Sofia Forsman – att gå sin egen väg

Snödrivorna kring parkeringen vid Rogers Pass Discovery Centre är flera meter höga men förutom en gammal översnöad husbil och ett par pickisar är det tomt. Det är en smällkall och tidig morgon i början av februari och hit, precis mellan Golden och Revelstoke i British Columbias inre, reser folk från hela världen för att gå på toppturer. Efter ett par veckors intensivt snöande är träden fullkomligt draperade av snö och puderdagarna räknas bara om det har snöat minst 20 centimeter över natten.

Sofia Forsman smetar på stighudarna med van hand. Förutom några få jobbdagar med catskiing går hon på tur hela vintrarna.

– Det är så tyst och skönt. Väldigt simpelt och inget krångel med liftkort och liftköer. Det blir som meditation när man går där i spåret och det är lättare att connecta med dem man är ute med, utan att behöva prata så mycket. Make sense?

Sofia skrattar till och ursäktar sig då hon kommer på sig själv med att blanda engelska och svenska. Efter sju år i Kanada blir det lätt så. Inte minst eftersom hon har en kanadensisk pojkvän och nästan uteslutande umgås med engelskspråkiga kompisar.

De senaste fem åren har Sofia tränat, praktiserat, jobbat och utbildat sig med ett mål i sikte, att bli skidguide. Nu har hon precis kommit in på den kanadensiska utbildningen för skidguider hos Association of Canadian Mountain Guides (ACMG). 

– Jag behövde skaffa jobberfarenheter men då krävs att man har tidigare erfarenheter från liknande jobb. Därför sökte jag praktik, för att jobba gratis, på varenda catski- och backcountry-lodge i Kanada. Det tog mig två år att ens få en praktikplats, konkurrensen är stenhård.

Utbildningen för att bli skidguide i Kanada är väldigt populär. Speciellt under de senaste åren har många sökt sig till guideyrket. Numera är det närmare 200 ansökanden varje år som möter det stränga kriteriet för att bli antagen, men bara 25 platser. Så det krävs extra meriter, och rekommendationer från rätt personer, för att bli antagen. Utbildningen pågår bara i ett år, men det krävs mycket förkunskaper och dokumenterade skidturer- och traverser innan man ens kan söka in.

I Kanada skiljer man på bergsguider och skidguider, främst för att behovet av skidguider till alla backcountrylodger, samt heli- och catski-firmor är så stort. Det handlar om hundratals guidejobb, och sektorn växer hela tiden. Enkelt förklarat är skillnaden mot det europeiska systemet för bergsguider att kanadensiska skidguider inte får guida klippklättring men i övrigt är det mesta sig likt i form av vilka kunskaper som krävs.

På vägen dit har Sofia gett upp nästan allt för att sätta sig själv i första rummet. Åsidosatt vänskap, förhållanden och bekvämlighet. Hon har praktiserat utan lön för att få in en fot i branschen, gått på skidturer varje ledig dag och bott i bilen under sammanlagt ett helt år. Hon gör det som krävs för att nå sitt nya mål, med en otrolig beslutsamhet och ett pannben av stål.

Den nu 26-åriga Sofia växte upp i Gånghester utanför Borås i en skidtokig familj – speciellt pappa Christer, som åkte mycket i Alperna när han var ung. Efter gymnasiet visste Sofia inte riktigt vad hon skulle göra och Christer föreslog skidlärarjobb i Österrike. Något som både var hans egen, oupplevda, ungdomsdröm men också perfekt för en skoltrött tjej som älskade att åka skidor.

Sofia fick jobb på en skidskola i Bad Hofgastein, men först fick hon utbilda sig till skidlärare på plats i Österrike.

– Jag lärde mig väldigt mycket under vintern i Österrike och jag åkte skidor nästan varje dag. Kurt Fuchs som drev skidskolan är dessutom bergsguide. Det var han som allra först gjorde mig intresserad av guideyrket.

Efter en kanonvinter i Österrike reste Sofia hem till Sverige och som planerat började hon plugga juridik på Handels i Göteborg efter sommaren.

– Jag var alltid högpresterande i skolan med bra betyg och på god väg mot det inrutade Svenssonlivet med bra utbildning, ordentligt jobb och så småningom bilda familj. Det var ju så man skulle göra.

Även om plugget gick bra kände Sofia att det började rycka i skidtarmen så fort det började gå mot vinter igen. Därför var hon inte svårövertalad när några kompisar, som hon träffat i Österrike, frågade om hon ville följa med till Fernie i Kanada för en ny skidsäsong. Planerna på att bli jurist placerades långt in i frysen.

Det blev en bra vinter i Fernie i östra British Columbia. Sofia hade fått åka en del lössnö även i Österrike, men nu var det puder varje dag och den tillbakalutade kanadensiska, inställningen till livet gjorde det ännu lättare att trivas.

Tiden i Fernie kom att förändra hennes liv ordentligt. Den brädåkande svensken Stefan Östling, som redan på den här tiden hade spenderat 15 säsonger där, tog med Sofia på massa turer och introducerade henne till Fernies mindre kända åk.

– Stefan är jätteduktig i bergen och en väldigt inspirerande person. Han lärde mig otroligt mycket och peppade mig att gå Mountain Adventure Skills Training, ett nio månader långt collageprogram som även jag som svensk kunde söka in till.

Utbildningen involverade allt från grunderna för alpina skidturer och att läsa kartor till att vintercampa och en del repteknik, den är en slags baskurs för dem som vill kunna jobba med olika yrken i bergen. Hon tog också en fortsättningskurs i snö- och lavinkunskap under utbildningen, vilket gav henne möjlighet att söka jobb som pistör.

Patrullen i Lake Louise gav den unga svenskan chansen vintern efter. En lång, kall vinter i Alberta blev således Sofias första officiella jobb i den kanadensiska skidvärlden.

– Det var intressant och kul. Jag jobbade mest med killar så jargongen var lite macho och särskilt här i Kanada där jämställheten inte är att jämföra med hur det är i Sverige. Men den tuffa attityden hjälper till att bli lite hårdhudad så de två åren i skidpatrullen har definitivt hjälpt mig vidare.

Yrket skidguide är en starkt mansdominerad bransch och antalet kvinnliga guider är lätträknade i de flesta länder.

– Visst har det att göra med könsroller, speciellt i den äldre generationen. Faktum är ändå att vi kvinnor måste vara lika starka, bära lika mycket som männen och röra oss lika obehindrat både upp och ner i bergen.

I samma veva som Sofia sökte praktik träffade hon Emelie Stenberg, den enda svenska kvinnliga skidguiden som är utbildad och certifierad genom ACMG. Emelie har bott i Revelstoke sedan 2004 och varit kanadensisk skidguide i snart tio år. Hon jobbar över hela världen genom sitt egna guideföretag Stenberg Guides och guidar också för välkända operatörer som Canadian Mountain Holidays (CMH), Icefall Lodge och Snowfall Lodge.

– Sofia hörde av sig till mig 2013 för att söka praktik. Våra storys är ganska lika. Jag kom också till Kanada för att åka skidor en vinter, föll pladask för bergen och insåg att man faktiskt kan jobba med skidåkning och guidning. Det hade jag aldrig en tanke på när jag växte upp i Härnösand, berättar Emelie när jag träffar henne på ett kafé i Revelstoke några dagar senare.

– Det var självklart inspirerande och roligt att få stötta en ung, svensk tjej som var i samma situation som jag själv varit i en gång. I början var jag nog en mentor för Sofia, men numera ser jag oss mera som vänner fast jag stöttar henne gärna genom hela den här processen då hon går guideutbildningen.

– Sofia är otroligt ambitiös, målmedveten och inte rädd för att hugga i. De egenskaperna kommer att hjälpa henne att bli framgångsrik som guide. Hennes positiva energi smittar av sig till människorna runt omkring. Hon har haft bra potential redan från början men Sofia har också jobbat otroligt hårt och hon har utvecklats mycket sedan första gångerna hon gick bredvid mig som praktikant, fortsätter Emelie.

För Sofias del blev mötet med Emelie extra viktigt då hon hade börjat tveka på om det här var rätt karriärsval. Hon var alltid pank, jobbade stenhårt och det var jobbigt att komma vidare.

– Just då var det otroligt viktigt och givande för mig att träffa någon som hade gått igenom guideutbildningen tidigare. Att det dessutom var en svensk kvinna gjorde inte saken sämre.

Sofia är kort och nätt, bara 160 centimeter i strumplästen. Inte helt oväntat är hon också sjukt snabb uppför vilket jag märker när vi börjat gå upp bland de gigantiska cederträden i skogen. Jag halkar så klart efter direkt, men lyckligtvis har jag mina frågor och snart hittar vi ett tempo som passar för en gående intervju.

Vi följer Cheops North Ridge och målet för dagen är Hour Glass, en bowl med två branta rännor som är formade som ett timglas. Ett klassiskt åk vid Rogers Pass. Snöfallet avtar när vi kryssar upp mellan de mäktiga träden i en skön takt. Snart börjar vi se ner mot Highway 1 i dalgången och snötäcket blir allt djupare.

Sofia pratar lugnt, ganska tyst och väljer sina ord med omsorg. Det märks att hon spenderat mycket tid med människor som hon lärt ifrån. Vart du än befinner dig i världen är guidemiljön ganska lika; det är inget forum för alltför mycket snicksnack. Istället är guiderna ofta fåordiga, tydliga och ansvarsfulla människor. En del skulle kanske kategorisera många guider som lite svåra, personligen skulle jag nog snarare kalla dem eftertänksamma.

Snart är vi uppe vid starten på skogsrännorna vid Hour Glass. Här är det granskog men lite glesare mellan träden. Vi kollar ner på åken nedanför oss, det ser riktigt bra ut. Sofia river av stighudarna med van hand, klickar i skidorna och rättar till den blåa hjälmen.  

– Jag minns när jag följde med Emelie på de första turerna här i Rogers Pass. Jag tyckte det var helt fantastiskt att man bara kunde parkera där nere och tura upp i de här magiska bergen, rakt upp från vägen. Då gick jag i kön med hennes gäster och tog in allt hon sa. Snart kommer jag kunna guida gäster här själv och det ska bli så fantastiskt. Det har varit en lång väg mot detta men nu börjar det kännas nära. Så det blir nog aldrig någon jurist av mig.

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nr 8 från december 2018.

Text & Foto: Mattias Fredriksson