Martin Libeck på en läpp ovanför Röldal. Bara några mil bakom Martins rygg ligger turistattraktionen Trolltunga.
Tradition och lätt snö på Europas djupaste ort
Vi åkte till Røldal, långt söderut i Norge, för att utforska den med betydelsefulla skidorten för norsk friåkning.
“Där rök ett par pjäxor.”
Det är Martin Libeck som fäller kommentaren där han sitter nu lite mer försjunken i förarsätet i sin herrgårdsvagn från Torslanda.
På ett sätt är det som skidåkare lättare att relatera till pengars värde om det kan skildras i skidåkningstermer.
Och speciellt så är det för Martin som de senaste 22 vintersäsongerna bott på 17 olika skidorter. En kall skiddag i december proklamerade han även:
– Jag har slutat äta lunch.
En egentligen lysande strategi ur skidåkningsekonomins matematik, bara konstigt att idén inte slagit fler.
Martin förstår att alternativen är ytterst begränsade när han tyngd av lagen får slanta upp 3 700 norska kronor, som de överskridna 12 km/h från bashastigheten kostar.
Men vad är det som gjort att vi tagit klivet över lagens gräns och begått denna kriminella handling? Har vi en snabb bil? Är vägarna från Stavanger omständliga och långsamma? Eller är det snarare att skidorten vi ska till får 11 meter snö per säsong?
Røldal ser inte mycket ut för världen om man stirrar sig blind på de liftar som huserar här.
Det kan i det närmaste jämföras med hur glaciärskidåkningen ser ut på de skidorter som erbjuder den varan.
Vanligtvis ett stort vitt fält, där några ankarliftar relativt nära varandra transporterar skidåkaren upp till ett sparsamt antal nedfarter i medellutning och till bredden av ett par pistmaskiner.
Här ramlar du troligen inte ner i någon glaciärspricka för att med tiden kalvas ut som ett fornminne.
Dock kan du högaktningsfullt förbise de markerade pistanvisningarna i Røldal på ett annat sätt än du kan på en glaciär.
Här ramlar du troligen inte ner i någon glaciärspricka för att med tiden kalvas ut som ett fornminne.
Men förutom de nämnda likheterna, är en ytterligare likhet att skidåkningen sker till stor del över trädgränsen. Alltså finns en risk för dålig sikt om vädret inte är med dig.
Och när jag ringer Martin innan avfärd, när han ändå får räknas som min consigliere i området och frågar om flatljuset:
– Det är alltså som i Riksgränsen?
– Nej, det är mycket värre.
Många gånger är de jag besökt Norge, och i allmänhet är det antingen himmel eller helvete.
I synnerhet i denna del av grannlandet.
Men vad är en puderdag värd? Kan sju pistdagar likställas med en riklig puderdag?
I något av ett självbedrägeri toppturas det, köps dyr utrustning och planeras långväga resor just för den där dagen. Men något som måste tas i beaktning när kosan styrs mot de snörika destinationerna är att med mycket nederbörd, blir det också många kontrastlösa och tråkiga dagar.
Vad är en puderdag värd? Kan sju pistdagar likställas med en riklig puderdag?
Norge är inget undantag. Det enda sättet att råda bot på problemet och öka sannolikheten för de himmelsliknande dagarna är att rikligt ta i med de dagar som planeras på orten.
Och så får det bli i Røldal. Det här var en tid då vi reflekterade över att restriktionerna var hävda, Europas längsta gräns stod åter öppen, smittorasismen slängdes långt bort och vi återförenades som bröder.
Skidorna blev våra broar till grannen. Tillsammans läkte vi och blev ett.
Det tar inte många dagar att lära sig att hitta i Røldal, snarare handlar det om timmar.
Skidsystemet har förärats med fem liftar, som utgörs av ankar och -knappliftar, förutom den nyare sittliften från 2014 som är belägen i botten av skidsystemet.
Från denna enda sittlift på 680 meter över havet tas du med ett liftbyte upp till 1 300 meter över havet, alltså en fallhöjd på ungefär 600 meter. Men det är inte de extra pistmetrarna som sittliften erbjuder som är dess styrka.
Visst blir det närmare till turistboendet vid serpentinvägen som slingrar sig ner i dalen. Men framförallt tjänar den till att skidåkaren slipper gå en längre sträcka tillbaka till liftarna efter ett offpiståk.
Kanske imponerar inte backarna den luttrade pisträven, men det gör däremot friåkningen.
Den är lättillgänglig, brant och livsfarlig.
Från pisterna finns det två bergssidor som ligger i blickfånget, där de skyddande bäddar in skidorten.
Den bergssida som ligger västerut är bara några stavtag bort, där svårighetsgraden ökar ju längre bort du tar dig. Det är också här det populäraste offpiståket går, kallad Saudasvingen, där åket följer bergskammen för att sedan falla ner mot skidorten.
Den är lättillgänglig, brant och livsfarlig.
På motsatt sida i östlig riktning är det en större investering att ta sig till åken. Dessa åk utgörs av tre raviner som med hejdlös norsk fantasi har döpts till Ravin ett, Ravin två och Ravin tre.
Fantasin till trots har ravinerna haft en stor historisk betydelse för norsk friåkning. I 20-års tid har det nämligen arrangerats Røldal Freeride, en friåkningstävling som kan liknas vid Riksgränsens NM (Scandinavian Big Mountain Championships).
Och inte allt för sällan med framskjutna svenska placeringar.
Kanske har dess popularitet svalnat utanför Norges gränser, men det fanns en tid då den var en del av den förnämsta friåkningstouren.
Dagarna börjar likna varandra, bortsett från att vi blir lite senare och senare till liftöppningen klockan tio.
Martin försöker hävda att det har smält minst en meter snö, sedan han sist var här.
Enligt Røldals hemsida är ett snödjup på två till fyra meter det normala att förvänta sig på orten.
Och när vi går förbi en av skidcentrets arbetsbilar är den klistrad med texten »Røldal, THE DEEPEST SNOW IN EUROPE«.
Kan det stämma? Varför är det inte en svensk exodus med friåkare här?
Men det är inte bara dessa åkare som saknas, det är i det närmaste folktomt i skidanläggningen på vardagar, frånsett någon busslast med skolungdomar. Detta är dock Røldal ingalunda ensam om som norsk puderort, känslan kan vara densamma i till exempel Stranda.
Efter att ha snurrat runt bland liftarna och sökt efter inspirerande åkning börjar vädret bli gråare och vinden kraftigare.
Martin bestämmer sig för att åka hem tidigare för att infinna sig till kvällsjobbet på restaurangen Røldalsterrassen.
Det skall sägas att Røldalsterrassen är den enda restaurangen på skidorten, om vi bortser från de två spartanska backrestaurangerna.
Men där maten i backen utgörs av tung snabbmat, är Røldalsterrassen mer kulinariskt orienterad.
Lättast att placera Røldal är att säga att det ligger mellan Bergen och Stavanger, men en bit inåt landet. Alltså långt söderut och på samma breddgrad som Oslo.
Topografin ställer till det med att du inte tar dig hit i en handbromsvändning, om du inte också vill bekanta dig med norsk polis vill säga.
Väljer du väg E134 österifrån till Røldal kommer du förstå varför Norge är världens bästa topptursland.
I egenskap av by är Røldal sällsynt tråkig, det är hus som till synes oplanerat ligger utsprida där det är möjligt att bygga. Om något skall kallas centrum är det byns dagligvaruhandel.
Annars är det stavkyrkan från 1200-talet som är dess landmärke. Glad måste man nog vara att träkyrkan står kvar efter cirka 800 år.
När norsk black metal härjade som våldsammast i slutet av 90-talet skedde en rad kyrkobränder, där Skjoldkyrkan tio mil från Røldal var en av dem som sattes i brand.
Ansvarig för handlingen ansågs satanisten Varg Vikernes – Greven – vara, som förutom kyrkobränder även dömdes för mord.
Istället för att vara ondsint och vilsen i en låtsasvärld bland tomtar och troll, borde han höjt blicken till de snöklädda bergen.
Tändaren skulle ha lämnats hemma om han respekterat tonkonsten, för i en ny studie från Skottland slår de fast att musikälskare är mer oroliga för klimatförändringar än gemene man.
Klimatförändringar till trots, eller rent av på grund av, har lågtrycket dragit med sig fryst nederbörd.
Fenomenet med de stora nederbördsmängderna i denna del av Europa, är att arktisk kyla kolliderar med fuktig subtropisk luft som trycks upp över bergen och avger nederbörd.
De kolossala snömängderna som senarelägger odlingssäsongen har bönderna i Myrkdalen löst genom att de lägger ut jord på de snöbeklädda åkrarna för att skynda på snösmältningen.
Textmeddelandena till Cato Laegreid, en friåkningslegendar från trakten, blir allt intensivare i takt med att snömängderna ökar.
Uppfostrande skriver Cato: Lågtryck västerifrån är mycket gynnsamt för Røldal.
Något som bekymrar oss båda är den annalkande lavinfaran, eller skredfaran som han säger.
Helgen gör sitt antågande i Røldal och i en kombination med sol och ledighet letar varje norsk med självrespekt sig ut.
Røldal står i all sin prakt. Och visst är det så att Røldal lever upp en helg som denna.
För första gången under vistelsen skulle man nästan kunna ta ordet liftkö i sin mun.
Det är glada tillrop från barn som börjat lära sig skidkonsten, samtidigt som den äldsta generationen försedda med norsk utstyrsel och med turskidor tar sig till toppliftens avstigning för att påbörja en tur vid de dragna turspåren.
Själva låter vi den reglerande åkningen vara när vi skråar ut från toppliften, för att ta oss mot brantare åkning.
Vi passerar en sliten skylt som uppmanar oss att vara uppmärksamma på lavinfaran i denna terräng. I en känsla av förtroende, där inga lavinsprängningar skett, kör vi stora svängar i den nya pudersnön. Trots allt känns livet lätt, hinner jag reflektera precis innan Tobias ringer.
– Hvor er dere?
Dagen till ära har vi bestämt träff med några lokala skidåkare. Ådne, Tobias och August är barn av norsk friåkning.
När friåkningstävlingarna tog fart i Røldal var de inte ens födda, för dem har friåkningsfenomenet kommit med modersmjölken. Och än mer självklart har friåkning blivit här, då det finns friåkningstävlingar i Norge från sex års ålder.
Åket med de nya vapenbröderna blir i det närmaste en repris av föregående åk, frånsett några luftfärder.
När jag granskar elektriker Ådnes dropp utför ett isfall, ser jag längre bort en ränna som är utmejslad i berget.
Trots att den ser exponerad ut, är den ändå skyddad av en bergsvägg, där den troligen gömmer fin snö. Nästa åk är givet.
– Det er Djevelrenna, säger Tobias.
Herre jösses, kan det bli mer hårdrock än detta frågar jag mig när jag får höra dess namn. En lång brant ränna i fallinje, detta är norsk black metal.
Efter att ungtupparna vant orienterat oss genom exponerade områden, står vi vid dess insteg.
Från klippan som lägger åket i skugga yr det in snö som smiskar våra ansikten.
Läs mer om skidåkning i lilla Norge:
• Sveriges 11 bästa pister
• Lista: Sveriges bästa skogsåkning
• Sveriges 10 bästa toppturer
Det blir en fråga om att åka en och en i detta halvblinda åk.
Men när en annan återhämtar andan vid Djevelrennans port, studsar dessa lokalbor ner i åket i något som bäst kan liknas med musikgruppen Hot Butters låt Popcorn mer än distade ljudformer.
Världen kan tolkas olika.
Efter en sen hamburgerlunch och när gossarna fått i sig lite energiläsk är det jibbing som står på schemat, men inte i skidsystemets park.
– De har lagt 200 000 kronor på parken, men den är drit dårlig, säger Tobias förklarande.
Istället bygger vi ett lite mer privat hopp i soldränkt miljö. Men det är inte bara skidor och snö, detta kommer att handla om.
Utan det är också en inblick i det som skulle kunna kallas pojkaktig progression.
Varför sägs det manliga könet ofta vara draget till riskfyllda aktiviteter?
Ådne och Tobias slänger iväg dubbla bakåtvolter utan att blinka i det nybyggda hoppet, den yngre August vill gärna göra lika.
I sina toppturspjäxor försöker han sig på dubblar gång efter annan med blandat resultat i landningen.
Antingen negligerar han det eller så är han ovetandes om att pojkar är överrepresenterade i traumastatistiken redan när de börjar kunna gå eller att män står för 75 procent av de traumatiska skallskadorna.
En del män förloras längs darwinismens väg i något som kan tyckas vara dumdristigt, samtidigt som det fostrar många duktiga skidåkare.
Skiddagen kommer till ända när liftklockan är slagen 16. Nöjda över att vi klarat oss undan skador har Røldal visat upp sin bästa sida idag.
Möjligen är Røldal lite riskbenäget till kynnet, i den mån att det är en viss fara att åka hit. Det finns ingen direkt finess och vädret kan vara lynnigt.
Samtidigt vet vi ju att inget vinns utan risk.
Røldal, Norge
Liftsystem ++
Snömängd +++++
Skidhyra +++
Elbil +++++
Friåkningstradition +++++
Avstånd till Röldal
Göteborg 58 mil
Oslo 31 mil
Bergen 17 mil
Stavanger 18 mil
Stockholm 82 mil
Riksgränsen 182 mil
Tips
Handla i Sverige, det gör norrmännen av tradition.
Smaka av Harangergutanes Eplemust från Odda.
Ta med både längd-, topptur- och alpinskidor.
Norge är ett elbilsland om du själv har en.
Åkning
Skidområdet ligger på 690 till 1300 meter över havet.
Byn ligger på 400 meter över havet.
13 pister sammanlagt
7 liftar (5 släp, 2 sitt)
Mer info
Text: och foto: Petter Berggren • 2023-11-14
Artiklar • Norge • Skidorter • Bergen • Fjällen • Fråkning • Lavin • Lavinsäkerhet • Norge • Petter Berggren • Reportage • Røldal • Skandinavien • Stavanger