Neil Williman i ensamt puder. Foto: Petter Berggren

Österrike

Pitztal – hållbar skidåkning på hög höjd

Med åkning på hög höjd och ett aktivt miljöarbete har Pitztal framtiden för sig.

Text: Petter Berggren • 2021-08-25 Uppdaterad 2021-09-02

»Håll dig uppe, håll dig uppe, håll dig uppe.«

Orden som hinner upprepa sig i tanken är så tydliga de kan bli när det handlar om ens existens. Under mina skidor har det gnistrande snöfältet spruckit upp och liknar nu istället större sockerbitar som sprider ut sig. I ett desperat försök till reträtt slängs blicken bakåt mot min högra axel för att hitta en utväg. Men där finns ingen hjälp, bara ännu mer snö som släppt ovanför mig, redo att sätta fart och krossa allt som kommer i dess väg. I detta läge bör man utlösa sin lavinryggsäck, om man använder den och inte valt att utrusta sig med en kameraväska istället. Farten ökar nu bestämt när berget släpper av sina samlade massor. Känslan är att man sitter fast i något som rusar. 

Plötsligt överraskas jag av en våldsam smärta och skriket är avgrundsdjupt. Lavinen har tryckt mig ut över ett klipparti där låret träffat en av stenarna som reser sig. Allt omkring mig blir vitt och jag far i lavinen genom terrängens skiftningar, ibland med luftfärd. I detta kaos som släppts lös är känslan till kontroll över situationen obefintlig. Jag har ingen som helst förmåga att påverka utgången och tanken kommer till mig att detta är det sista jag får uppleva i livet.

Efter en tid som är svår att uppskatta stannar lavinens framfart upp och jag känner att jag inte är begravd. Men det är en oviss tid av vinstlott, benet är paralyserad av smärta och rädslan under några hundradelar är att en andra våg med en tsunami av snö ska skölja över mig. Men när blicken vänds bakåt ser jag att det är stiltje, och att lavinen är klar med mig. Det är en lång färd jag åkt med, uppskattningsvis någonstans mellan 400 och 500 meter. En bit upp på säkrare mark står resten av skidsällskapet och jag viftar frenetiskt med staven för att Neil och Tove ska se mig. Neil är den som först kommer ner till mig.

– Petter, hur mår du? säger han på sin hemsnickrade svenska.

En helt rimlig fråga kan tyckas. Om det inte vore för att Neil är nyzeeländare och i en sådan situation ändå reflexmässigt borde välja sitt modersmål. Svaret på Neils fråga är muskelruptur i låret, blod i ansiktet och en rejäl blåklocka, en turlig utgång med andra ord. 

Men hur kunde det gå så här galet? Nu är skidsällskapet inte noviser som likt en studentavslutning slängt sig ut i en ny värld. I ett försvarstal skall sägas att Neil jobbar som expertkommentator på Freeride World Tour, Tove sitter i styrelsen för lavinsäkerhetsstiftelsen Skiers Left och undertecknad har universitetspoäng där lavinkunskap och lavinmedicin ingått. För dagen har lavinrisken graderats som en tvåa på en femgradig skala. Vi har inte fått några spontansläpp tidigare på dagen och vi skulle med största sannolikhet göra samma bedömning av åket igen. Att lavinen släppt för den tredje åkaren på samma snöfält belyser lavinernas nyckfullhet. Samtidigt bör man vara väl medveten om, att om man vistas i bergen mycket så ökar också risken för att något sådant här ska hända med tiden. På samma sätt som att trafikolyckan kommer närmare desto mer timmar man vistas på vägarna. 

I Rifflsee finns den enda skogsåkningen. Neil Williman i maniskt tillstånd. Foto: Petter Berggren
Tyrolens tak Wildspitze i blickfånget, 3 774 meter över havet. Foto: Petter Berggren

På morgonen har vi lämnat staden Innsbruck med Pitztal som mål, en färd på tio mil. Innsbruck som är en av världens främsta skidstäder är på ett bortskämt sätt omgiven av olika dalar, där varje dal huserar skidåkning i världsklass. 

Kanske är det traktorförsäljningen vid avfarten som ger en fingervisning vad denna dal består av. Historiskt finns i alla fall i denna dal det som tros vara Tyrolens äldsta bondgård. Och arvet tycks leva kvar, där känslan är mer strävsam än glättig, troligen för att dalen är glesbebyggd och inga större turistkomplex syns till. Men också för att det är svårt att inte jämföra med Ötztal som ligger på andra sidan berget österut, där Sölden är det stora dragplåstret. I jämförelse med Sölden är skillnaderna monumentala. Sölden är en stor turistmagnet med hårt partyliv. Trafiken är trång och jobbig, samt byn ger ur svenska ögon ett lågkulturellt uttryck med strippklubbar.       

– Pitztal är populärt på försäsongen med sin glaciär och höga åkhöjd. Senare på säsongen är känslan lugnare och orten lockar mer barnfamiljer. Till Sölden åker istället folk som vill festa, vilket man bland annat sett när man analyserat avloppsvattnet, där man spårat höga kokainkoncentrationer, säger Tove.    

Det blir ingen centralstimulantia för oss när vi bestämt oss för att stanna och köpa med oss lunchmackor vid närmaste mataffär. Det som särskiljer denna mataffär i jämförelse med en svensk motsvarighet är försäljningen av lavinutrustning.  Mackorna kommer att ligga kvar länge i ryggsäcken ska det visa sig. Vädret är molnigt och vinden gör att man kurar ihop sig i sina skidkläder men på ett psykologiskt obeskrivligt sätt vill man alltid till den högsta punkten, trots att det uppenbart är ett sämre alternativ. Sista liften för att ta oss till toppen, Wildspitzbahn, tar oss upp på 3 440 meter över havet. Under oss ser vi glaciärsprickor, men samtidigt ser jag att det är mindre snö än när jag var här sist.   

– De senaste två säsongerna har varit bra i Österrike. Många hävdar att det är en dålig säsong i år, jag skulle kanske säga att den är normal, säger Tove.  

Vi väljer moget att ta ett uppvärmningsåk i den breda pisten Wildspitze. Nu är det ett jäkla tjat om Wildspitze som både namngett liften och pisten, men det är inte för inte. Wildspitze är det berg som tronar upp sig söder om Wildspitzebahns toppstation, det är Tyrolens högsta berg på 3 774 meter över havet och ett vackert sådant. Den som vill topptura upp på toppen gör det enklast från Pitztals skidsystem, där man vunnit ansenliga höjdmetrar. Faktiskt är det så att man tydligt ser skidspåren som går från en av Pitztals pister för att sedan vika av mot toppen som åtföljs av stighudsspår. 

Nu är det ett jäkla tjat om Wildspitze som både namngett liften och pisten, men det är inte för inte. Det är Tyrolens högsta berg på 3 774 meter över havet och ett vackert sådant.


Den namngivna pisten är bred och förlåtande, där den mjuka manchestersnön gör varje åkare till världsstjärna, men så hittar många alpina landslag också hit. För det är ett populärt tillhåll för alpinåkarna som vässar formen inför tävlingsåret, då skidorten öppnar i mitten på september. Och när man pratar alpina världsstjärnor går det inte att bortse från Benjamin Raich som är bördig från början av den här dalen, Arzl im Pitztal. Raich är en av skidvärldens mest framgångsrika skidåkare, med en drös av VM och OS-medaljer blandat med 36 världscupssegrar. Men framför allt gjorde han ett avtryck som en komplett skidåkare med en löjlig jämnhet. Under sina 18 år i världscupen tog han världscupssegrar i alla discipliner utom i störtlopp och hade 227 placeringar. Raich bor fortfarande kvar i dalen tillsammans med sin nästan lika välmeriterade fru Marlies Raich, tidigare Schild. 

Nu har vi inte tagit oss till Pitztal för att lägga kortsväng, trots att Toves mamma är tidigare landslagsåkare. Den breda pisten och avsaknaden av folk gör att vi inte behöver göra några onödiga svängar. Farten jobbas snabbt upp när Wildspitzpisten är överraskande brant för att vara en glaciär. 

Luftig familjefika på Café 3440. Foto: Petter Berggren

I en tid med klimatförändringar söker sig många skidåkare till skidorter med hög åkhöjd, tyvärr tycks detta inte alltid räcka och en del hävdar att man nu även måste ta höjd med orter som har glaciärer för att vara säker. Nu är problemet att många pister som finns på skidorternas glaciärer är platta och förödande tråkiga. Därför denna överraskning, men tesen stämmer till viss del även här om man väljer de övre pisterna som ligger några hundra meter söderut. 

Vi stannar upp en stund i pisten och Neil spanar in några rännor som går på berget bredvid, samtidigt som Tove nämner att hennes kompis Anne Wangler vid ett tillfälle ramlat ner i en spricka inte långt ifrån pisten. 

Det är en annorlunda skidort på många sätt, där skidåkningen kan beskrivas som att åka skidor i en krater. För att komma upp till skidåkningen som sker på en högre platå måste man ta ett tåg som går genom berget, Gletscherexpress. När man väl tagit sig upp med tåget från 1 740 meter över havet öppnar sig ytorna. Härifrån går ytterligare liftar upp på de omkringliggande topparna, men där de flesta pisterna slingrar sig ner mot samma mittpunkt. Pitztal Gletscher har den konstiga kombinationen att den passar bäst för noviser och avancerade skidåkare. 

Skidåkningen bland Pitztal Gletschers pister får anses relativt lätta och kan under en vecka tråka ut den medelgoda skidåkaren. Men för den som ska ge sig ut på friåkning utanför skidsystemet krävs det en dos koll. Från den skyddande kratern kan man vandra upp mot någon av topparna och sedan åka ner på motsatt sida mot byn, men då krävs det att du vet vad du håller på med. Det är brant, stenigt, återvändsgränder, inga utrymmen för fall och du kan behöva glaciärkunskap. Det populäraste och mest självklara åket här kallas för Mittagskogel, med start på 3 162 meter över havet för att sedan sluta nere vid tågliften, alltså 1 422 fallhöjdsmeter offpiståkning. Inte illa pinkat för en »enkel« skidort. 

Tove Kockum dansar ner på ett vackert men förrädiskt snötäcke. Foto: Petter Berggren
Solcellsparken är maximalt exponerad för solljus och är Europas högsta. Foto: Petter Berggren

Molnen gör att det är svårt att utläsa konturer, därför har vi valt att åka i pistnära terräng. Om det inte vore för att molnen släppt nysnö under natten hade vi sökt oss tillbaka till lite mer lättnavigerad pist. Men nu är nysnön förlåtande och ger oss en mjuk nedfärd när vi använder oss av bergets svarta stenar som vägvisare. Tiden har sin gång denna förmiddag, men högre makter tycks ha hört våra böner när molnen börjar tunnas ut. Ånyo tar vi oss mot högsta toppen med Wildspitzebahn, nu med en mer storslagen utsikt. Bergen framträder i fjärran och miljön upplevs luftigare och större. 

Någon som tagit fasta på detta är kaféet som ligger i anslutning till liftens toppstation, Café 3440 som försetts med en luftig panoramautsikt. I anslutning till Café 3440 går en ståltrappa upp mot en utsiktspunkt, där man i alla riktningar får en magnifik utsikt. Denna bildsköna natur har fått 90 par genom åren att välja den som vigselplats, omringad av 50 synliga 3 000 meters toppar. Och i symbolik för evig kärlek har par satt fast hänglås på utsiktsplatsens stålkonstruktion.  

Från utsiktsplatsen går transportsträckan som tar dig till pisterna precis under. Transportsträckan balanserar på en bergskam, där ena sidan närmare beskrivs som ett stup. Det är denna tarmliknande transportsträcka som var orsaken till att Pitztal gjorde ett av de största självmålen säsongen innan. Skidindustrin är helt beroende av vita vintrar, men en tröghet existerar fortfarande. Framför allt ses förnekelsen eller bristen på engagemang i alpincirkusen där bland annat de bäst kan ses flyga helikopter eller privatplan till tävlingarna, därför har en ort som Pitztal givit hopp. 

Nere i dalen närmast liftstationen finns laddstationer för el-bilar och uppe i skidcentret finns en stor solcellsanläggning som täcker en tredjedel av energibehovet till liftarna. Med detta i åtanke blev överraskningen total när man valde att spränga i berget som anses ha extra skyddsvärde, klassificerad som Natura 2000, vid nämnda transportsträcka. Orsaken sägs enligt rykten vara att man ville ge skidåkaren en bättre utsikt när hen susar ner mot pisterna. Reaktionerna lät sig inte vänta. Straffet blev stängning av den viktiga toppliften för skidåkning och ett skadat anseende.

Tove Kockum ångrar inte en sekund att hon bosatt sig i Innsbruck, nära det här. Foto: Petter Berggren

De sista molnen vill inte riktigt skingra sig och vi beslutar oss att istället testa Rifflsee. Rifflsee är skidberget som ligger norr om där vi står. Enkelt förklarat, Pitztal består av två skidberg; Gletscher och Rifflsee. Vi färdas i lekfull skidåkning ner mot dalen för att nå anslutningen till Rifflsee. Precis utanför pisternas kanter ser vi några pistmaskiner, som i klimatförändringarnas motvind samlar ihop snö till höstens skidåkning. 

Synas arbetet noggrannare ses de vita dukarna som ska skydda snön mot den elaka sommarsolen. Uppmärksamma läsare förstår att vi troligen måste ta tåget tillbaka genom berget, vilket är det normala. Men att ta liften ner skulle kännas som en förlust. Istället har vi sett en transportsträcka som slingrar sig iväg i det okända i slutet av den kraterliknande skidanläggningen. Det är bättre att föregå än föregås tänker vi när vi tar kontakt med en liftskötare för att höra oss för om transportsträckan. Nu visar det sig att den inte finns utmärkt på pistkartan och således inte existerar enligt liftskötaren. Han menar att han inte ens kan säga att det är verboten att åka där när den helt sonika inte finns, trots det helt uppenbara att vi ser en pistad nedfart. 

Vi bestämmer oss för att ändå åka den nu icke existerande nedfarten när vi ser skidåkare med sämre skidkvalitéer än oss ta sig an den. Mycket riktigt tar transportsträckan oss ner till byn som sammanbinder med Rifflsee. Upp i en av Rifflsees gondoler blir det dags att plocka fram lunchmackan. Bakom oss ser vi byn och den är inte mycket för världen. Fem minuter skulle det ta att göra byn och då skulle man hinna bli uttråkad, här är det skidåkning och böcker som gäller. Skidåkningen på Rifflsee är mer normativ för friåkaren. Det är ett berg där offpiståken är tydliga, där man med lite sidsteppande från liften hittar naturliga åk. Detta berg är lite av Neils favorit. 

– Första gången jag kom hit undrade jag hur jag skulle orka åka alla åk som man ser.     

I förhållande till Gletscher når Rifflsee inte samma ståtliga höjd, här går högsta liften till 2 800 meter över havet. Men pisterna är istället brantare och den lägre åkhöjden ger skyddande skogsvegetation närmare dalen. Skillnaderna i skidåkningen mellan Gletscher och Rifflsee kan jämföras med en LP-skiva, där Gletscher är A-sidan och Rifflsee är B-sidan. Men när skivan spelats upprepade gånger under en längre tid vet man tillslut inte vilken sida som är bäst? Några låtar växer och vad som är ens favoriter förändras. 

Elbilar har första plats. Pitztals miljöarbete borde vara lika självklart för andra skidorter. Foto: Petter Berggren

Visst hade Pitztal varit mer känd om den inte varit omringad av välkända skidorter. En av dessa orter som fågelvägen västerut inte ligger långt bort är Ischgl. Förutom att orten eventuellt plockar potentiella skidturister från Pitztal var det här början skulle ske för nästa mardröm. Det var nämligen i Ischgl coronaspridningen tog fart i Österrike då en bartender lyckades smitta 14 isländare och sedermera kopplats till uppskattningsvis 400 fall. 

Kritiken har varit massiv för senfärdighet och att man istället gått i ärende för Tyrolens lukrativa skidindustri. Detta har fått upprörda medborgare att via en konsumentorganisation stämma myndigheterna i Tyrolen. Alltså har Pitztal drabbats av kännbara tvångsstängningar två år i rad.

Klockan börjar närma sig fyra på eftermiddagen och vi har hunnit med att göra några fina offpiståk relativt nära liften. Och jag börjar gilla Rifflsee lika mycket som Neil. Vi ska »bara« avsluta med ett åk på baksidan en bit längre bort. Efter någon timme sitter vi tysta i bilen på väg bort från Pitztal. Tankarna far, kommer jag drabbas av PTSD – Posttraumatic stress disorder? Mentala spöken som de som upplevt krig kan drabbas av och även inte ovanligt bland lavinöverlevande. Något som definitivt är säkert är att det är svårt att hitta någon teambuilding-aktivitet som slår en lavinolycka. Men hur kommer Pitztal överleva med sina motgångar? Och kommer det någonsin finnas en så allround skidåkare som Benjamin Raich? Något jag i alla fall vet är att jag inte skulle tveka att komma tillbaka trots intermezzot och inte då för att söka efter förlorad utrustning.

Kockum och Williman har hittat hem. Foto: Petter Berggren

Pitztal | Österrike

Info

Liftar 12
Åkhöjd 3 440-1 740 meter
Säsong September – maj

Transport

Flyg SAS har avgångar till Innsbruck på söndagar. Austrian Airlines flyger oftare med mellanlandning i Wien. Eller flyg till München och ta tåget till Innsbruck.

Tåg

Du kan åka tåg från Sverige till Innsbruck, se Bahn.de. Till Pitztal fortsätter du till Imst, för att därifrån fortsätta med Post bus.
Kontakta ditt boende så kan de hjälpa dig med anslutningen.

Säkerhet

Om du hamnar i en lavin rapportera gärna detta på lawis.at, och till personal på plats.

Tips

Ta med längdskidor och en bok.

Kuriosa

Rammstein har spelat in musikvideon till Ohne Dich vid Wildspitze.

Info

pitztal.com

   


Text: Petter Berggren • 2021-08-25
ÖsterrikeÖsterrikePitztalResguide

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top