Piståkning i Cortina smakar ungefär lika gott som den italienska maten.
Cortina – La Dolce Ski
Cortina d’Ampezzo i de mäktiga Dolomiterna är en av Alpernas mest klassiska skidorter, och det med all rätt. En exklusiv plats där oklanderlig piståkning mixas med ett italienskt livsnjut ur den högre skolan.
Vi är i Cortina d’Ampezzo för pisternas skull, och tur är det. Inte att vi är i Cortina, för det har inget med tur att göra. Men att vi kommit hit för att åka i backarna är rent och skärt tursamt.
Utanför de tjocka vita strängarna, framförallt på sydsidorna, gör ett tunt snötäcke ett tappert försök att täcka den steniga terrängen. Att åka fritt mellan pisterna finns inte en möjlighet för.
Solen har bakat snön i veckor. Det är en konstig vinter och den tredje vintern på raken som är annorlunda och bryter mönstret.
Först fick en vinter avslutas i förtid av en pandemi, sedan kom en vinter där Cortina fick hålla stängt på grund av samma pandemi – en vinter som var den snörikaste vintern i mannaminne.
Vår guide, Andrea lyser upp i ansiktet när han berättar om dagar som hämtade ur en fantasi.
Nu en svunnen tid, detta år är det torraste nederbördsmässigt på länge.
Cortina är klassisk mark för skidåkare. Uppe bland de spetsiga Dolomiterna finns en by omgiven av bergstoppar som förutom skidåkare också drar till sig flärd nedifrån norra Italiens slättland.
Vi är allt som oftast ensamma om att bära skidställ och låta ett par skidor vila på våra axlar när vi går längs med den stenlagda huvudgatan i byn. Omgivna av butiker från mer namnkunniga märken med ett utbud för de flärdfulla.
Skidåkningen är ryggraden som ger orten dess stadga, och sträcker den upp mot topparna runtomkring. Förutom turister kommer regelbundet också världseliten i alpin skidåkning hit. Året innan vi är här, den där snörika vintern, stod orten värd för alpina VM.
Den andra gången i ordningen, första gången VM arrangerades här var 1932. VM ägde även rum här 1941, men tävlingarna begränsades av rådande världskrig och klassades aldrig som officiella.
OS har också arrangerats här, 1956. OS skall likt VM arrangeras en andra gång, 2026.
Mellan mästerskapen har en lång rad världscupevent arrangerats här. Damerna besöker vanligtvis Cortina i januari för att göra upp i fartdisciplinerna.
En lunch värdig en riktig skidåkare.
Vi stannar upp vid den svåraste passagen i herrarnas störtloppsbana från VM föregående år. Emil står där tyst en stund, sedan landar tankarna och hans förundran tar verbal form.
Han är lika förundrad som mig märker jag, en sportlovsskidåkare som aldrig tagit en käpp.
Vi har slingrat oss ned från området nedanför Tofana Di Mezzo. Allt är orört trots att klockan är mitt på förmiddagen.
Emil med mängder av slalomstarter i Europacupen, ett gäng Världscuptävlingar och några världscuppoäng i meritlistan, är lika oförstående hur störtloppsåkarna i omänskligt hög fart, på blank is, kan tvinga sina skidor följa banan i denna snäva sväng.
Innan vi når hit har Emil fått skära fritt, långt från käppar och is, i den mjuka turistvänliga snön. Snäva svängar men med skidor avsedda för korta svängar. Vi har slingrat oss ned från området nedanför Tofana Di Mezzo. Allt är orört trots att klockan är mitt på förmiddagen.
Just denna dag friskar vinden i och kabinbanan upp hit är stängd för allmänheten. Andrea som visar oss runt idag har låst upp liften åt oss via två telefonsamtal.
Pisterna är breda. Lutar mycket men lagom för att det ska gå att skära i varje sväng. Vyerna, ja de är storslagna, fonden till fotografierna är tacksam och tack vare den stängda kabinbanan kan vi jobba ostört.
Vyerna, ja de är storslagna, fonden till fotografierna är tacksam och tack vare den stängda kabinbanan kan vi jobba ostört.
I vanlig ordning glider jag mellan de platserna vi plåtar med uppspända pjäxor.
Hasandes där svängar på kant som endast har syfte att öka farten borde legat får jag nöja mig med att ta mig ned i snigelfart.
Jag skrattar av förundran, för det Emil gör med sina skidor framför min kamera är otroligt skickligt. Emil är omänskligt säker på skärande sväng. Farten och precisionen när vi plåtar ihop är overklig.
Vi är uppvuxna ett stenkast från varandra i Skövde men där ett par års åldersskillnad höll oss ovetandes om varandra fram tills tidig tjugoårsålder.
Då upptäckte vi varandra genom skidåkningen och fann varandra omgående genom det gemensamma intresset för att plåta just skidåkning.
Det klickade direkt och har fortsatt så. Förståelsen finns där mellan raderna. Bildidéerna förmedlas ofta omgående och missförstånden lyser påtagligt med sin frånvaro.
När vi skär över krönet och viker runt berget för att ta sikte på liften och restaurangen vid Rumerlo är ingången för Emil helt blind. Över radion ger jag honom instruktioner för var svängen ska ligga.
– Okej! Svarar Emil.
Svängen sitter precis där den ska.
Detta första åk har tagit en förmiddag.
Den pist vi åkt är visserligen lång men foto-graferandet har gjort oss långsamma och alla andra backar, som turisterna haft tillgång till är spårade och snart också fulla av mindre pucklar. Det faller sig naturligt att gå vidare med det andra skälet till att vi är i Italien; maten.
Vinlunch. Bättre här än på Sturehof.
Nere i byn, på en adress på bygatan ligger en restaurang vid namn Dolom’eats all’Aquila vilken serverar rätter från Ladin-köket. Ladin är den etniska grupp till vilken invånarna i Cortina räknas.
Något avskurna ifrån låglandet, särskilt vintertid, uppstod bland dem en matkultur som byggde på lokala råvaror. Denna kökskultur lever kvar och några av dess karaktäristiska rätter är den friterade och spenatfyllda smördegen, ravioli fylld med spenat och olika former av knödel.
Den kavalkad av tallrikar som vi får ta del av har alla en underton av att vara sötaktiga. Dästa av det vi precis upplevt lämnar vi restaurangen efter att avslutat måltiden med friterad ringmunk. Andrea kör oss några hundra meter genom den lite pittoreska byn till vårt hotell.
Vi bor på Hotel Panda. Inte särskilt stort men familjärt i klassisk alpanda med ett uns av Österrike som kan anas i inredningsstilen. Kulturen här har släktskap både söderut och norröver, in i Österrike.
Samtidigt som Andrea lastar ur bilen frågar Emil efter byns bästa pizzeria. Andrea lyfter ut mina skidor ur bagaget, vänder sig om och ler mot Emil och pekar på dörren intill dörren till hotellet samtidigt som han säger.
– Där är den.
Ugnen, den murade i tegelsten, är restaurangens hjärta. Kartongerna i wellpapp står staplade på disken bakom vilken pizzorna knådas. Mycket liknar en svenska landsortspizzeria, men allt är annorlunda. Det här är en restaurang och pizzorna är mer än mat som endast ska mätta.
Det är något med italienarna och deras mat. Även det mest banala som serveras på en tallrik i detta land har tillretts med passion och noggrannhet. Allt är för den sakens skull inte avancerat, men det finns en jakt på perfektion i detaljerna.
Beställningarna haglar in via telefon och ruljangsen bland gästerna är hög. Vi får en lång blick av servisen samtidigt som jag lägger ned servetten efter ha torkat av fingrarna när den sista biten av pizzan är avslutad.
Det är dags att lämna för att låta nästa sällskap ta plats och den andra dagen i Cortina är avslutad.
Denna dag, den andra, spenderades i området ovan Faloria, upp mot Tondi. Terrängen är kuperad. Backarna slingrar sig nedåt. De branta hangen ger fart ut på de flackare partierna. Snön är hård, slät och greppig.
Det finns ingen anledning att svänga för att bromsa, svängarna här gör bäst i att öka farten. Spänsten i skidorna används för att ge fart ur sväng. Kraften fortplantas upp genom kroppen. Ju snabbar dina fötter är desto kvickare blir svängarna och fler hinns med. För just svängarna och känna kraften från dem ändra riktning på din kropp är hela idén med åkningen i pisten.
Så fortsätter även nästa dag. Vi beger oss denna morgon mot området intill bergsformationen Cinque Torri, fem naturliga torn i sten. Även här följer backarna det böljande landskapet.
Den nedre delen av dem slingrar sig mellan de glesa lärkträden. Sol- och skuggspelet faller in över pisterna och ritar mönster i snön.
Vi är lättsammare idag. Den italienska lättjan har smittat, saker ordnar sig. Det viktiga är det goda i livet.
Och skidåkningen är god. Livet i pisten är gott. Enkelt och trivsamt. Krafterna och farten är annorlunda gentemot friåkningen i lössnön. Friheten är kringskuren. Det handlar istället om en jakt på precision och perfektion.
Vi är lättsammare idag. Den italienska lättjan har smittat, saker ordnar sig. Det viktiga är det goda i livet.
Vi skiter i att plåta innan lunch, säkra på att det vi redan har är bra nog. Vi snurrar runt i systemet och åker på skär med knäppta pjäxor. Sippar på varsin espresso vid elvasnåret och äter en lång lunch strax därefter på Rifugio Scoiattoli.
En stund senare drar Emil på sig en av sina egenbrandade kepsar med skärmen bakåt.
– Vi behöver en enkel bild till social media, säger han.
Lite längre ned hittar jag en kompression där pisten svänger, där det finns en fläck med bra snö och där ljuset faller in på rätt sätt.
– Do your thing, en vänsterfotare typ två meter framför mig blir bra, ropar jag på radion.
Skjutet från höften blev det skottet ett av de bättre från dagarna i Cortina.
Italienarna ger stoff för något bra. Deras förmåga att hantera statsfinanser och bygga starka institutioner må vara tvivelaktig, men de kan konstens alla regler kring det goda livet.
Cortina D’ampezzo, Italien
Resa
München är en bra entré till Alperna när du anländer via luften eller tåg. Bil från flygplatsen till Cortina tar några timmar men är klart inom vad som räknas som genomförbart.
Bo
- Hotel Panda
Litet och familjärt, en gnutta patina vilar över hotellet men det är också det som ger det dess charm.
- Faloria Mountain Spa Resort
Relativt nyligen renoverat. Fokus på vyerna över Cortina och spadelen. Boende för de flärdfulla.
- Hotel Cortina
Med långt över hundra år på nacken är detta ett minst sagt anrikt hotell. Här bor du mitt i byn med liften upp till Faloria runt knuten.
Äta
- Dolom’eats all’Aquila
Bege dig hit för att äta rätter typiska för Ladin-köket.
- Birreria & Trattoria Vienna
Intill Hotel Panda ligger, enligt guide Andrea, Cortinas bästa pizzeria. Kom i tid eller se till att du har bokat bord i tid.
- Rifugio Scoiattoli
Ta plats bakom glasväggarna på deras uteservering. Låt det ta tid här. Antipasto, primo piatto, second plate, dolce och digestivo bör hinna passera bordet innan du lämnar.
Åkning
Uppe vid Rumerlo Duca D’Aosta hittar du backarna som tävlingarna i alpint avgörs i. Upp mot Faloria är terrängen kuperad, varierad och som gjord för att skära svängar i manchestern. Runt Cinque Torri finns en rad pister väl värda ett besök.
Après Ski
Strosa längs med Corso Italia och slå dig ned vid den bar du finner mest trivsam. Det är sofistikerat här. Beställ något du sippar på, då passar du in.
Info
Text: & foto: Axel Adolfsson • 2023-03-07
Artiklar • Italien • Skidorter • Axel Adolfsson • Cortina • Italien