Nozawa Onsen må knappast vara okänt men artikelförfattaren behöver inte direkt stångas om pudret för den sakens skull.
Nozawa Onsen – födelseplatsen för japansk skidåkning
Den mer än hundraåriga historien om Nozawa Onsen är både den om hur skidåkningen kom till Japan och den om tuttdjupt puder i gles skog.
Det är märkligt tyst och stilla där vi står mitt ute i skogen vid mellanstationen. De stora flingorna som faller ner från himlen gör såklart sitt för att dämpa allt ljud på ett effektivt sätt. Det enda som hörs är det lätt fräsande ljudet från våra skidor som skjuts fram genom det djupa snötäcket, snön som slår emot ansiktet och gogglesen följt av en serie lågmälda fniss över hur sinnessjukt bra det är.
Jag vet att jag sagt det många gånger förr, speciellt i den här tidningen genom åren, men idag är en av de bästa skiddagar jag någonsin varit med om. På allvar.
Men idag är också dagen efter Aussie Day – Australiens nationaldag – och horderna med Aussies på snowboard som brukar härja på berget är som bortblåsta idag av någon outgrundlig anledning. Faktum är att det bara är vi som befinner oss i den här delen av skidområdet och har varit så sedan vi spårade hit i morse.
Det enda som hörs är det lätt fräsande ljudet från våra skidor som skjuts fram genom det djupa snötäcket, snön som slår emot ansiktet och gogglesen följt av en serie lågmälda fniss över hur sinnessjukt bra det är.
Australiensarna är Asiens svar på… ja, svenska skibums i Alperna. Det faktumet att de har relativ kort resväg hit i samma tidszon, är ett resande folk och har en stolt surftradition gör att många reser hit under sommarsemestern i januari. Men även om de befinner sig i Japan och det kräksnöar så spottar man inte i glaset när det är dags att fira nationaldag.
Visst, traversen som Adam drog under vårt första åk var definitivt inte vänlig mot snowboardåkare – vars främsta gren definitivt inte är att skråa lätt uppför i en halvmeter puder – men de enda kuddar som våra ständiga protagonister smeker idag är uppenbarligen huvudkudden.
Inte oss emot.
Och där någonstans skulle historien om Nozawa Onsen kunna ha hållit sig. Puder, gles skog, aussies och ramen till både lunch och middag. Och missförstå mig rätt, det är verkligen inget fel med det, tvärtom. Men det här stället ska visa sig ha betydligt fler bottnar än så.
Som namnet antyder handlar mycket i den lilla staden med 3 600 invånare om varma källor, inte mindre än 13 publika onsens – japanska badhus – ligger utspridda i varje hörn av de trånga gatorna och människor i badrock och traditionella trätofflor kan ses vandra runt mellan dem på kvällarna. Här odlas också äpplen som förvandlas till sylt och juice, och grönsaken nozawana som ofta serveras picklad.
Nozawas moderna historia handlar däremot minst lika mycket om att glida utför det 1 650 meter höga Mt Kenashi på skidor. Sporten kom till Japan 1911 genom den österrikiska generalmajoren Theodor Edler von Lerch som kommit till landet för att studera dess militär. I samma veva passade han på att visa japanerna hur man tar sig fram på ett par skidor, något som var extra behövligt i Japans snörika bergstrakter.
Året efter spred sig skidåkningen till Nozawa Onsen och redan 1923 bildades stadens skidklubb. Det verkliga lyftet kom 1930 då den japanska prinsen bjöd in den moderna skidåkningens fader, Hannes Schneider från Stuben am Arlberg till Nozawa. Den legendariske skimeistern från Österrike, iklädd tweedkläder samt slips, lärde ut den banbrytande Arlbergtekniken till ett galleri av hundratals nyfikna japaner utspridda över Higakes sluttningar – med ett dussintal inhemska instruktörer som översatte och basunerade ut instruktioner med hjälp av megafoner.
Det skulle visa sig bli startskottet på den moderna skidåkningen i Japan och drog igång en ganska ansenlig skidboom i landet under 1930-talet.
Och fortfarande idag kan Schneiders influenser skådas i den typiskt japanska carvingtekniken som bär tydliga spår av Arlbergskolan – skidorna relativt tätt ihop med knäna som trycks framåt och leder åkaren in i sväng med en lätt medvridning samtidigt som man behåller ett relativt jämnt tryck på bägge skidorna genom hela svängen, en graciös och stilfull åkteknik som gör sig extra bra i japanska förhållanden med mjuk snö och pucklar.
När Nozawa så småningom byggde sin första lift i slutet av 1930-talet gjorde man det som landets andra skidort, den första dök upp i närliggande Akakura Onsen i Myoko 1937.
Faktum är att Sapporo på den japanska nordön Hokkaido skulle ha arrangerat de olympiska vinterspelen 1940 – vid sidan av Tokyo som skulle varit värd för sommarspelen – men spelen fick ställas in på grund av det andra världskrigets utbrott. Spelen återvände så småningom till Sapporo 1972, och en andra gång till Japan med Nagano 1998 där Nozawa fick äran att stå värd för skidskyttet.
Schneiders historia, tillsammans med skidåkningens historia i Japan, berättas för övrigt på byns skidmuseum vid Higakeliftens dalstation.
Den österrikiska kopplingen är även tydlig runtom i byn där många hotell och restauranger bär tyskklingande namn som Haus St. Anton, Pension Schnee, Lodge-Hahnenkamm och inte minst det lite smått tveksamma Gasthof Schi Heil. Och självklart heter den mest prominenta nedfarten ner mot huvudliften Higake Schneider, fattas bara annat.
Sedan 1971 är Nozawa och St. Anton i Österrike vänorter och har ett ständigt pågående utbyte där bland annat mellanstadieungar från de olika orterna erbjuds att komma till den andra och bo hemma hos lokala familjer.
Nozawas långa skidhistoria avspeglar sig självklart även i resultatlistorna från en rad olika skidtävlingar, skidåkningen sitter i själen här. Inte mindre än 14 personer – kanske fler per capita än någon annan plats på jorden – födda i Nozawa har representerat Japan i något vinter-OS i allt från längdåkning till puckelpist.
I listan syns efternamn som Tomii, Kono och Ueno – familjer som fortfarande är tongivande i olika verksamheter som har med skidåkning och turism att göra. De driver pensionat, hotell, skiduthyrningar, caféer och restauranger – och åker GoreTex-jackan av de flesta besökare uppe på berget.
Även om Nozawa långt ifrån är okänt i internationella skidkretsar så återspeglas det inte så värst mycket i den fortfarande ganska traditionella byn. Visst, skräniga Aussies syns och hörs i precis varje gathörn och på vissa barer men den där riktigt stora skidkolonialismen som kan skådas i orter som Hakuba och Niseko lyser med sin frånvaro, här är det mesta fortfarande lokal förankrat och lite egensinnigt.
Nozawas mest udda fågel hittar vi gömd i en källare, bakom en oansenlig gränd strax nedanför huvudgatan. En yakitoribar, alltså en japansk tapasbar, med en meny som får den mest hårdmagade att börja fundera på om hen verkligen är så jäkla tuff. Vi plöjer igenom smårätter med grafiska namn som chicken butt, pork liver, pork diaphragm utan större problem men när vi kommer fram till menyns höjdpunkt, korikori, eller inside part of pigs throat känner vi att vi gått in i väggen.
Inte ens en gigantisk klick med senap och en runda till med Asahi hjälper mot den sega, lätt knapriga konsistensen som strupbrosk erbjuder. I fortsättningen håller vi oss till den mer välkända, och sinnessjukt välsmakande, delen av det japanska köket.
I bydelen Ogama finns även en matlagningsonsen, avspärrad med stora skyltar om ”villagers only”. Hit går bybor och restauranger för att långsamt och varsamt laga mat i det upp till 90-gradiga vattnet, en uråldrig variant av sous-vide. På den lilla marknaden bredvid kan man köpa onsen tamago, långsamt kokade ägg med en närmast perfekt konsistens, och oyaki manjū, ångkokade dumplings med röda bönor.
Men Nozawa kanske är mest känt för den årliga eldfestivalen varje år den 15 januari. Eldfestivaler är inget unikt i Japan i sig, de arrangeras över hela landet utspritt över året. Det är bara det att Nozawas variant blåser de flesta ur vattnet, både på grund av antalet besökare och det fascinerande skådespel som sätts upp – påeldat i dubbel bemärkelse av de enorma mängder sake som konsumeras under dagen.
Grunden är att hylla fertilitetsgudarna Dosojin, gestaltade av två pennliknande träfigurer, en manlig och en kvinnlig, som syns utanför nästan varje hus i Nozawa. Under festivalen hyllas de för att be för god hälsa för nyfödda barn och lyckliga äktenskap.
Handlingen följer ett traditionellt, och lätt komplicerat mönster där byns 25- och 42-åriga män har särskilda huvudroller, detta eftersom just dessa åldrar anses vara otursförföljda och behöver själslig rening. Deltagande i festivalen är obligatoriskt för alla män som bor i byn, även om de inte är födda här.
Kort fattat går allt ut på att ett tillfälligt uppbyggt tempel ska sättas eld på, först av festivalledningen, sedan byns barn och slutligen byns män. Templet vaktas av 25-åringarna, som inte får dricka sake under kvällen, och man måste bryta igenom dem för att nå fram till templet där 42-åringarna är placerade längs upp.
Vakterna skyr inga medel för att försvara templet från att brinna upp. Så småningom lämnar 42-åringarna sin position uppe på templet och det sätts i brand och bränner upp all otur och ger rening inför det nya året.
Elden startas varje år hemma hos familjen Kono. Just det, samma familj som varit tongivande i byns skidhistoria.
Skidåkningen i Nozawa tar plats på det helt skogsbeklädda Mt Kenashi med runt 20 liftar, ett 40-tal nedfarter fördelat på 1 085 fallhöjdsmeter, allt indränkt i ett årligt snöfall på upp till 14 meter. Med andra ord, det är inte pisterna som drar till Nozawa, det är möjligheten till skogsåkning i puder som kittlar näsborrarna i varje sväng.
Traditionellt har skidpatrull och lokal polis inte sett med blida fingrar på gajins som duckar repen och ger sig ut utanför skidområdets gränser.
Japans förhållande till offpiståkning är komplicerat och traditionellt har skidpatrull och lokal polis inte sett med blida fingrar på gajins som duckar repen och ger sig ut utanför skidområdets gränser. Kiwin Iain Chamberlain, som bott i Nozawa varje vinter i många år berättar hur polisen förut kunde stå längs traversen på bergsryggen som sträcker sig från toppen av Yamabiko-liften och rycka liftkortet och bötfälla alla som hade det dåliga omdömet att ge sig ut där.
Numera ser man mer mellan fingrarna på samma beteende. Utländska offpistturister betyder pengar och få japanska skidorter vill numera bli stämplade som den som inte får del av den växande kakan för att man helt förbjudit åkning utanför pister och markerade, opistade, nedfarter. Repen sitter fortfarande kvar ihop med förbudsskyltar, och på piskartan är de flesta skogsområden rödmarkerade med en överkorsad skidåkare.
Hela arrangemanget känns lite som att man vänder bort blicken åt hela företeelsen, man vet om att den finns där men man berättar inte aktivt om den. Å andra sidan kommer du mest troligt inte att få en bot om du drar ut i offpisten men om du skadar dig kan du fetglömma att någon kommer och hämtar dig. Ett arrangemang som jag personligen är helt okej med.
Ruben Östlund fattade att något stort var på gång.
För den åkning som döljer sig utanför repen är en som våta skiddrömmar är gjorda av. Gles skog serverad ihop med en överraskande brant lutning – lättåtkomlig och enkel att ta sig tillbaka till liftarna ifrån.
Bergsryggen Skyline erbjuder mängder av ställen att droppa in från den smått hopplöst smala och puckliga pisten med samma namn. Tricket är att låta de travershatande snowboardåkarna droppa in högst upp för att sedan plocka för sig av godsakerna som de lämnar efter sig, och det är inte lite.
Visst, åken kanske är relativt korta men när du kan köra 15 varv på en dag (eller tills dina ben fullständigt ger upp och skriker efter nåd) spelar det mindre roll. Det är bara att sätta dig själv i omloppsbana och ta för dig.
Från traversen på toppen av Yamabiko når du ett område med det respektingivande namnet Back Bowls. Till skillnad från skidvärldens mest kända Back Bowls i Vail i Colorado lutar Nozawas variant på rejält – på vissa ställen så mycket att jag funderar på om jag någonsin åkt lika brant skogsåkning någonstans i världen.
Det enda jag ser är mina skidspetsar och inte så mycket mer där jag står på den svåråkta traversen och kollar ner på åsarna som faller av ner i den snötäckta avgrunden. Möjligheterna att köra bort sig rejält är stora men också att hitta åk som du kommer ihåg för resten av ditt liv.
Och precis som på Skyline gäller mantrat att ju längre bort du tar dig, desto färre Aussies och därmed spår stöter du på. Å andra sidan blir traversen bökigare och något exponerad ju längre ut du kommer, belöningen kräver sin fysiska uppoffring.
Det är bara att välja en skogsränna och ge dig hän.
Efter 8 dagars mer eller mindre konstant snöande – med enbart en eftermiddags uppehåll – står vi där i skogen vid mellanstationen och fnittrar som besatta. Om vi tittar åt vänster ser vi våra egna spår från förra åket. Om vi tittar åt höger, våra spår från två åk sedan. Det är en surrealistisk känsla att kunna sitta i liften och bestämma var vi ska åka ospårat nästa åk och att det verkligen är så när vi kommer upp för näsa varv.
Vi snurrar på varv efter varv efter varv. Plöjer över små kullar och kuddar, boxar oss genom buskage och lägger stora svängar där skogen öppnar upp sig. Snön slår i ansiktet, sätter igen gogglesen och fyller käften om man är korkad nog att åka med den öppen. Sällskapet, stämningen, snön, terrängen, den totala bristen på folk just där vi befinner oss – det här är tveklöst en av mina allra bästa skiddagar någonsin.
Visst, åket ligger i söderläge och är mer eller mindre oåkbart om snön inte vräker ner och solen ligger på. Och enligt locals som vi pratat med så krävs det minst tre meter snö för att den ens ska täcka tillräckligt med buskar på sluttningen och göra det åkbart, risken är annars dels att du knappt ens tar dig genom alla buskar och dels att det finns mängder av hål mellan grenarna som bara är täcka av ett tunt lager snö som du kan falla ner i. Men idag linjerar alla stjärnor och skapar en perfekt storm av rätt förutsättningar för makalös skidåkning på japanska.
Idag linjerar alla stjärnor och skapar en perfekt storm av rätt förutsättningar för makalös skidåkning på japanska.
Vi kör tills liften stänger och vandrar sakta ner genom byns snötäckta gator i ljuset från gatlyktorna. Stannar till vid en varuautomat och köper en burk varmt te och går vidare ner till folkvimlet på huvudgatan och köper en ångande varm dumpling fylld med magmavarm äppelkompott. Jag försöker få i mig den utan att bränna sönder gommen samtidigt som jag tittar på folket runtomkring mig, undrar vart de åkt idag och inser någonstans inom mig att vi dragit högsta vinsten i Nozawas skidtombola.
Jag är inte säker på att Hannes Schneider letade runt i skogen när han var här för 89 år sedan och visade japanerna hur man bemästrar konsten att svänga med två skidor på snö – tweed och puder är inte den optimala kombinationen – men han lämnade efter sig en passionerad skidkultur som sitter djupt i Nozawa och gör orten till en av de mest unika och själfulla i hela Japan. Skogen och snön får du på köpet.
Nozawa Onsen | Japan
Resa
Nozawa Onsen ligger i prefekturen Nagano på huvudön Honshu. Ta Shinkansen till Iiyama från Tokyos station, vilket tar drygt två timmar. Sedan lokalbuss i knappt 20 minuter till Nozawa.
Skidåkning
18 liftar, 20 pister. Högsta åkhöjd är 1 650 meter och maximal fallhöjd 1 085 meter. 14 meters årligt snöfall.
Ät
Panorama Buna House. Grym curry serverad av familjen Ueno uppe på berget.
Resthouse Yamabiko. Bra storkök på toppen av liften med samma namn.
Jugem. Prisvärd restaurang med varierat käk, mitt i byn.
Shirakabi. Modern, japansk mat.
Haus St. Anton Jam Factory & Cafe. Byns bästa fik med bra kaffe och gelato (!).
Akebi Tei. Magisk okonomiyaki.
Bo
Shirakabi. Enkelt men bekvämt gästhus som drivs av skidfamiljen Kono.
Info
Text: Tobias Liljeroth • 2022-03-28
Japan • Hannes Schneider • Honshu • Japan • Japow • Nagano • Nozawa Onsen • Onsen • Puder