»Men alltså. Det är ju bara små metallpluppar som sticks in några millimeter i hål på pjäxan. Det kan inte hålla.«

Just denna diskussion, från den senaste vintern, utspelar sig i Ski Lodge Engelbergs skidrum, med afterskin vibrerande från ovan. Kanske har mannen i fråga druckit mer än ett par öl, men jag ser det endast som någonting positivt, även om rösten är på gränsen till sluddrig. »Sanningen får man från barn och fulla«, tänker jag och drar ett djupt andetag.

---

Läs mer om skidåkning i Sverige:

• 7 bindningar – hitta rätt val för just dig

---

Hur denna diskussion sedan fortgick, vet alla människor som åkt mycket med olika sorters bindningar på sina skidor de senaste åren. Mannen i fråga vickade liksom lite på kroppen, hummade och skrockade och sa att han visst förstod mig, att det fanns många duktiga skidåkare som åkte på de här bindningarna, men skulle de verkligen räcka till för honom. »Åker man inte bara runt och oroar sig för att skidan ska lösa ut?«

Liknande diskussioner har pågått i några år nu. För mer än tio år sedan var de relativt ovanliga, då de stora rambindingarna fortfarande var the shit, och de som körde hårt på pinbindningar var lätta att räkna. Den kanske största pionjären på området är den lekfulla storbergsdemonen Eric Hjorleifson. Vi får tag på honom från det andra hemmet i Österrike, och vad som skulle bli ett mycket kort samtal är näst intill omöjligt att avsluta på grund av alla intressanta idéer och inputs kanadensaren har.

– För mig startade det med att Dynafit släppte en pjäxa som hade gåläge, men som ändå såg ut att fungera att åka på. Den första i sitt slag vill jag mena. Jag fick tag på ett par, och de skickade även med en pinbindning. På den här tiden hade alla seriösa friåkare stora rambindningar eller alpin setup och inserts. Jag var skeptisk mot de där små bindningar, men gav dem ändå en chans. Det förändrade verkligen mitt skidliv, och det blev tydligare och tydligare att väldigt mycket av åkningen jag gjorde för att filma ett segment till MSP, kunde jag göra med den här utrustningen. Det var en total gamechanger, och det har aldrig funnits någon anledning att titta i backspegeln.

---

Läs mer:

• Sveriges 11 bästa pister
• Sveriges 10 bästa toppturer
• Sveriges 11 bästa offpiståk

---

En annan »helt ok skidåkare« som uteslutande kör på techbindningar är Nikolai Schirmer. De senaste åren har han cementerat sin roll som en av skidvärldens starkast lysande stjärnor, och åkningen han visar upp — nästan alltid 100 procent topptursbaserad och från Nordnorge — håller helt sinnessjuk klass. Exponerade linjer, stora dropp, tekniska trick och helt vansinnigt hög fart. Allt på pinbindningar. Känner han sig inte begränsad av dem?

– Pinbindningar har en annorlunda känsla när man åker på dem eftersom de har mindre elasticitet i tån och är mycket lättare. Man känner underlaget mer direkt. Det i kombination av att de ser veka ut tar ett tag att vänja sig vid. Men funktionen och prestandan är inte något att diskutera. Jag har kört alla mina mest seriösa linjer de senaste tolv åren på pinbindningar, och har aldrig haft en tjuvlösning på någon av linjerna. Och ja, jag kör dem olåsta 97 procent av tiden. Oftast är det ju minst okej snö på dessa linjer, och då är det ingen skillnad. I pist eller på hårt underlag är det lite annorlunda, om du inte låser dem.

Men trots att några av världens bästa skidåkare alltså inte ser sig begränsade av att sitta fast »med bara små metallpluppar«, så är den där medelålders mannen i Ski Lodge Engelbergs källare ändå orolig att det inte ska räcka till för honom. Det är märkligt, men ändå förståeligt. För det är skillnad att titta ner på en »riktig« alpinbindning och på en lätt turbindning. Det tar ett tag att vänja sig. Alla som åkt på nya, speciellt lite mer robusta, pinbindningar vet dock att oron till största delen är helt obefogad. Men, rädsla för mörker och svenska små spindlar är också helt obefogad. Trots det vill man ju inte tvinga någon som är mörkrädd att vistas på platser den tycker är obehagliga, och det finns ingen vits att hålla på med spindlar om man är livrädd för dem. Samma är det med pinbindningar; de är ju såklart inte det enda alternativet om man vill röra sig uppåt i bergen med hjälp av stighudar.

Det finns ju också… hybridbindningar. Och de har, likt de »rena« pinbindningarna, blivit mer populära de senaste åren. Kort beskrivet kan man säga att en det är en bindning där man turar med pins fram, men det är en vanlig alpinbindning bak. Salomon Shift och Marker Duke PT är två populära exempel. Nog hade de, likt många nyutvecklade ting, en del barnsjukdomar då de kom. Men då många friåkare nu såg chansen att byta ut sina megatunga rambindingar, blev de ändå populära, och är det fortfarande. Så för alla som tänker att de vill börja tura mer, men inte litar på att det Nikolai Schirmer slaktar stora berg med håller för dem, bara för att de »ser små ut«, är hybridbindningarna ett alternativ. Konstruktionen plus den extra massan och vikten ger även en del extra stabilitet på hårt underlag.

---

Läs mer om skidåkning i Sverige:

• Guide: ställ in bindningarna rätt

---

Om du ändå tänker att »Nej. Fan. Det går int. Jag måste ha mina gamla P18 under fötterna om jag ska kunna åka som folk.« så finns det ett finurligt alternativ för er också; CAST. Det är två amerikanska bröder som började utveckla ett system där man kan byta frambindningen på vägen upp, men åka med en helt vanlig alpinbindning på vägen ner. Det är det tyngsta systemet, men också det som är mest bombproof. Likt hybridbindningarna på den tyngre delen av skalan lämpar sig dessa bäst för dem som mest åker lift, men vill kunna tura kortare sträckor. Eller om du är Jérémie Heitz och åker Super G på varierande underlag i no-fall-zones så ofta du kommer åt.

Men du är inte Jérémie Heitz, och därför måste vi också prata lite om vad man ska förvänta sig av turbindningars prestanda. Den är bra. Och på underlagen »man helst åker på« (rolig mjuksnö av olika slag, alltså slask, puder, etcetera) vill jag mena att det är omöjligt att känna någon större skillnad på lätta pinbindningar och alpinbindningar. I bra puder är det noll skillnad. På hårt underlag kan duktiga åkare känna skillnad, såklart. Och som med alla bindningar med gåfunktion kan det vara värt att tänka på att man har någonting lättare på fötterna i de mest extrema situationerna. Hamnar du till exempel i ett åk där ett fall innebär större konsekvenser än ett trasigt knä, kan det vara läge att låsa din pinbindnings framdel. Då sitter den fast.

Vem ska ha vilken bindning då? Ja, hur långt är ett snöre. I det här fallet kanske man kan säga »ganska kort«.

För är det någonting alla som åkt på olika sorters moderna bindningar är överens om, så är det att de klarar mycket mer än folk tror. Om du plockar bort »pist« ur ekvationen är de flesta överens om att man även kan plocka bort hybridbindningar ur densamma. Det sparar både vikt och tid vid byte mellan tur- och åkläge.

»Måste jag ha det senaste?« Nej, som vanligt måste du inte det. Framförallt inte om du tänker köpa riktigt lätta bindningar. I samtalet med Eric Hjorleifson menade han att det visst har kommit en del nya funktioner på bindningarna som gör dem mer användarvänliga, men att han på sina lättare setups ofta kör med bakdelar som slutade säljas för länge, länge sedan. »En ny cool detalj är också en till sak som kan gå sönder.« Don’t fix what’s not broken, låter tråkigt för en marknadsavdelning, men det ligger mycket i det. Det är ena sidan av myntet. Den andra är märken som till exempel ATK, som nu har bindningar under 400 gram, med ställbar DIN upp till 15 både bak och fram. De håller för Schirmer, så då håller de nog för dig.

Några sista ord? Ett gram på foten är lika med fem på ryggen.

---

Text: Johan Jonsson • 2025-01-21

Artiklar • Prylar • ATK • Bindning • Bindningar • Fritschi • Johan Jonsson • Lättvikt • pin • Prylar • Skidåkning • tech • techbindning