Sarajevo – Skidåkning på Balkan

– Yes, there are still mines in the mountain… but here, have a taste, I made it myself, säger vår nyfunna guide och ger oss en PET-flaska med egengjort brännvin, samtidigt som han lirkar upp en cigarett ur fickan i sittliften.

Skidåkning är kanske inte det första som dyker upp i tanken när man tänker på Bosnien-Hercegovina, trots ett vinter OS 1984 och Innsbruck som systerstad. Sarajevo är om inte mer överraskande än vad det är man förväntar sig att det ska vara. Vi har hittat ett bortglömt guldkorn där ingen åker utanför pisterna. Dobro došli Sarajevo!

Bosnien-Hercegovina och Sarajevo. Landet och staden vi alla känner till men få kanske haft en tanke att besöka. De flesta resor går ned till Alperna eller över Atlanten när vi tänker skidresa.

Vilket heller kanske inte är så konstigt då de flesta av oss påminns om ett blodigt krig när vi hör namnet Sarajevo. Ett krig som inte för så länge sedan berörde oss alla på något sätt. Undertecknad fick flera nya klasskamrater i skolan som flytt från kriget och idag är det en stor chans att du kanske har en arbetskamrat eller granne med sina rötter i Bosnien-Hercegovina. Över en miljon människor bor idag utanför landets gränser på grund av Bosnienkriget.

Men vad var det som gjorde att Sarajevo spöade både Göteborg och Sapporo med bara tre röster i att charma den olympiska kommittén och fick vara värd för ett av det största sportevent i världen? Och hur bra är skidåkningen här egentligen?

Det viktigaste först. Skidåkningen runt om Sarajevo domineras av de två skidorterna Jahorina och Bjelašnica, men även det barnvänliga Igman med sina två nedfarter och Pale som erbjuder kvällsskidåkning 20 minuter från stadskärnan.

Skidåkningen här är inget för den som letar efter stora berg eller långa offpiståk med klippor att droppa. Skidorterna i området runt Sarajevo ligger på cirka 1 000 meter över havet med toppar runt 2 000 meter. Här finns rolig skogsskidåkning precis längs liften, och du är helt ensam om lössnön runt de glesväxta träden.

Om och om igen åker vi genom skogen som ansluter direkt från liftarna i Jahorina. Skratt varvas med glada rop och mjölksyra i benen. Efter ett tag stannar vi upp och noterar att det är något som inte stämmer, vi hittar inga spår i snön.

– Där, där ser jag ett spår! Utbrister jag och pekar bortom några granar med min stav.
– Nä, det är våra spår från förrförra åket, säger Kristofer Lundstam.
– Ja, och där åkte vi förra, fyller Andreas in.

Aldrig någonsin har jag varit med om att vara helt ensam om pudret på en skidort. Gång på gång fortsätter vi att åka om våra egna spår genom skogen utan att se någon annan. I liften, som för övrigt saknar köer, spanar vi runt på de andra skidåkarna i systemet och kan snabbt konstatera att vi är de enda med skidor över 100 mm i midja, med god marginal. Förutom några enstaka snowboards så åker alla på smala hyrskidor och skidkläder ala 90-talet.

Jahorina ligger på 920 meters höjd med totalt elva liftar och 25 kilometer nedfart. Systemet påminner mycket om Åres lågzon till utseende, bredare än vad det är högt. Med två liftar så är du på toppen och har flera åk genom de olika partierna med skog att ta dig ner för.
Överallt i Jahorina hittar du spåren från det som finns kvar efter vinter OS 1984. Restauranger, loggor, statyer och namn, allt har med OS att göra.
Något som också gör sig påtagligt är Bosnienkriget som härjade mellan 1992–1995. Runt om kring dig står det antingen övergivna byggnader som bommat igen efter OS eller som förstörts under kriget.

Vår lokala »guide« som vi hittade i skidbacken pekar på en byggnad där vi parkerat efter att ha tolkat bakom hans bil upp till den mittersta delen av Jahorina.

– Här var det ett hotell under OS, men fick senare funka som fängelse för krigsfångar under kriget, tills någon senare brände ner det. Säger han samtidigt som vi klickar i våra skidor och beger oss ut i pisten som är överfylld med fluffig nysnö.

Byn som byggts upp runt systemet finns har inte massor att erbjuda. Hotell varvas med skiduthyrningar och små butiker och restauranger. Det verkar som afterski inte har nått Balkan än. Kanske sker det i tystnad på hotellrummet eller kanske redan i liften med hemmagjort brännvin. I vilket fall så kommer folk inte ut till backen innan lunchtid på grund av baksmälla får vi höra.

Bjelašnica är den mer vältrimmade lillebrodern av de två systemen. Med sina 1 270 meter över havet, åtta liftar, och 12,5 kilometer nedfarter är systemet inte lika stort och byn vid dalstationen är mer en samling insatslägenheter än ett ställe för aktiviteter efter backen. Men Bjelašnica vinner i brantare pister och mer offpistmöjligheter än Jahorina.

Ett mindre system men med mycket mer potential för roligare skidåkning. Även om detta är stället för lokala freeriders att hänga på så är det inte ens närheten av puderhetsen du möter i Åre eller Chamonix en morgon efter ett dump. Här stöter vi på en och annan skidåkare i skogarna som du kommer åt i direkt anslutning till lifterna.

Om du sedan tar sexstolsliften Babin do-Bjelašnica 1 till den näst översta platån så finns det väldigt mycket rolig skidåkning att välja mellan. En av de roligaste skiddagarna hittills hade undertecknad här på ett stort öppet fält som vi var helt ensamma om, under en hel, sju timmars skiddag.
Dit tar du dig enklast genom att åka nämnd sexstolslift upp, skråa ut skiers right, förbi en ravin och fortsätt, gå över stenröset om du inte höll tillräckligt med höjd, sedan har du ett stort fällt alldeles för dig själv. Ett åk som förtjänas att göras om och om igen.

Följ sedan öppningen i skogen bort mot sista delen av pist 2 för att komma tillbaka till liften, och gör samma sak igen.
Under de två dagarna i Bjelašnica håller vi oss mest i området skiers right om pist 2. Är du här tidigt innan sexstolsliften hunnit att öppna så gör du bäst i att ta släpliften upp, som ligger strax till vänster om restaurangen och sexstolsliften. Sedan snabbt ned skiers left till nästa släplift och åk upp, skråa sedan ut till pist 2 eller 5.

Under våra dagar där var de helt opreparerade och erbjud flera sköna åk i lössnön. Men skynda, då de är väldigt lättillgängliga är risken att fler tänker samma tanke som du.

Det märks att Bjelašnica är den mer populära skidorten för de mer inbitna skidåkarna i området. Förutom de övriga puderjägarna vi stöter på så finns det gott om barn och unga i fartdressar som tränar för fullt för det kommande European Youth Olympics Festival som ska hållas i Sarajevo och de omkringliggande skidorterna.

Mat är kanske inte vad Bosnien stoltserar med som största turistattraktion, och det märks tydligt i restaurangerna i backarna. Men vi kan gott rekommendera Staza när du är i Bjelašnica. God gulaschsoppa Bosnien-style och fantastiska köttbullar.

Eftersom priserna även på skidorterna är så låga, ett dagskort kostar 175 kronor, kan ett glas med varmt vin eller en kall öl lätt skölja ned lunchen och värma frusna leder innan det är dags att bege sig ut för nästa puderåk.

Nere i Sarajevo finns det dock gott om bra restauranger att välja mellan. Klopa, som ligger gömd på gränsen till gamla stan, serverar helt fantastisk mat med enbart lokala råvaror och är en upplevelse i sig. Deras kypare Nerim tar denna upplevelse till en helt ny nivå med sin utmärkta service och kunskap om vad som serveras på din tallrik och vad i ditt glas som går bäst till.

Vill man ha en mer genuin bosnisk upplevelse och en fantastisk panoramavy över staden, bör man ta sig upp till restaurangen Kibe Mahala med sin vackra, nästan bohemiska inredning. Väggarna pryds av fotografier som visar alla världens kändisar som likt dig letat sig upp för backarna för en bosnisk middagsupplevelse. Vem vet, du kanske sitter vid samma bord som Morgan Freeman eller Mickey Rourke.

Att Sarajevo är en bubblande turiststad som ligger topp-tio på listan över destinationer i Europa med snabbast växande turism märks tydligt. Inte för att man stöter på många turister, förutom den obligatoriska gruppen med asiater, men för att här finns det så otroligt mycket att se, lära sig och utforska. På ytan blandas Sarajevo av förtjusning och förskräckelse.

Vi anade att det fanns något här som var värt att utforska. Bakom bilden av ett blodigt krig så hittar du en mysig och vänlig stad med en stor portion historia, kultur och väldigt omtänksamma och vänliga människor. Överallt vi vänder oss är folk trevliga och nästan ivriga över att få visa upp just sin stad för resten av världen.

Det verkar som att många av dem vet om att Bosnien och Sarajevo fortfarande har det tunga täcket av kriget kvar över sig, fast det har gått 22 år sedan det blev fred. Även uppe på skidorterna är folk glada när det kommer till att visa upp sina skidorter. Det spelar ingen roll om vi står i restaurangen för en snabb espresso innan första åket eller om vi stöter på en av de sällsynta puderjägarna i skogen så kommer repliken »First time here? Follow me, I’ll show you some good skiing!«.

Här är det ingen som slåss om pudret på samma sätt som vi gör hemma i Sverige eller nere i Alperna. Utan folk vill visa upp hur bra det är här och att det finns så mycket mer att erbjuda än vad världen kanske tror och ser framför sig.

Att det var krig här i området går inte att undkomma. Överallt så hittar du spår av vad som varit. På skidorterna är det igenbommade och övergivna hus, medan i Sarajevo sitter det skotthål i varenda byggnad som inte blev förstörd under kriget. Och det är kanske inte så konstigt att det syns, då över 60% av staden förstördes av de 3 777 mortarskott som regnade under krigstiden, och så många som 300 kunde skjutas mot staden under en dag.

Under den 1 425 dagar långa belägringen, som är den längsta av en stad i modern tid, fick 11 541 bosnier, varav 1 601 barn sätta livet till som följd av krypskyttar och bombningarna.

– Jag kommer ihåg att ett mortarskott landande precis utanför vår ytterdörr, men det exploderade som tur var inte. Det låg kvar där i tre år innan den hämtades av armén, berättar Sarajevoguiden Rijad.

Redan när du landar på Sarajevos flygplats så är du mitt i historia från kriget, fast du inte vet om det. Tunnel of Hope ligger nämligen rakt under landningsbanan. Den byggdes 1993 för att smuggla in mat, vapen och medicin till staden, rakt under näsan på den serbiska armén som belägrat bergen runt om Sarajevo och FN som kontrollerade flygplatsen.

– Det värsta var inte att alltid behöva gå runt och vara beredd på att söka skydd från mortarskott eller krypskyttar, utan att ingen brydde sig om kriget – varken FN eller världen, säger Rijad, samtidigt som vi svänger in på vad som kallas för Sniper Alley.

– Ser du de höga husen här? De var ockuperade av den serbiska armén och var fulla med krypskyttar som sköt på allt och alla.

Förutom alla kulhål i husen och de olika muséerna som visar livet under kriget så hittar du även spår rakt under dina fötter. Vad som så vackert kallas för The Sarajevo Rose är en mer sorgsen och makaber historia. Det är nedslagsplatser runt om i stan där mortarskotten har gjort märken, likt ett ärr, i gatorna. Dessa har sedan fyllts med röd färg för att hedra de människor som dog vid just det nedslaget.

Vår Sarajevoguide Rijad (icke att förväxla med hembrännaren i liften) säger att Bosnien kanske ligger efter många länder ekonomiskt sett men att desto fler länder ligger efter dem när det kommer till den sociala samhörigheten.

Och kanske ligger det något i det han säger, då han om och om igen berättar fantastiska historier från några av de historiskt viktiga platserna i staden. Om hur folket i Sarajevo höll ihop och stöttade hela sin stad istället för att hålla sig själva om ryggen i en tid av nöd.

– Om du ber någon berätta om kriget så börjar de oftast inte med att berätta hur hemskt det var, utan de berättar oftast om de roliga historierna som hände i vardagen, berättar Rijad när vi står i de första meterna av Tunnel of Hope, och fortsätter.

– Min kusin till exempel, varje gång han kom hem från slagfältet så brukade han ta med sig ved hem så att familjen kunde laga mat och få värme. Men till slut så var alla de små träden nedhuggna och bara de riktigt stora fanns kvar. Istället för att försöka ge sig på att göra brasved av ett fullstort träd fick han en idé. Han letade upp en grupp med stora träd som stod nära inpå varandra, klättrade upp och sköt mot de områden där den serbiska armén höll till, sen snabbt som attan klättrade han ner och gömde sig medans mortarskotten regnade. Sedan var det bara att plocka upp de färdighuggna resterna av träden och traska hemåt.

Historien om Sarajevo är även den om vinter-OS 1984. Först slog man ut Göteborg i kampen om värdskap och till sist Sapporo med bara tre röster. Sarajevo blev utsett att hålla vinter-OS som första socialistiska stat och är fortfarande det enda OS som haft en värdstad med muslimer som största folkgrupp.

Kanske var det för att alla tävlingar kunde hållas inom en radie av 35 kilometer och Göteborg ville sprida ut sina tävlingar till Falun och Åre. Och Sarajevo har nog en stor del OS att tacka för hur staden och dess omkringliggande skidområden ser ut idag. Varken Jahorina eller Bjelašnica hade speciellt mycket att komma med förutom någon enstaka pist. Allt fick byggas från grunden för att kunna hantera de kommande tävlingarna.
Att OS haft en stor inverkan märks även nere i staden med sitt olympiska museum och maskoten Vučko som fortfarande säljs i var och varannan souvenirbutik. Att ta gondolen som går från gamla stan upp till Trebević ger dig inte bara en vacker utsikt över Sarajevo och de omkringliggande bergen, utan även möjligheten att gå ner längs den olympiska bobsleighbanan som delvis fortfarande finns kvar.

Även om Bjelašnica har snäppet vassare och roligare skidåkning än Jahorina så har arvet efter OS inte förvaltats lika väl. Till utsidan sett har Bjelašnica mer modernare arkitektur, men det händer inte allt för mycket för att locka turister att stanna kvar på orten. Visst finns det något enstaka hotell men allt som byggs är nya insatslägenheter.

Lokalborna vittnar även om korruption där de flesta pengar hamnar i ägarnas fickor. Att historierna om hur dessa ägare till skidorten aldrig stått på ett par skidor, eller hur de fick ringa leverantören av sina nya snökanoner när de inte visste hur man stängde av dem blir ett steg närmare sanningen när dagens (näst) sista åk skall tas.

Glada i hågen glider vi in till liften efter ännu ett puderåk när en äldre herre stoppar oss med sin stav och säger »I wouldn’t go right now« på bruten engelska och pekar på det gråa lilla huset där liftens motor sitter. Svart rök bolmar ut ur huset och beslutet att byta sista åket mot en espresso är inte svårt.

Lokalborna säger att Bosnien har haft fyra stycken stora händelser genom historien. Först skotten i Sarajevo 1914 (mordet på Österrike-Ungerns ärkehertig och tronföljare Franz Ferdinand som utlöste första världskriget), vinter-OS 1984, Bosnienkriget 1992-1995 och senast fotbolls-VM i Brasilien 2014 – som fortfarande är ett öppet sår av bitterhet då landslaget blev utslaget i gruppspelet.

Sarajevos inofficiella slogan under OS var »Sarajevo, the city that loves people«. En slogan som än idag 35 år senare är nästan mer aktuell. Sarajevo är en väldigt spännande stad att besöka, där närheten till skidåkningen och möjligheten att bo mitt i en bubblande stad med så mycket historia känns på något sätt unikt.

Även om skidåkningen är riktigt rolig, där puderhets inte än är uppfunnet och Sarajevo bjuder på ett äventyr i sig, så är det nog stadens människor som gör att hela vistelsen går från en vanlig skidresa till ett minne för livet.

Det märks att alla vill tvätta bort den stämpel som Sarajevo fortfarande har och verkligen visa upp staden för vad den verkligen är, staden som verkligen älskar människor. Och skidåkning, nu precis som vintern 1984.

---

Läs mer om världens bästa skidåkning:

• Alta
• Chamonix
• Cortina d’Ampezzo
• Courmayeur
• Engelberg
• La Grave
• Montafon
• Monterosa
• Niseko
• Revelstoke
• Serre Chevalier
• St Anton
• Vail
• Verbier
• Whistler
• Zermatt

---

---

Text: Johan Ståhlberg • 2021-02-24
Artiklar • Övriga världen • Skidorter • Bosnien-Hercegovina • Sarajevo