Caroline Strömberg firar segern i Engadin 2021. Foto: Elias Lundh
Freeride World Qualifier – friåkningens bakgård
Freeride World Qualifier är det snåriga systemet av tävlingar som (kanske) leder till en plats på friåkningens världstour.
Rider ready. Rider go!
Klockan är 11.53 och dagens första föråkare ger sig iväg ut i facet. På bergskammen runt startgaten står ett trettiotal halvnervösa freeriders och spanar förväntansfullt ner i åket när föråkaren lägger första svängen.
Det hörs ett rasslande ljud och i snön syns inte ett spår av att det precis var någon som åkte där. På mindre än en sekund går stämningen bland åkarna på start från halvnervös till panik, det är mitt på dagen och snön är fortfarande betonghård.
Jag glömmer precis allt om att jag förmodligen är den åkare i startfältet som är absolut bäst på, och mest van att åka skitföre och börjar leta alternativa linjer. Stressen växer ordentligt i mig.
De första åkarna släpps iväg och det ser eventuellt ut som att det har hunnit mjukna lite grann, men min beslutsamhet kring mitt förstaval av linje är borta, jag måste hitta nåt lättare. Åtta åkare kvar innan det är min tur. »Fan, bestäm dig för nåt nu«, säger jag till mig själv samtidigt som jag ser en åkare smyga ner över en blind kant. »Okej, det såg bra ut, jag kör där«.
Skönt, då finns det en plan, då kan jag börja andas normalt igen och fokusera på tävlingsåket som ligger framför mig.
Det är påskvecka och vi har lyckats trassla oss in i Schweiz och till den välrenommerade Engadindalen, där vi från skidsystemet Corvatsch kan snegla ner mot grannbyn St Moritz. Freeride World Qualifier (FWQ), friåkningens hårda gallringssystem för de som inget hellre önskar än att få ta sig in i finrummet Freeride World Tour, har styrt upp en andra tävling för säsongen och hoppet lever fortfarande om att vi som är på plats här ska kunna åka vidare till Frankrike efteråt för ytterligare en tävling.
FWQ är en cirkus full av stora drömmar, där majoriteten av dem kommer att krossas och dessutom kosta deltagarna en halv förmögenhet. Och ändå kommer vi tillbaka år efter år. Vad håller vi på med egentligen?
Vägen är lång och krokig, och många gånger är själva logistiken, taktiken och allt krångel bakom tävlandet det som står i vägen för en lyckad satsning snarare än själva skidåkningen. Eller vad sägs om att det är så pass svårt att ens hitta till organisationens anmälningssida att du helst bör få en direktlänk av någon för att ens hitta dit? För att se tävlingarna och dess anmälningsdatum måste du dessutom skapa en användare och köpa en licens. Samma licens vars pris inför säsongen 2022 höjdes med 100 procent.
FWQ är en cirkus full av stora drömmar, där majoriteten av dem kommer att krossas och dessutom kosta deltagarna en halv förmögenhet.
Men vad är det då egentligen som driver de människor som antar utmaningen med risken att få sina kreditkort skimmade, ta sig igenom en ogenomtränglig labyrint av anmälningssajter och kuska land och rike runt i hopp om en plats på Freeride World Tour?
Jag börjar med mig själv nu när jag har chansen. Den korta versionen är att det för mig handlar om att det hela tiden finns en ny utmaning att ta sig an, det går alltid att förbereda sig bättre, träna mer, åka smartare och boka bättre resor. Lägg till det alla superhäftiga platser jag får möjlighet att besöka ihop med ett stort gäng helt galna människor från hela världen som alltid har något spännande upptåg på gång.
Visst trånar jag efter en plats på världstouren men jag väljer att se allt glatt och alla erfarenheter jag får med mig längs vägen som något extremt positivt som jag helt klart tror mig komma ha användning för den dag jag eventuellt får chansen i högsta ligan.
Det är sällan en bra idé att ändra sin linje i startgaten men snön var helt okej och mitt åk blev ett mesigt och trevande försök som inte på något sätt representerar den skidåkning som jag vill och kan åka.
Inte heller någon av de andra svenskarna på plats hade någon vidare framgång den här dagen. Det framåtroterades i landningar, tappades skidor och vältes utan direkt synlig anledning.
Då kan man tänka sig att stämningen i mål kanske inte är på topp efter en mindre lyckad dag. Men om vi jämför med stämningen före start så vill jag lova dig att du mycket hellre skulle vilja sällskapa med det avslappnade och urladdade gänget i mål än det stirriga, gråtande och sönderstressade själarna på start.
Men hur sjutton funkar det egentligen då? Ja, det kan jag nog så här tio år in i min tävlingskarriär fortfarande inte helt redogöra för. Men jag kan försöka klargöra hur tanken är att det är tänkt att fungera. I grund och botten är tanken att FWQ ska fungera som en amatörliga till den mer proffsklassade FWT.
Tävlingarna på kvaltouren har delats in i fyra nivåer som graderas enligt svårighetsnivå med hjälp av stjärnor, de lättaste tävlingarna har en stjärna och de svåraste har fyra. I klassificeringssystemet för hur stjärnorna tilldelas finns bland annat kriterier för antal möjliga linjer i tävlingsfacet, minimikrav för antal fallhöjdsmeter i åket och krav på nivåer för prispengar till topplacerade åkare.
I teorin kan vem som helst anmäla sig som deltagare till en tävling med en eller två stjärnor, medan det för att få starta i en tre- eller fyrstjärnig tävling krävs meriter från de lägre nivåerna. På varje tävling finns ett visst antal startplatser vilka oftast är färre till antalet ju fler stjärnor tävlingen har, dessa platser påstås sedan fördelas inbördes mellan de olika kategorierna skidor och snowboard samt dam och herr utifrån en mycket omdebatterad algoritm som ska ge en procentuell fördelning av deltagarplatserna utifrån hur många som anmält sig i varje kategori.
Spänningen ligger i vad nästa shitshow har att erbjuda.
Den här algoritmen sägs alltså vara orsaken till att det på något märkligt sätt alltid är tre gånger så många platser i klassen skidor herr som i skidor dam och snowboard. Personligen tror jag dock snarare att det beror på huvudorganisationens schweiziska jämställdhetstänk.
Vilket tävlingsåk ska jag reka minutiöst i flera dagar för att inte få tävla på den här gången? Vilket hotellkomplex ska jag gå vilse i på väg till deltagarmöte i nästa gång? Kommer tävlingen att genomföras på de utsatta datumen eller förväntas jag vara på plats tre dagar tidigare utifall någon får för sig att tidigarelägga starten? Har jag faktiskt placerat mig på den plats som jag ropades upp på prisutdelningen, eller står det något helt annat när resultatlistan blir officiell? Kommer det att ta ett och ett halvt år att få prispengarna utbetalda även nästa gång?
Spänningen ligger i vad nästa shitshow har att erbjuda.
Men vilka är då människorna som utsätter sig själva för att förutom att hantera tävlingsnervositeten som är förenad med att kasta sig ut i okänd terräng under press, dessutom addera den totala förvirringen som FWQ bringar? Mitt spontana och högst generaliserade svar är att det är några av planetens mest lösningsorienterade människor, för motsvarigheten till att lösa problem med kort varsel har jag aldrig skådat.
Och ja, visst finns de där, de lurkiga säsongarna som knappt kan koka havregrynsgröt och än mindre se till att hålla sina kläder hela och rena, men då vägs det oftast upp av sociala skills.
Det finns också en hel del akademiska meriter i ryggsäckarna på dem som kuskar runt. För den sociala acceptans som vi har i Sverige kring att säsonga, bo i Alperna och inte studera vidare direkt efter gymnasiet ser inte riktigt likadan ut varken i alpländerna eller i våra skandinaviska grannländer, något som leder till att många ser till att rättfärdiga sin skidåkning genom att studera vid sidan av.
Resultatet av det blir att det går att se åtskilliga ingenjörer, fysioterapeuter, civilekonomer och statsvetare ge allt för att nå sina drömmar om en plats på Freeride World Tour, för här är det bara skidåkningen som räknas, allt annat är egentligen bara en bortförklaring för att kunna åka ännu mera skidor.
Det händer saker i WhatsApp-gruppen, tävlingen i Frankrike är inställd på grund av restriktionerna där, men gänget i Engadin meddelar att de arrangerar en ny tävling här redan i morgon.
Två dagars resande följt av två dagar i gassande solsken på hög höjd med tävlingsnerverna utanpå kroppen börjar ta ut sin rätt. Jag är trött, vill dricka tio liter vatten och sova i skuggan. Men det är inte läge för det nu, det enda som gäller nu är att ladda om, reka nytt face och nya linjer, för i morgon kommer en chans till revansch på dagens dåliga åk, och rent teoretiskt är det fortfarande möjligt för mig att knipa den där platsen till nästa års Freeride World Tour.
Läs mer om skidåkning i Schweiz:
• Klosters bjuder på kunglig friåkningsterräng
• Bergsguidens bästa åk i Verbier
• Nendaz – 4 Vallées bästa friåkningshemlighet
Vi fastnar lite extra länge vid frukosten nästa morgon, pratar igenom känslan efter gårdagens besvikelse som bränt sig fast lite extra inombords. Vi tävlar inte för att placera oss på resultatlistornas nedre halva, vi är här för topplaceringarna. Men vi reflekterar också över om det är så att vi faktiskt inte har vad som krävs.
Det känns tungt att prata om men vi känner oss lättare efteråt, som att all besvikelse och alla tvivel lämnades där vid frukostbordet. I bilen mot liften sitter ett gäng laddade och sprudlande glada skidåkare fast beslutna om att visa att de inte hör hemma här, utan på nivån ovanför.
Känslan på start är en helt annan den här dagen. Det är full beslutsamhet och noll tvivel. Jag hör de andra svenskarnas hejarop när jag stakar iväg; KÖÖÖR!
Jag kommer fram till kanten på min första klippa och ser klippan nedanför som jag bestämt mig för att landa till vänster om, men hinner tänka »det går ju att dubbla, jag kör!«.
Den första är större än jag tänkt mig, och den andra skickar mig i överljudsfart ut på det efterföljande snöfältet, men det är stort och jag kan lugnt svänga in mot slutdroppet.
Sockersnö, haj i både uthopp och landning. Perfekt, nu är det bara att gasa. Benen kokar av mjölksyra när jag korsar mållinjen. Och jag är nöjd, jag gjorde det jag skulle och jag ställde ner åket. Nu är resten upp till domarna och de andra tävlande, men jag har gjort allt jag kunnat och den känslan fyller mig med lugn och glädje.
Det blir en ordentlig revansch för de där frukostfilosoferna. Sanne får kliva upp på tredjeplatsen på pallen och jag själv högst upp på den och får lyfta den anskrämliga vinnartrofén.
Men tyvärr var inte de övriga resultaten rätt för att ge mig biljetten till FWT, men där och då var lättnaden och glädjen över en vinst så otroligt mycket större än besvikelsen över att inte ha kvalificerat mig vidare. Besvikelse och hopplöshet hade jag redan testat dagen innan, de känslorna var slut, nu fanns bara utrymme för firande, glädje och lättnad.
I dalarna är det lätt att ifrågasätta varför man utsätter sig för allt det här, medan det på topparna förstås inte finns någon bättre känsla i hela världen.
Det är just kärleken till bergen och till skidåkningen som förenar de här människorna, och som får dem att lägga all sin tid, sin kraft och sina pengar på att sträva efter att uppfylla en dröm som knappt ens är möjlig att uppnå.
Jag hoppas också att de alla inser att de redan är där, mitt i drömmen. En dröm fylld av skidåkning i världsklass, sprudlande människor och oförglömliga upplevelser. I skitsnö.
Text: Caroline Strömberg • 2022-02-28
Artiklar • Caroline Strömberg • Corvatsch • Engadin • Freeride World Qualifier • Freeride World Tour • Sanne Mona • Schweiz