Tof Henry är lika hög på livet som bergen i Alperna är höga när han får vara bland dem. Foto: Axel Adolfsson

Schweiz

Hög på livet i Maigels

Hört talas om maighels? Schweiz kanske minst kända toppturshöjdare erbjuder stor och ospårad åkning, trots närheten till några av landets mesta kända skidorter.

Text: Axel Adolfsson • 2022-10-15

Tof är hög på livet, Flurina försöker hålla ihop gruppen och jag sliter för att hinna i förväg. Allt för att skapa bilderna jag vill åt. Omkring oss är landskapet så där vackert att man tappar andan, men ingen har tid över för att ta in omgivningen. 

Vi befinner oss i Val Maighels i Schweiz, ett långt stenkast ifrån Oberalp Pass. Alla är upptagna med att så snabbt det bara går ta sig till dagens första åk. Inte för att det egentligen är särskilt bråttom, mer därför att vi är som kor som precis släppts fria i hagen.

Tof Henry har inga problem att lägga perfekta svängar i den perfekta snön. Foto: Axel Adolfsson

Allt är något oklart. För omväxlings skull håller inte jag i planeringen. Det enda jag vet är att vi ska bo över i en stuga och jag är ombedd att möta upp resten av gruppen i Oberalp Pass. 

Tåget är fyllt till bredden när jag kliver på i Andermatt. Solen är på väg att klättra över bergskammarna för att skrämma iväg den bitande januarikylan. Fukten i munskyddet har fryst till is och tårna håller på att domna bort. Samtliga resenärer ser lätt påtända ut med stirriga blickar, ryckiga rörelser.

Liknande order som Tegnell utfärdat i hemlandet gäller även här, men det skiter man i. Tåget är packat och idag ska det åkas lagg. Eller att döma av skidorna som står uppradade i ändan på vagnen så ska det knatas höjdmetrar. Puderstressen låter mina medresenärers inre bada i kortisol.

Foto: Axel Adolfsson

Uppe i bergen, vid hållplatsen i Oberalp möter jag Flurina Bieger och resten av gruppen. Flurina med vinterbas i guldkornet Disentis har jag stött ihop med och lärt känna via gemensamma vänner och bekanta i Schweiz.

Med på trippen är också Tof Henry, det franska brantåkningsfenomenet från Chamonix. Flurinas bror Andri Bieger och ett par vänner till Andri och Flurina är också en del av gruppen.

Andri och hans vänner vill åka rännor. De beger sig med stadig blick iväg mot en av topparna som omger Maighelsdalen så fort vi kommit bort från Oberalp Pass. 

Klockan är 04.30 och Tof Henry är peppad över att stå på lagg. Foto: Axel Adolfsson
Den givna kvällsunderhållningen. Foto: Axel Adolfsson

Av Flurina får jag berättat att detta är syskonen Biegers utökade bakgård. Mest skiddagar lägger syskonparet i Disentis men Maighels har alltid funnits där för att stilla suget efter större linjer i ren backcountryterräng.

Jag förstår dem. Vi har spenderat en och en halv timme gående med stighudar från Oberalp för att komma till Camona da Maighels, stugan där vi lämnar av överflödig utrustning och anmäler vår ankomst inför kvällens övernattning efter en snabb och överkomlig anmarsch.

Schweizisk disciplinmodell, ledmarkeringar. Foto: Axel Adolfsson

Jag ser bara bra linjer, rännor och fält hur jag än vrider och vänder mig där jag står vid skidställen utanför stugan.

Inne i stugan är servicen relativt enkel. Så som det brukar vara i stugorna som är kopplade till Schweizer Alpen-Club. Halvpensionen som erbjuds är fortfarande en enorm tillgång som möjliggör långa dagar på berget. Mat som helt plötsligt står där, varm och rykande, på bordet framför dig frigör tid.

Foto: Axel Adolfsson
Det finns gott om stora linjer det i Val Maighels. Flurina hittar dem med förbundna ögon. Foto: Axel Adolfsson

Sover gör man i rum, sparsamt uppvärmda, med platsbyggda våningssängar. Du gör klokt i att låta understället sitta kvar på kroppen under natten och glöm inte ta med dig ett reselakan att krypa ned i innan du drar det tjocka täcket över dig. Vill du duscha erbjuds denna service mot en ersättning om fem Schweizerfranc.

Men vem bryr sig egentligen om sådana trivialiteter när linjer du i flera år drömt om att åka finns framför, bakom och på båda sidor omkring dig?

Tof Henry har en hektisk dag på jobbet, mängden snö som ska spåras är oöverblickbar. Foto: Axel Adolfsson
Monsieur Henry på väg till nästa arbetspass. Foto: Axel Adolfsson

Andri och hans vänner är snart försvunna. Vi ser några små mörka prickar som rör sig i landskapet vilket torde vara dem. Jag, Flurina och Tof har ett annat åk i sikte som är mer öppet och med större ytor. 

Jag sliter ont för att följa Tof som vuxit upp på skidor i Chamonix. Hans passion för bergen är omöjlig att missa, leendet är lika brett som ansiktet. Ögonen glöder på ett sätt jag aldrig sett hos en skidåkare tidigare.

Det är här, i bergen, som Tof hör hemma. Allt jag hört och läst om honom har inte gjort hans personlighet rättvisa. Personligheten i berättelsen om honom framstår som blek jämfört med den människa jag nu hostar blod för att hålla samma tempo som när vi går med stighudar uppför.

När snön i Disentis är uppspårad sticker Flurina Bieger till Val Maighels, ett stenkast bort. Foto: Axel Adolfsson

Nedför berget fortsätter showen. Jag har aldrig tidigare sett en åkare åka med sådan självsäkerhet, precision och kraft som Tof. Det samma gäller Flurina. Jag ger Flurina order om att lägga en sväng framför mig, så nära hon vågar. Hon lyssnar på mig och gör som jag sagt. Hennes spår ligger några centimeter ifrån mig. Det är den mest distinkta och precisa sväng jag skådat.

Kylan är precis så där bitande som kylan i Viktor Rydbergs dikt om Tomten.


Så fortsätter dagen. Middagstid blir sen eftermiddag samtidigt som Flurina och Tof fortsätter lägga perfekta svängar i det några decimeter djupa och kalla januaripudret. Vid fyratiden är tårna bortdomnade sedan länge. Området vi skidat är uppspårat och det är dags att hitta ny snö. I botten på dalgången sammanstrålar vi med Andris grupp som är tillbaka från sitt åk och gemensamt tar vi oss upp mot den östra sluttningen av dalen.

Jag blir kvar vid mynningen till rännan som resten av gruppen ska åka och pälsar på mig allt jag har. Jag försöker hålla värmen uppe samtidigt som solen sakta försvinner bakom bergen och lämnar botten av dalgången i en isande skugga. Kylan är precis så där bitande som kylan i Viktor Rydbergs dikt om Tomten.

Som skidstjärna får du inte skämmas över att käka bambamat. Tof vet. Foto: Axel Adolfsson

Dagen där på ringer klockan många timmar innan solen ska visa sig. Tanken är att se solen gå upp samtidigt som första åkaren droppar in i morgonens första åk. I skenet från pannlamporna klistrar vi fast stighudarna med fingrar som redan är stela av kölden. Händer och tår känns något bättre när vi vandrat en stund men de stelnar till lika snabbt när jag stannar på platsen därifrån jag ska plåta.

Kroppen kallnar och allt känns onödigt, jobbigt och oförsvarbart. Ända tills att solen sakta börjar skymta fram bakom berget som Camona da Maighels ligger vid. Himmelen skiftar i nyanser från det mörkaste marinblå via purpur och azurblå till cerise, brandgul och rött. Vyn värmer, men det är fortfarande outhärdligt kallt.

Tof Henry är fostrad i Chamonix och har en fäbless för stora linjer. Foto: Axel Adolfsson

Tof är först ned. Han åker mjukt, stort, fort och vackert. Lycklig som bara ett barn kan vara. Tar av skidorna och spänner stighudarna i en enda lång, snabb och van rörelse. Och så är han på väg till nästa del av bergen. 

Ögonen hans glöder som Saurons, men av en annan sorts passion. Saurons öga sveper över världen för att finna ringen med vilken han ska fullända sig själv och fullfölja sin plan.

Tof sveper över bergen med sina skidor. Sveper i en värld som är hans allt. Där det finns berg finns det som när hans själ och som stillar hans sug. Lyckan yr omkring honom. Den som kommer i dess väg blir smittad med glädjen, leendet speglas hos dem han möter.

Soluppgång över Val Maighels. Foto: Axel Adolfsson

Trots uppstigning långt innan solen fortsätter den andra dagen långt in på eftermiddagen. Fler sluttningar i dalen utforskas. Energin från fransosen främst i ledet osar fortfarande het när solen dippat ned bakom bergstopparna och vi beger oss tillbaka ned mot järnvägsspåret. Nu med sikte på hållplatsen i Tschamut.

I den lilla kuren intill rälsen tar jag farväl av Flurina som ska tillbaka till Disentis. Tackar henne varmt för att hon ville dela upplevelsen och visa mig Maighels. En nyfunnen pärla. Sedan kliver jag på tåget som tar mig till dalen på andra sidan berget.


Via Maigels

Bo

Cammona da Maighels

Stugan är enkel och spartansk men fyller funktionen att möjliggöra övernattningar i närhet till alla de stora åk som finns i Val Maighels. Sover gör du i platsbyggda våningssängar under tjocka täcken. Glöm inte ta med reselakan.

Boka din plats minst en dag i förväg. Väl där erbjuds halvpension i priset. Betala i cash, Euro eller CHF, eller med betalkort.

Åkning

Rännor, fält och storabergsåkning. Du hittar stora linjer med variation i Val Maighels.

Après Ski

Stugan i Maighels serverar det som behövs för att runda av dagen. Ös och fest av det slag du finner på Krazy Kanguruh i St. Anton finns dessvärre (eller som tur är) inte här.

Lavinsäkerhet

Spade, sond och transceiver ska finnas i ryggsäcken som alltid. Läs alltid den senaste lavinprognosen. Enklast kommer du åt prognoserna i Schweiz via appen White Risk.


Text: Axel Adolfsson • 2022-10-15
ArtiklarSchweizSkidorterAndermattAxel AdolfssonChamonixEuropaSchweizTof HenryToppturVal Maigels

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top