Foto: Mattias Fredriksson

Frankrike

Col du Lautaret – Frankrikes närmaste toppturer

Mitt emellan klassikerna Serre Chevalier och La Grave ligger Col du Lautaret, Frankrikes mest lättillgängliga topptursområde.

Text: Josefine Ås • 2022-03-11 Uppdaterad 2022-03-14

Det snöar lite lätt och det biter i kinderna i den kalla vinden. Det är mitten av november och ljuset är så där blått som det bara kan vara den här tiden av året vid en kall nordsida. Vart vi än vänder oss ser vi ståtliga berg och lika många åkbara bergssidor. Titta åt nord, väst, syd eller ost. Klistra på hudarna och peka skidorna åt vilket håll du vill. Möjligheterna är nästintill oändliga. 

Och det är faktiskt sant. Efter mer än 15 års turande i området runt Col du Lautaret i Hautes Alpes i södra franska Alperna, upptäcker jag fortfarande nya fina åk och turer från kanske världens mest tillgängliga topptursområde. Parkera bilen, knäpp på pjäxorna och sen är det bara att börja knata uppför. 

Per och Josefine Ås med sikte på Col du Laurichard och en hel dal av orört puder. Foto: Mattias Fredriksson

Enligt god fransk sed, börjar vi med en kaffe i baren på Café de la Ferme. Det är den enda av fyra fem byggnader i passet som visar något sorts tecken på liv. 

Fred, som driver den lilla restaurangen har redan hunnit med en snabb tur på sin lätta topptursutrustning upp för en av sluttningarna på nordsidan. Han har all information vi behöver om snö, vind och vad vi bör undvika. 

Fred är ett levande uppslagsverk för toppturande i passet och vad är inte bättre än att börja dagen med en kaffe. Där och då smids den bästa planen.

Många orörda svängar längre ner når solen Col du Lautaret vid väg D1091. Foto: Mattias Fredriksson
En typisk vardagstur för makarna Ås. Foto: Mattias Fredriksson

Col du Lautaret, 2 057 meter över havet, är Frankrikes högst belägna pass (col betyder pass på franska) som är öppet året om, alltså även på vintern då de ännu högre passen är stängda på grund av de stora mängderna snö på höjd. 

Lautaret är ett märkligt ställe. Några få hus ligger öde och utsatta vid ett blåsigt bergspass längs väg D 1091. Det största, väldigt stora huset är ett före detta fyrstjärnigt lyxhotell, numera nerskalat till »lodge & spa«, där man sällan ser några gäster. 

Foto: Mattias Fredriksson

Förutom under Frankrikes största sportevenemang så klart, det legendariska cykelloppet Tour de France, då sponsorer och annat fint folk flygs in med helikopter till hotellet för att inte missa när cyklisterna tar sig an en av tourens tuffaste stigningar, Col du Galibier, några hundra meter ovanför Lautaret. Det dricks champagne och vinden viner. Utsikten är fantastisk medan cyklisterna lider alla helvetets kval, både uppför och utför.

Några av cykelhistoriens mest dramatiska ögonblick har utspelat sig här. Som under den skandalartade touren 1998 när Marco Pantani, »Il Pirata«, knäckte sin främsta konkurrent Jan Ullrich upp mot Galibier, och sedan i regnet utför ner mot Lautaret i 80 kilometer i timmen släppte styret för att försöka få på sig regnjackan innan han gick i mål som vinnare i närliggande Les 2 Alpes efter ännu en monsterklättring.

Bergsguiden Per Ås har ingen större konkurrens om första spår och kan till och med välja sol eller skugga. Foto: Mattias Fredriksson

Lautaret-passet avgränsar det karga, vilda området runt den mytomspunna friåkningsorten La Grave och de solrika turistbyarna i Serre Chevalier. Från Oisans bergsmassiv till Briançonnais. Från Romanchefloden till Guisane. Väster till öster. Stora, ogästvänliga toppar byts snart ut till ett mjukare böljande landskap och mentaliteten närmar sig det tillbakalutade sydländska.

När dessa extrema kontraster möts här i passet är det som gjort för klimatkrockar och mikroklimat. Och nog blåser det rejält här uppe titt som tätt. När det snöar på i La Grave, 20 minuters bilväg bort, är det ofta riktiga cowboyförhållanden i Lautaret. 

Col du Lautaret är Frankrikes högst belägna året-runtöppna bergspass. Foto Mattias Fredriksson

Vissa dagar känns det riktigt utsatt på vägen, med full snöstorm, snö som snabbt driver in och noll sikt framåt. Många fransmän äger inte vinterdäck och hamnar de här fel dag kan det lätt gå mot det extrema. Bilar hamnar i vägrenen, folk försöker frenetiskt få på kedjor och det är allmänt kaos. Är det för tufft stänger passet. 

Till alla högstadie- och gymnasieelever boende i La Graves stora glädje. Skolan är på andra sidan och de måste stanna hemma. Och har de tur får de hänga med föräldrarna på några puderåk istället, inklusive mina egna.

När det inte stormar vid det här blåshålet hittar du ett oslagbart område för toppturande. I Lautaret-passet finns fina toppar åt alla väderstreck. Det är bara att välja och vraka, beroende på inspiration, vind-, snö- och väderförhållanden. 

Josefine Ås provar lössnön i en av oändligt många varianter på nordsluttningarna ovanför Col du Lautaret. Foto: Mattias Fredriksson
Stairway to heaven. Foto: Mattias Fredriksson

Idag är vår inspiration den mest klassiska turen på den skuggiga nordsidan, Pic Ouest de Combeynot, 3 155 meter över havet, för tillfället orörd av mänskliga spår. Det är tidigt på säsongen och toppturande har inte riktigt kommit igång ännu. Fransmännen är konservativa och börjar gärna säsongen på en sydsluttning även om det just i år är ovanligt stabilt redan under försäsong, till och med på nordsidan. 

Vi är mer eller mindre ensamma på berget och min man Per, som är bergsguide till yrket och grundstark som en oxe, tar täten och spårar upp i 30 centimeter lössnö. Han har turat här i över 20 års tid och har ett speciellt luktsinne som formligen luktar sig till doften av den bästa snön. 

Hans upptäckarlust tar oss allt som oftast till någon ny vinkel av berget; en liten ränna man inte lägger märke till, en orörd skål, eller en ny variant på någon baksida, som ingen någonsin har haft tanken på att åka. Likt en konstnär lägger han sitt eget unika avtryck på berget.

Fotografen fick inte first turns, den här gången heller.. Foto: Mattias Fredriksson

Vi sicksackar upp för de två första sluttningarna, det vanligaste vägvalet upp för Combeynot. Det är två stora face som avslutas med några riktigt branta slag upp till en kam. 

Det gäller att ha ordentlig koll på snöförhållandena. Du vill inte vara på fel ställe vid fel tillfälle här. Vi drar av hudarna och tittar över kanten till ännu en orörd sluttning. Det är helt overkligt bra – det är ungefär 35 grader brant och 35 centimeter orörd nysnö ligger och väntar på oss i nästan 1 000 fallhöjdsmeter. 

Prickar du in sådana här förhållanden är toppturande bättre än vilken liftåkning som helst. För hur gott smakar inte de där svängarna när du väl har förtjänat dem med att gå uppför till dem?

Vi möts upp lite längre ner. Rännan var brantare än vad Per hade trott men det stora leendet avslöjar glädjen att äntligen ha kunnat åka den.


Per kan inte hålla sig och försvinner ner i en snorbrant ränna som han har spanat in med kikare från vägen. När vi hör skrapljuden väljer jag och fotografen Mattias att åka runt i det härligt mjuka fluffet i stället, mycket skönare för både ben och hjärna. 

Vi möts upp lite längre ner. Rännan var brantare än vad Per hade trott men det stora leendet avslöjar glädjen att äntligen ha kunnat åka den, och adrenalinet som pumpar runt när du just kört en några hundra meter lång ränna i över 50 graders lutning som väldigt få andra skidåkare har upptäckt. 

Per Ås trivs helt okej i Col Du Lautaret. Foto: Mattias Fredriksson

Det finns många gömda små rännor i passet om man har läggning åt det brantare hållet. Gillar du att ägna dig åt skidalpinism är det flera som kräver att du drar fram yxan för att klara dig upp till toppen. Är snön inte optimal är det säkrast att även klättra ner en bit innan du knäpper på skidorna. 

Det finns även öppna fält i kategorin brantare, bland annat varianten som kallas Shahshahani, en öppen yta på 45 grader, i ett par hundra meter, som sedan övergår till lite snällare grader i en stor öppen skål. Shahshahani är lätt att spana in från vägen, ett åk man suktar och väntar på. 

Ett år med riktigt bra förhållanden hade jag förmånen att kunna tura hela vägen till toppen, med skidorna kvar under fötterna, istället för att hajka upp som oftast krävs i brant terräng. Snöförhållanden var perfekta och åket ner är en av mina bästa skidupplevelser med turpjäxor på.

Relativt lättillgänglig terräng, men stor skidåkning. Foto: Mattias Fredriksson

Det är mycket som är unikt med Col du Lautaret vad gäller skidturer. Redan när du sätter på dig hudarna befinner du dig på omkring 2 000 meters höjd. Topparna är närbelägna och åken är allt mellan 800 och 1 200 fallhöjdsmeter. 

Säsongen är lång. Har du tur kan du få ett kanonåk redan i oktober och avsluta skidsäsongen så sent som i juni med ett smöråk i stekande sol. Och det behöver inte vara svårt och brant. Det finns massor med varianter som är både korta och snälla. 

Foto: Mattias Fredriksson

Tittar du dig omkring ser du en amfiteater av små områden som skulle vara perfekt för vilken luttrad friåkare som helst. 

Det förstod La Graves finländska bummarkollektiv, Kuttula, i början av -20-talet, då de höll ett årligt finländskt friåkningsmästerskap här uppe. Där ligger Freeride World Tour i lä, det här var riktigt radikal friåkning på finsk nivå. Med domare som fick köra bedömningen med hjälp av video dagen efter, eftersom de gick på afterskiölen samtidigt som åkarna hajkade upp till starten och helt enkelt inte kom ihåg vilka åkare som åkt var, eller hur.

Artikelförfattaren demonstrerar perfekt stighudsteknik. Foto: Mattias Fredriksson

En vacker soldag kliver vi rätt ut ur bilen, två serpentinsvängar nedanför passet och börjar stigningen direkt. Vi har sikte på den mest populära turen i området, Pic Blanc du Galibier, den vackra vita hajfensliknande toppen, 2 955 meter över havet. 

Turen går på en sydsida, med andra ord oftast stabilare snö än nordsidorna tidigt på säsongen och dessutom en välbehövlig, värmande sol som omväxling. Fransmännen älskar Pic Blanc och man kan nästan alltid räkna med ett bra spår uppför. 

På andra sidan dalen beundrar vi hela Ecrins-massivet, med La Graves stolta pärla La Meije (3 983 meter) i täten. De mäktiga glaciärerna ringlar ner för de branta bergen i Frankrikes största nationalpark, Parc des Ecrins. Vi ser otaliga spännande åk att göra någon gång i framtiden. 

Du behöver bara tura cirka 600 fallhöjdsmeter från Lautaret-passet för att nå din lunch eller din säng för natten. Ett riktigt äventyr som kräver de rätta väderförhållandena för att nå målet. 


Väljer vi att ta höger är i år det första året man kan tura upp till en hytta, Refuge du Galibier, bara hundra meter under det mytomspunna sommarpasset Col du Galibier (2 642 möh). En tapper familj har bestämt sig för att ge nytt liv i sommarturismbutiken och har renoverat den lilla byggnaden vid sommarvägen till att även innefatta boende och matservering under vintern. 

Du behöver bara tura cirka 600 fallhöjdsmeter från Lautaret-passet för att nå din lunch eller din säng för natten. Ett riktigt äventyr som kräver de rätta väderförhållandena för att nå målet. 

Makarna Ås, en vrålstark kombo. Uppför som nedför. Foto: Mattias Fredriksson

Vi fortsätter upp mot vår topp och möts två gånger av samma kille. Han bokstavligen flyger förbi oss i full sula med hjälp av en kite. Snowkite är stort här i passet. På grund av ”intressanta” vindar har Col du Lautaret blivit ett sorts Mecka för den här relativt unga sporten. Det är precis som på vattnet, du dras av kiten och vissa stajlar med enorma hopp över krön och klippor.

Andra föredrar att använda draken som motor för att köra om sådana som vi och snabbt och lätt nå fin skidåkning. Han som passerar oss lyckas göra två Pic Blanc under tiden som vi fortfarande är på väg uppför. 

Per Ås tar täten, men artikelförfattaren har inga probs att hänga på. Foto: Mattias Fredriksson.

Även toppturstrenden syns tydligt här och i övriga bergsmassiv i Frankrike. Kanske mer än någon annanstans, eftersom alla skidsystem var stängda i Frankrike under säsongen 20/21, på grund av pandemin. 

De fransmän som ville åka skidor fick helt enkelt lära sig att tura och inte gå på restaurang. Många har fått mersmak för naturlig skidåkning och kommer att fortsätta hålla sig bortanför liftar, pister och köer. 

De flesta håller sig dock på de mest klassiska turerna. I Lautaret finns det alltid något annorlunda du kan göra, ett nytt krön att upptäcka, en annan vinkel att köra, beroende på snöförhållanden. Ett naturligt nöjesfält som med rätt kunskap känns allt mer aktuellt. *


Col Du Lautaret

Col du Lautaret, 2 057 meter, är Frankrikes högst belägna året-runtöppna bergspass och ligger mittemellan La Grave och Serre Chevalier, 20 minuters bilväg från respektive ort.

Snöar eller blåser det mycket driver snön in på vägen och det kan bli närmast kaotiskt med bilar med sommardäck och utan snökedjor. Passet stänger när det är riktigt dåliga förhållanden.

Resa

Flyg antingen till Milano, Lyon eller Genève och vidare med bil.

Bo

Lautaret Lodge et Spa

Gite du Lautaret

Skiers Lodge, La Grave

Auberge Edelweiss, La Grave

Maison du Bez, Serre Chevalier

Bergsguide

Det här är lättåtkomlig men fortfarande högalpin terräng. För säkrare turer, hör av dig till guidebyrån i La Grave. guidelagrave.com

Det finns flera svensktalande guider i området som Per Ås, Rasmus Krogerus eller Jörgen Karlström. Kontaktuppgifter på sbo.nu


Text: Josefine Ås • 2022-03-11
FrankrikeCol Du LautaretJosefine ÅsLa GraveMattias FredrikssonPer ÅsSerre ChevalierTopptur

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top