En fot i Österrike och en i Schweiz. Lovisa känner ingen skillnad på snökvaliteten.
Montafon – det bästa av två världar
Åka Skidors utsända upptäcker Montafon där topografin inte ser några nationsgränser.
— Vi borde nog fan vända om alltså, säger Lovisa, samtidigt som hon vrider sig mot mig i mörkret.
Jag bländas för ett ögonblick av den extremt starka pannlampan, som jag bett henne dra upp på maxstyrka för att ge bästa möjliga effekt på bilderna.
Vi är här för att fota åt ett svenskt varumärke som släppt en ny superstark pannlampa för just den här typen av äventyr.
Lovisa har gått rakt in i en färsk lavinkägla, förmodligen nyligen triggad av den tilltagande vinden i den branta rännan ovanför oss.
Klockan är strax efter nio på kvällen och egentligen är planen att ge oss ut vidrigt tidigt på morgonen innan gryningen för att fota.
Denna kväll ville vi mest testa utrustningen en sista gång innan det är skarpt läge.
Det är därför inget svårt beslut att huda av och glida de knappt 300 metrarna tillbaka till hotellet.
Vi är inkvarterade på hotell Piz Buin uppe i alppasset Bielerhöhe, 2040 möh, i princip så långt sydväst ut det går att komma i Österrike.
Platsen är unik på många sätt, inte minst transporten hit. Först gondol Vermuntbahn från byn Partenen, längst in i Montafondalen.
Därefter fortskrider resan i minibuss, med specialtillverkade backspeglar för att få plats i de smala snirklande tunnlar som löper genom berget.
Inte en resa för den åksjuke, men en nervkittlande upplevelse för oss andra.
Tunnlarna byggdes initialt för att försörja kraftdammen Vermuntasee med både materiel och personal år 1920.
En mörk historia med utnyttjande av krigsfångar som arbetskraft och en arbetsmiljö ej värd namnet.
Väl uppe på Bielerhöhe finns inte mycket mer än en släplift, hotellet, en kraftdamm och några längdspår. Och oändliga turmöjligheter såklart.
Läs mer om skidorter i Österrike:
• Österrikes 8 skönaste skidorter
• Stuben – det klassiska friåkningsmeckat i Arlberg
• Lech blandar ren lyx med fantastisk friåkning
• Bad Gastein – svenskfavoriten i Österrike
• Ischgl levererar perfektion både på berget och i byn
• Ötztal och Sölden har stor skidåkning både pist och offpist
• Kitzbühel – Hahnenkamm och perfekt carving
• Gargellen – Montafondalens friåkningspärla
• Westendorf – pärlan i Österrikes största skidområde
Tillbaka till hotellet är det med lätt ångestladdad känsla vi kryper ner i de varma hotellsängarna med dess fluffiga lakan och gigantiska kuddar.
Alarmet ringer om bara 4,5 timmar, kl. 04.00. Men om väderleksrapporten stämmer kommer det vara värt vartenda minut förlorad sömn.
Vi har valt att bo uppe på hotell Piz Buin för att det ger oss denna unika möjlighet, att vakna riktigt tidigt uppe i bergen och röra oss som vi vill, men utan att tumma på den komfort som varma duschar, laddmöjligheter och en förstklassig restaurang ger.
Det gör att vi kan börja tura redan innan solen går upp och hinna köra första åket i det rodnande gryningsljuset, före de första liftarna ens börjat snurra i liftsystemet.
Det känns inte som att jag sovit mer än tio minuter när alarmet ringer.
Lovisa är redan igång och packar det sista i ryggsäcken.
Väl nere i receptionen piggnar jag till lite, när hotellägarna Peter och Birgit har förberett frukost med kaffe åt oss, trots vår något ovanliga frukosttid.
Det första stegen är tunga, men ganska snabbt kommer vi båda in i lunket.
Vi tar sikte in i Bieltal, med målet att nå Radsattel innan soluppgång.
På något sätt känns bergen både större och hotfullare i mörkret, trots att vi knappt kan se dem, och varenda ljud får mig på helspänn.
Men långsamt börjar siluetter av toppar träda fram och vi kan ana vad gårdagens snöfall skall komma att erbjuda oss.
Det finns något mäktigt över bergen i Montafondalen. Rakbladsvassa toppar och branta rännor.
Ändå inte utan lättillgänglig lekfull böljande terräng, som inspirerar till att tänja på gränserna vad gäller både fart och flygtid.
Längs med bergsryggen i sydväst går gränsen till Schweiz, med Davos och Klosters i granndalen.
Det borde ligga nära sanningen att påstå att bergen i Montafon är så schweiziska de kan bli, utan att befinna sig innanför gränsen till den schweiziska konfederationen.
I min bok kombineras här det bästa av två världar, schweizisk terräng men med österrikisk genuinitet, charm och prisbild.
Säsongskortet här är till exempel billigare än ditot på de flesta svenska skidorter och en öl i backen kostar sällan mer än €4.
Vi har nu gått cirka två kilometer in i dalen och avverkat runt 300 höjdmeter, men då vi stannat och fotat en hel del så har denna blygsamma sträcka tagit oss över två timmar och det börjar ljusna i allt snabbare takt.
Vi ser inte solen än, men de första strålarna har precis börjat dansa fram på topparna ovanför oss.
Ett skvaller om att vi har ganska bråttom nu om vi ska hinna ta några åkbilder medan skuggorna är långa och solen står lågt.
Lovisas Tjooohoo! ekar mellan bergsväggarna i den hästskoformade sänkan vi befinner oss i.
Vi bestämmer oss för att skippa Radsattel och istället åka en av sluttningarna rakt öster om toppen Radkopf (2751 möh).
Det har varit en ovanligt snöfattig start på vintern och vi har försökt lista ut vilka sluttningar som borde varit skyddade från nattens vind.
Redan i första svängen visar det sig att vi prickat rätt.
Lovisas Tjooohoooo! ekar mellan bergsväggarna i den hästskoformade sänkan vi befinner oss i.
Läs mer om skidåkning i Schweiz:
• Klosters bjuder på kunglig friåkningsterräng
• Bergsguidens bästa åk i Verbier
• Nendaz – 4 Vallées bästa friåkningshemlighet
I nästa del av åket har det samlats ännu mer snö och nu hörs inte längre något tjoande ifrån Lovisa. Troligtvis gör hon klokt i att hålla munnen stängd i den meterdjupa snön. Vi bockar av ytterligare ett gäng midjedjupa sektioner innan vi bestämmer oss för att glida tillbaka till hotellet. På vägen möter vi två förvånade turare. Av deras stil att döma, med vederbörlig neonfärgade Dynafithjälm, åtsittande skalkläder och pinnsmala lättviktskidor, är de vana att vara först upp på berget, men icke denna gång.
Vi har bestämt oss för att njuta av en god lunch och att lapa lite sol på terassen innan vi ger oss ut på kvällens mission. En lyx vi kan unna oss nu när vi bor uppe på berget och inte behöver förhålla oss till någon Liftwaffes arbetstider.
Jag har ätit otaliga Kaiserschmarrn (klassisk österrikisk tjockpannkaka med stekyta) i mitt liv, men den som serveras här på terassen är i särklass den bästa jag smakat.
Jag har svårt att tygla min förtjusning och hotellägaren Peter skiner upp när han berättar att de gör den själva från grunden, helt enligt hans mormors recept.
Hotellet känns modernt med österrikiska mått mätt, men det ger intrycket av att verkligen vara byggt med skidåkare i åtanke.
Inte minst med tanke på det väl tilltagna pjäxrummet på entréplan och den generösa mängden klädkrokar i hotellrummen.
Vid 15-tiden ger vi oss iväg upp på nordvästra sidan av Radkopf.
Ett lättorienterat åk på ca 700 höjdmeter, som går att se från hotellterassen.
På toppen störtar ett 250 meter högt stup ned mot Bieltal, så här gäller det att vara försiktig – men utsikten är storslagen.
På den nordvästra sluttningen finns en härligt varierande terräng i 20-30 graders lutning.
Vår plan är att hinna till toppen innan solnedgång, men morgonens tidiga höjdmeter gör sig snart påminda i benen och den nyligen så hyllade Kaiserschmarrn slår kullerbyttor i magen.
Vi lyckas inte hålla vårt vanliga tempo och skuggorna från bergen slukar sakta hotellet nedanför oss.
Snart ser vi bara små hemtrevliga ljus som lyser i några av fönstren och vi slår av lite på takten.
Det kommer ändå vara bäcksvart när vi väl når toppen.
Den sista biten är lite brantare och vi går med rejält avstånd mellan oss.
Jag ser Lovisas ljuskägla svepa runt och hör henne ropa att hon nått klippkanten.
Det skulle vara en lögn att påstå att åket ner kvalar in på någon topp-10-lista.
Denna sida av berget har inte varit lika skonad från vinden och det gäller att hålla sig undan alla små åsar och ryggar för att inte servicekillen i den lokala skidverkstaden i Partenen ska få jobba övertid med petexsprutan i morgon.
Likväl är det en häftig känsla att åka puder i totalt mörker, med endast en ljuskägla från pannan riktad nedåt i fallinjen.
Snart har vi båda återfått självförtroendet och längre ned i åket är snötäcket jämnare och förrädiska stenar blir alltmer sällsynta. När vi når foten av berget börjar snön falla och vi skyndar oss att huda på för att knata den sista biten till hotellet. I morgon ska vi tillbaka till liftsystemet Silvretta-Montafon, och ska det fortsätta snöa så här så behöver vi nog försöka ta ikapp lite sömn.
Montafon, Österrike
Resa hit
Flyg till Zürich eller Innsbruck och fortsätt med tåg till Schruns.
Därifrån går det bussar som stannar vid alla byar längs hela dalen ända in till Partenen. Det går även ett smidigt nattåg från Hamburg, med byte i München och Bregenz.
Bo
Hostel Dalens bästa hostel finner du i Schruns. Fram till 1990 tjänade byggnaden St Josefsheim som byns sjukhus, men efter renovering och nyöppning 2021 har det förvandlats till ett modernt hostel med restaurang och eventlokaler.
sanktjosefsheim.at
Stuga Att hyra en stuga på skidsemestern brukar oftast vara en boendeform exklusivt för skandinaviska skidorter. Men i St Gallenkirch erbjuder Cabinski minimalistiska och charmiga stugor som är inredda med skidåkare i åtanke.
cabinski.at
Hotell Sporthotell Silvretta Montafon är ett klassiskt skidortshotell som erbjuder allt man kan önska. Både enklare rum, hotellägenheter och sviter. Gym, spa, frukostbuffé och restaurang ryms självklart inom samma väggar.
sporthotel-silvretta-
montafon.at
Hotel Heimspitze är ett mer autentiskt alternativ och ligger i Gargellen, Montafons högst belägna by (1423 m.ö.h.).
Man har såklart ett eget kök som serverar mat lagad på lokala råvaror och en relaxavdelning med både ångbad och bastu. I skidområdet Gargellen är det dessutom ofta än mindre folk än i Nova och Hochjoch.
heimspitze.com
Mat & dryck på berget
I Gargellen får du inte missa Pizzeria Barga, som nås via Talabfart 2B. Denna restaurang passar också utmärkt för att avnjuta en öl i solen efter avslutat offpiståk nedanför Gargeller Madrisa. Grasjoch Hütte är en mysig restaurang med storslagen utsikt. Deras Ofenkartoffel rekommenderas starkt, se dock till att inte tajma den värsta lunchrushen vid dåligt väder då det är ont om plats inomhus. På vägen ner från Nova får du inte heller missa ett dryckestopp på Lamm Hütta. Var noga med att inte stå under den enorma gjutjärnsklockan varje helt klockslag. Detta misstag har resulterat i alldeles för många liter spilld alkoholhaltig dryck och förmodligen även en och annan hjärtattack. Sällar du dig även till gruppen tyska weekend warriors så tillhandahålls vederbörlig varselväst vid beställning av en shotbricka med tio eller fler enheter lokalproducerad sprit. En till synes åtråvärd trofé. Det behöver knappast nämnas att det kan gå vilt till här, både på Lammhütta och i backen ned därifrån.
Mat & dryck i dalen
Om du är sugen på att fylla på med energi direkt efter en dag i backen så slår ett besök på Alte Talstation i Gaschurn aldrig fel. En mexikansk meny, stor uteplats och goda drinkar är alla goda anledningar till att spendera några timmar till i pjäxorna. Söker du något mer kulinariskt är Stuba 7 i Gaschurn eller St Josefsheims restaurang i Schruns båda goda alternativ. Det går heller inte att besöka Montafon utan att äta traditionell österrikisk mat. Detta gör du bäst på Traditionsgasthof Löwen i Tschagguns. Är du ute efter Montafons mest lokala upplevelse så rekommenderas varmt ett kvällsbesök på Gute Tropfen i Partenen. Varje torsdag spelas det livemusik och den hembrända vaniljsnapsen är väl värd ett smakprov. I Partenen finner du också dalens mest oväntade nattklubb, Die Karobar. I en liten källarlokal huserar varje fredag något som känns som en liten studentklubb under Gasthof Sonne. Stängningstiden verkar vara något flytande, men bli inte förvånad om det har börjat ljusna när du går hem.
Benen är tacksamma att få åka lift igen. Det föll tyvärr inte mycket mer snö under natten, men i Montafon verkar det inte spela någon roll.
Tack vare den knappa halvmeter vi fick för tre dagar sedan så finns fortfarande gott om lifttillgängliga ospårade åk kvar.
Medan de flesta besökare njuter av g-krafterna i väl utförda carvingsvängar nedför välpreparerade pister, så tar Lovisa och jag sikte på bowlen Kühtäli, ost om Kapelljoch.
Hela bowlen och dess 500 fallhöjdsmeter nås enkelt genom att skråa in under Hochalpina bahn.
Väl över kammen så är valmöjligheterna oändliga. Vi väljer att skråa ut längs kammen till höger.
Lovisa gör därefter jobbet enkelt för mig och lägger svängen precis där jag tänkt.
Vi hinner tre åk till i bowlen innan det kurrar för mycket i magen för att kunna motstå frestelsen att smita in på Grasjoch Hütte.
Vi laddar kaloribanken med både soppa och apfelstrudel innan det är dags att lämna denna sida av Kapelljoch och fortsätta över till Kapell.
Vägen dit går igenom världens längsta skidtunnel (471 m), väl på andra sidan tar vi pisten ner till Sennigrat Bahn 1.
En ranglig två-stolshistoria, som hämtad ur Sällskapsresan 2.
Jag hoppas nästan att den ska stanna åtminstone en gång på vägen upp så det finns anledning att dra Ole Bramseruds klassiska citat, »Vi får fire oss ner«.
Liften snurrar tyvärr tryggt och lugnt hela vägen upp utan missöden, men dess maka takt ger oss gott om tid att planera nästa åk mellan de lavinstaket och smågranar, böljande kullar och klippdropp som breder ut sig under oss.
När vi, efter vad som känns som en mindre evighet, når toppen kan vi sätta vår plan i verket.
Snön sprutar omkring oss och vi hör glada hejarop från liften.
Det är våra vänner Frida och William som verkar lika uppspelta som oss över Lovisas puderdans och snart stämmer fler glada liftåkare in i hejarkören.
Jag har aldrig förlikat mig med uttrycket »no friends on a powder day«, här i Montafon är det snarare tvärtom.
Det finns gott om orörd snö så det räcker och blir över till alla, och det vore snarare synd om inte fler fick ta del av denna glädjemanifestation som nu tar plats i Kapell.
Lite som att sätta upp en konsert, men sen hålla dörrarna stängda för en plågsamt nyfiken publik.
Utan att låta narcissistisk, men en riktigt härlig pudersväng känns alltid bättre med vetskapen att det är fler som ser den och kan sätta sig in i känslan.
Vi sluter upp med resten av vännerna och hinner några åk till i Kapell innan det är dags att röra sig hemåt till vår lägenhet i Partenen.
Montafondalen innefattar mångt mycket mer än bara Bielerhöhe och Hochjoch.
Båda skidområdena Silvretta och Gargellen har en tilltagen buffé av offpiståkning som ligger orörda långt efter att säsongarpolarna i Engelberg har börjat klaga på snötorka.
Även om dalgången kan uppfattas som något sömnig så finns det en hel del oväntade tillställningar under ytan.
Bland annat den superlokala nattklubben Die Karobar i Partenen.
Några gånger per säsong så glimrar även den föga smakligt sagolandsinredda afterskibaren Limo bar till och håller öppet enda in på småtimmarna.
Trots de fem veckor som undertecknad spenderade i Montafon förra vintern så står redan ett återbesök inbokat i kalendern.
Att åka till Montafon är som att transportera med sig Österrike in i Schweiz, men utan den trängsel och puderhets som förknippas med mer välkända orter.
Att få åka puder bland knivskarpa bergskammar, men med ladugårdslukten från de lokala mjölkkorna konstant närvarande. Jag hoppas vi blir »more friends on a powder day« i Montafon framöver .
Text: & foto Rickard Croy • 2024-04-18
Artiklar • Österrike • Skidorter • Alperna • Alps • Lovisa Rosengren • Montafon • Österrike • Reportage • Rickard Croy • Schweiz