

– Jag försöker alltid prestera bra, men inte bäst. Den som är bäst får bara en massa press på sig. Men det är inte kul att vara sämst heller.
Så jag är gärna nånstans däremellan. Det kanske är svenskt, lite mellanmjölk. 

Och till sist, bästa matsäcken i backen, vad väljer du?

– Frukosten är helt avgörande för en bergsmänniska. Mitt problem är att få ungarna att äta en rejäl frukost. Jag lagar alltid äggröra med crispy chili, världens snabbaste frukost. Gärna med tomat och avocado. Supergott. 

– Och glöm inte snacks, som mandlar och russin. Termosen är väldigt bra, särskilt de stora, moderna för att ha med soppa eller buljong. Vi kör mycket
Ramen när vi åker. Fyll varm svampbuljong i termosen och ta med valfri topping och gör nudlar i backen. Det är perfekt.

---

Läs mer om skidåkning i Sverige:

• Sveriges 11 bästa pister
• Sveriges 10 bästa toppturer
• Sveriges 11 bästa offpiståk

---

---

Text: Nicolas Jändel • 2025-10-15

Artiklar • åre • Fjällen • Niklas Ekstedt • Riksgränsen • Snowboard • Svenska fjällen • Sverige