Åsiktsmaskinen Felix “Felkan” Lundin

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nr 5 2018.

Text Mårten Nilsson
Foto Kevin T McHugh

“När ska du sluta jobba på Skatteverket och våga leva på att skriva saker då? Alltså, vill du verkligen se tillbaka på ett helt meningslöst kontorsjobb när du går i pension?”

Det var första gången jag åkte lift med Felix Lundin – eller Felkan som han går under i skidvärlden. Platsen var Verbier men med tanke på hans förmåga att dyka upp överallt kunde det lika gärna ha varit i ett militärtält i Riksgränsen eller bakom en ishall i Brunflo. Eller på Nya Zeeland, i Revelstoke, eller på tåget till Åre Sessions där han håller i något quiz, på en skidtestarhelg i full färd med att skruva bindningar, i Väsjöbacken, i Kläppens park, eller i en lägenhet i Hemavan under Ride the Cow. Jag skulle i och för sig inte heller bli förvånad om jag träffade på honom på min lokala pizzeria i Solna mitt i ett engagerat samtal om vilken ost som samtidigt täcker pizzabotten bäst, ger mest smak och har högst marginaler.

Under liftturen pladdrade han högljutt på om styvhet på skidor, pjäxor, vilken bindning som egentligen är bäst för vilket ändamål. Hur Freeride World Tours organisation borde förbättras och vad skidmedia måste göra för att överleva. Jag försökte mest äta en Snickers och undvika tinnitus och sa inte så mycket, mest eftersom jag inte fick en syl i vädret. “Vilken jävla dåre” minns jag att jag tänkte när vi äntligen skakade in på toppstationen. Jag kanske gillar mitt kontorsjobb?!

Men framåt slutet på min vistelse i Verbier kom jag på mig själv med att tycka om att hänga med Felkan. När någon kan komma in och bidra med ett nytt perspektiv ihop med en förmåga att leverera förbannat rak kommunikation blir resultatet ofta vackert, även fast mottagaren kanske inte inser det direkt.

Jag tar tillfället i akt och pratar lite mer strukturerat med Felkan när vi ses i en stuga ett par busshållplatser utanför Nendaz några veckor senare. Jag har snott en soffa ett par dagar och en av mina generösa värdar, Adam Björk, har tröttnat på att förlora FIFA-match efter FIFA-match och lämnar över kontrollen till Felkan. Han har varit och kört en railtävling längst bort i ett litet liftsystem jag inte visste existerade.

Han känns som en blandning mellan en bärsärk och en fokuserad olympier när han brakar in i stugan iklädd en hockeytröja nerstoppad i en bibb, sinnessjukt stora tumvantar och ett par dagars skäggstubb. Han hälsar på alla och snor åt sig ett gäng kakor innan FIFA-torsk väntar. Railjamet gick tydligen sådär och kanske är det en gnista besviken tävlingsmänniska som speglas i den koncentrerade blicken.

Felkan, liksom många andra, gled in i skidbubblan via skidgymnasiet i Malung. En skola som öppnade dörrar till hopp och rails i olika snöparker. På skidgymnasiet kom första kontakten med skidbranschen.

– En av mina lärare hade kontakter med Rossignol. Så jag skruvade demobindningar på skidtester i några år.

Var det så besattheten började? Utrustning alltså?
– Nej, det var nog tidigare. Jag har alltid nördat ner mig i saker. Det var ett måste för mig. Jag har liksom aldrig haft det så lätt med saker.

Och jag skruvar på mig lite. Han har ju redan berättat om sin dyslexi och hur han alltid fått lägga mer tid på skolan än andra för att hänga med.

– Jag är ett gear head. Alltid varit. Det fanns en Burtonkatalog man kunde få på Stadium varje år. Sedan dess har jag alltid kollat Burtons hemsida, för att se vilka nyheter som kommer. Numera kollar jag väl typ allt jag kommer över.

Jag tror honom. Med Felkan finns det alltid en story om något obskyrt märke jag aldrig hört talas om. Eller någon Oppfinnar-Jocke i skidvärlden som pillat ihop en ny pryl.

Och jag tror honom speciellt när han säger att han åkte till ISPO förra året. Frivilligt. Bara för att kolla lite, klämma på grejer och spana in vad för nyheter och överraskningar som kommer. ISPO är, för den som inte vet, en outdoormässa i München, som muterat sig själv till vansinne. Hela branschen kommer. Alltså hela branschen. Alla. Folk som behöver åka dit och bevaka i jobbet suckar. Folk som är där får panik och slaganfall. Det är som en blandning av Dödsstjärnan och Woodstock. Dit åker Felkan frivilligt. För att kolla var spännena på nästa års Salomonpjäxor sitter…

– Direkthandel är ju coolt och skulle gynna många. Både konsumenter och tillverkare. Om man kan köpa direkt från tillverkaren borde både produktionstiden och priset kunna kapas rejält. Snabbare feedback från kunder resulterar väl i bättre produkter också?

Jovisst, så är det kanske. Vad vet jag? Jag gillar Snickers och pjäxor som inte gör ont.

– Och! Tänk, så här, fortsätter han innan jag lyckats återta kontrollen över intervjun.
– Om det kostar typ 1 000 spänn att tillverka en produkt i första ledet och en återförsäljare måste ta till exempel 5 000 för att göra en vinst? Då kanske tillverkaren kan lägga 2 500 på produkten och sälja den direkt till konsumenten istället.

Som för så många andra, antog jag, att Felkans skidkarriär började med en lek i snö, som gick över till drömmar om prispallar och sponsoravtal, för att sedan omvärderas i en lite mer realistisk syn på tillvaron.

Men även här missbedömde jag honom. Istället för uteblivna prispallar och spruckna X-gamesdrömmar pratar han om att han länge ville bli tränare på freeridegymnasiet. En plats som coach i slopestylelandslaget hägrade också.

Men även denna vision har omvärderats. Öppningarna som tränare är få. Och lika rak som han är mot andra, lika rak verkar han vara mot sig själv. “A man’s got to know his limitiations”, sa Clintan en gång. Felkan är liksom en herre som förefaller veta om sina egna styrkor och svagheter. Det är inte alla, mig själv inkluderad, som vågar fundera över sådant. Förklaringen till självkännedomen hämtas i hur mycket plats han vet att han tar ibland.

– Hörs man och syns mycket så ser ju folk både ens bra och riktigt dåliga sidor. Då tvingas man ju fundera över sig själv och hur man är. Tror det är viktigt att utvärdera både sig själv och den situation man befinner sig i lite då och då.

En egenskap som kanske bidragit till att ta med Felkan ut på nästa äventyr. Han lämnade tränarambitionen i bakvattnet och blickade vidare. Svaret på min fråga om vad målet med skidåkningen är, handlar egentligen inte konkret om skidåkning.

– Jag vill vara nära skidåkningen, kunna jobba i skidvärlden.

Många människor jag träffar på har den ambitionen, inte alla lyckas och får det att gå ihop. Felkan har insett det här med att klamra sig fast i skidbubblan behöver en hel del arbete. Saker ting kommer sällan gratis.

– Jag sökte jobb som coach till Kinas slopestylelandslag men fick det inte, skrattar han.

Kinas förlust kan jag väl tycka. Hade jag varit en up-and-comer i skidvärlden, skulle jag gärna ha haft Felkan att fråga om råd. Kanske inte delat ölbiljetter med, men det är ju en annan historia.
I vinter finns också lite planer om att jobba med några resebolag samt filmjobb med polarna Julius och Björn.

Du har inte haft några planer eller ambitioner på jobb bortom skidåkningen?
– Nej, egentligen inte. Jag tror man ska göra det man är intresserad av, då blir man bra på det. Jag gillar ju skidgrejer. Att nörda ner mig där och lära mig mer. Men det är ju dumt att stänga några dörrar också. Skidvärlden är så extremt liten i jämförelse med mycket annat, men kan kanske öppna dörrar till andra branscher också. Så det känns ändå bra.

Vad blir nästa trend? Vad ska jag satsa på för att vara nere med kidsen?
– Snabba brillor och ännu snabbare frisyrer.

Okej…
– På riktigt. Det är på väg tillbaka. Det och att engagera sig kring miljön.

Ja, har du någon åsikt om miljörörelsen?
– Det är ju skitbra att sådana organisationer finns, behövs ju mer nu än någonsin. All heder till de som krigar på. Det enda som blir lite trist är folk som bara är med för att det är trendigt att engagera sig. Ambassadörer som flyger inrikes hit och dit när det går att åka tåg. Folk som flyger jorden runt och samtidigt pratar om hur viktigt det är att minska utsläpp. I slutändan känns det som att kompromissen inte når förbi pengarna som möjliggör livsstilen. Det liksom urholkar förtroendet lite kan jag tycka.

När jag frågar hur jag ska göra för att bli en sponsrad skidåkare eller en beundrad Instagramstjärna tittar han på mig lika skeptiskt som när jag förklarade att jag diggar ett kontorsjobb ganska bra.

Det är viktigt att nischa sig hävdar Felkan efter viss betänketid. Att hitta ett segment och avgränsa sig, så att inte följare, tittare och läsare behöver sålla bland information. Folk är för lata nu för tiden. Att ha ett Instagramkonto med skidinnehåll är inte tillräckligt nischat i skidvärlden. Ju bredare, desto blekare.

Enligt den devisen borde jag alltså ta om hela den här intervjun och sikta in mig på ett ämne?
– Ja, jag tror det skulle ge mer läsningar. Men du lär dig ju, bara att göra det bättre nästa gång!

Att lyckas bli skidproffs idag är tydligen ännu svårare än att lyckas influera på Instagram. Det kräver inte bara att ha pjäxor på fötterna från tidig morgon till sen kväll, nej, utan också att lyckas i det sociala mediaspelet. Felkan menar att vinden har vänt. Förr tog märkena hand om skidåkaren och såg till att denne fick exponering i tidningar och på film.

Idag är det tvärtom. Åkaren tar med sig exponering och följare till bordet. Så utöver den dödsföraktande dansen som friåkning på världsnivå innebär måste en åkare dessutom känna till hur man fixar likes och följare. Läsa in sig på hur Instagrams algoritmer fungerar och kanske ordna med bottar som far runt och automatiskt håvar in följare. Eller gå med i olika grupper där folk förbinder sig till att lajka andra medlemmars bilder i försök att ta genvägar.

Man blir deprimerad. När har du som roligast på skidor?
– När jag åker snowboard, tror jag. Nerrå. Kanske. Eller jo, snowboard är fan kul.

När suger det att åka lagg då?
– När det är stormstängt. Det suger. Nya Zeeland 2015 var så. Stängt hela tiden. Då blir det mycket fest och bakfylla, och det suger ju i längden. Eller när utrustningen pajar.

Felkan börjar snacka vidare om Nya Zeeland, hur han åkte dit lite på måfå utan att ha planerat någonting i förväg. Sov på oplanerade soffor och drog dit snön föll. Även här blir jag lite förvånad, av någon anledning trodde jag att han var lite som jag själv är. En som vill ha allting uppstyrt när han är ute och reser, som någon sorts skidvärldens Charles-Ingvar Jönson. Ännu ett fördomsfel jag stoppade i ryggsäcken när jag klev ur den där liften i Verbier.

Till sist är kakorna slut – av någon anledning tar kakorna alltid slut – och vem som vann FIFA-matchen spelade ingen roll, men sista bussen tillbaka till Nendaz där Felkan bor över säsongen går snart förbi, här får vi därför sluta denna brokiga cirkel som började dras i en lift i Verbier.

Medan jag petar in ett par vedklabbar till i brasan och kollar vädret inför morgondagen funderar jag lite över vad jag tar med mig från pratstunden med Felkan. Och en sak slår mig, att precis som livet i stort är inte ett första möte med någon eller något hugget i sten. Hugg inte saker i sten överhuvudtaget. Jobba med lera och lämna den inte ifred så den stelnar. Att följa Ferris Buellers råd om att stanna upp i livet och se sig om lite då och då. Fundera på vartåt du vill och vilka vägar som leder dit. Alla genvägar kanske inte är av godo och alla senvägar kanske inte är av ondo.