Yousuke »Yo« Kanehira är designer, hotelldirektör och skidambassadör för bland annat Elevenate och Extrem. Men framförallt är han en bjussig skidkamrat. Legolas Svärdsäter

Japan

Från bajs i byxan i Vemdalen till pudereufori i Japan

Häng med Åka Skidors Chefredaktör när han tog med sina vuxna söner på familjens absoluta drömresa.

Text: Niclas Sjögren • 2024-01-14 Uppdaterad 2024-01-11

Detta reportage ska handla om Japan och en resa dit förra säsongen, men historien börjar faktiskt i Vemdalen för 23 år sen.


Det är en kylslagen morgon på Vemdalsskalet.

Jag och mina två söner, Josef och Joel, då fem respektive sju år gamla, har magarna fulla med havregrynsgröt och är på väg till liften.

Det är skidor och stavar överallt i bilen känns det som och mina lager på lager är svettiga hela vägen inifrån och ut efter jag har klätt på, peppat och burit två ungar till bil och sen till skidbacken.

Normal procedur, som alla skidåkande föräldrar känner till.

Vi tinar upp några fingrar, tar en bit choklad, gör strumporna okorviga, knäpper om pjäxorna, upp med buffen över näsan, spänner hakremmen på hjälmen, och så leta efter en handske som nån tappade när vi klev ur bilen och så kissa nån på toan och sen upp med liften, fast först efter att ha köpt ett dagkort till eftersom ett liftkort blev kvar i stugan.

Joel har varit lite kinkig och klagat på ont i magen under morgonen men inget kan hålla honom från backen när det är minusgrader och snö.

Största skidåkningen i Japan hittar du kring Hakubadalen på huvudön Honshu. Foto: Hiroya Nakata

Vi kör några laps i Hovde på Vemdalsskalet och det funkar rätt okej tills vi kliver på sittliften för kanske fjärde gången den morgonen.

Jag hör, alltså hör på riktigt, den diarréexplosion som detonerar i Joels overall.

Och ni som inte har barn får ursäkta nu men det är så här det funkar med barn och skidåkning.

Allt som kan hända händer.

Jag hör, alltså hör på riktigt, den diarréexplosion som detonerar i Joels overall.


Att fostra barn till skidåkare kostar inte bara ekonomiskt, det är en ganska utmanande uppgift med blod, svett och tårar.

Samt kramp i benen när du stått i släplift med unge mellan benen. Kalla tår och kvällsskidåkning.

Vem f-n uppfann kvällsskidåkning förresten? Missade lössnödagar för att du åkte knapplift med ungarna i barnbacken.

Och sen växer de upp. I bästa fall till skidåkare och som i detta fall blir de så bitna av utförsåkning att de gör säsonger i St Anton och Champoluc innan de klipper sig och skaffar jobb.

Jag tänker ofta tillbaka på den där morgonen i Vemdalen.

Den har på något sätt definierat mig som förälder och mina grabbar som skidåkare.

Då: en jobbig situation. Nu: ett kul minne som bjuder på förbrödrande skratt.

Joel, 23 år efter olyckan i Vemdalen.

Vi lämnar den där kladdiga morgonen i Vemdalen och vrider fram klockan 23 år.

Josef har fyllt 30 och Joel är hack i häl.

De är utflugna sen länge men vi åker fortfarande skidor ihop varje vinter och Josefs jämna år firar vi denna gång med att dra på vår absoluta drömresa, till Japan.

Rollerna har givetvis förändrats under åren.

Idag är det de vuxna barnen som bär tyngst, är reseledare, skruvar bindningar, slipar kanter, kontrollerar transceivers, står för säkerhetsbedömning och turplanering.

Det är många år sedan de tog över och åkte ifrån mig utförs och många år sedan jag hängde med i deras tempo uppför.

Och det var med glädje jag kände att de körde om och drog ifrån.

Foto: Niclas Sjögren

Det är ju så det ska vara.

Jag tycker så synd om de familjer där farsan liksom inte ger sig utan envist hänger i och är starkare än sina fullvuxna barn.

Det är mot all natur. Dessa stackars män. Dessa stackars barn. Stafettpinnen ska byta händer.

Jag har tvingats acceptera många av mina tillkortakommanden som förälder men kan glatt konstatera att jag åtminstone lyckades med en sak relativt bra: jag lyckades förmedla insikten att skidåkning är något som kan förgylla ditt liv, oavsett vilken nivå du väljer.

Oavsett om du väljer att jobba med skidåkning eller om du bara åker ett par veckor per år.

Turpjäxorna är inte helt vattentäta hela tiden. Foto: Joel Sjögren

Det kanske inte var perfekt tajming med Japanresan. Men det är det väl aldrig egentligen.

Vi får flyga runt Ryssland eftersom de invaderat Ukraina. Det kostar flera timmar flygtid och några tusenlappar extra.

Och fem dagar innan vi anländer Hakuba på huvudön Honshu förolyckas friåkaren Kyle Smaine och en till skidåkare i en lavin i närheten av skidorten Tsugaike i Hakubaområdet.

Det innebär givetvis stor sorg för alla berörda.

Det där som inte ska hända händer emellanåt.

Powder temple är ett, om inte fallfärdigt så åtminstone ganska rangligt hotell.


Den guidebyrå vi varit i kontakt med, samt övriga, ställer direkt in all verksamhet tills vidare.

Vi får helt enkelt sköta oss själva. Och Hakubaområdet sprudlar inte direkt av glädje när vi checkar in på en av dalens kanske sunkigaste pang.

Powder temple är ett, om inte fallfärdigt så åtminstone ganska rangligt hotell.

Men det var överlägset billigast så vi har bestämt oss för att inte gnälla på något, what so ever.

”Det är mest barn och snowboardåkare som ramlar ner, men de brukar inte skada sig så mycket eftersom det oftast är så mycket snö”. Foto: Legolas Svärdsäter

Det blir svårare än vi trott.

Men vi knölar ändå relativt glatt in oss alla tre i ett minmalt dubbelrum på nedre botten.

Ett rum som ligger granne med torkrummet som jobbar efter metoden att frystorka pjäxor.

Bottenvåningen är infekterad av en doft, vi gissar på mögel, fotogen och avlopp, som får ögonen att rinna och halsen att svida.

Hotellets manager är en härdad australiensare, 20-nånting, som vill vara anonym och som haft en ganska tuff vinter på jobbet hittills.


Läs mer om världens bästa skidåkning:

Alta
Chamonix
Cortina d’Ampezzo
Courmayeur
Engelberg
La Grave
Montafon
Monterosa
Niseko
Revelstoke
Serre Chevalier
St Anton
Vail
Verbier
Whistler
Zermatt


Inför säsongen, efter att Japan äntligen öppnat efter pandemin, visade det sig att hotellet Powder temple alls inte renoverats som överenskommet.

Entreprenören som fått uppdraget hade bara slitit ut en massa golv och innerväggar, kapat avloppsrören, kastat in vattenrör i en hög i källaren och typ dragit som en avlöning.

Vår hotellmanager fick händerna fulla alltså och han konstaterar att »you should have been here yesterday«.

Och fortsätter att berätta att han just börjat läsa en rätt surrealistisk bok av Haruki Murakami.

Romanen heter Dance, dance, dance och storyn tar sin början på ett nedslitet hotell på en japansk skidort.

Vi har läst nästan alla romaner av den japanska författaren och det är lätt att föreställa sig en roman om just vårt hotell.

Välkommen till Japan. Foto: Niclas Sjögren

Inga besvikelser över dålig hotellstandard kan emellertid dämpa peppen.

Vi är ju för fasen i Hakuba-dalen och kan välja och vraka bland några av världens mest beryktade lössnöområden.

Vi sover en orolig sömn men är givetvis uppe med tuppen.

I frukostmatsalen hör vi från köket den efterhängsna skrällande hosta som hela personalstyrkan dragit på sig.

Någon bär ut müslin. Yoghurt. Och det vitaste rostbröd som någonsin tillverkats.

Lite Vegemite på det, en slurk blaskigt kaffe och vi är på tårna.

Vi kastar oss på bussen till Hakuba Happo.

Man ska aldrig underskatta vad några tusen ambitiösa australiensare kan åka sönder på några timmar.


Det kostar 50 kronor eftersom vi inte lyckats skaffa liftkort än.

Vi krånglar till det en del innan vi lyckas hitta rätt och köpa liftkort.

Ni vet känslan. Puderstressen.

Vi kastar oss på bussen till Tsugaike-området.

Och så äntligen framme.

Vi kutar in till expeditionen för att skaffa den där outsägligt coola armbindeln, den som heter Double Black Diamond och ger dig rätt att åka out of bounds här.

En kort utbildande enkät och sen bara ut. Allt är uppkört.

Man ska aldrig underskatta vad några tusen ambitiösa australiensare kan åka sönder på några timmar.

Tatsuya Tayagaki bjussar på ett av sina smultronställen inte långt från Hakuba Goryo. Foto: Niclas Sjögren

Sen hasar vi runt i hyfsade pister.

Stöter på tre grabbar.

En är katt. En är tjej. Och en ser ut lite som en avatar i World of Warcraft.

De har roligare än oss men vi kan tyvärr inte kommunicera annat än med teckenspråk.

Josef och Joel gör en tur till.

Jag är tvungen att pausa på en restaurang i backen och meditera över det Jiro sagt.


Jag åker mer pist och hamnar i sittlift med en äldre herre. Jiro Yamane, 86, är skilsmässoadvokat och som klippt och skuren ur en Murakami-roman.

Han bor i Matsumoto city sex mil från Hakuba och berättar med stor inlevelse och sträv japansk accent med tonande s att han åkt skidor i 60 år.

– Man måste ha långa skidor. Med de där nya kortskidorna kan du aldrig få kontakt med jorden. Och skidåkning ska vara, måste vara, som en smekning mot jordklotet, säger Jiro samtidigt som han för utsidan på sin hand mot min vänstra kind.

Ni får tänka er detta på engelska och betoningen med långt s sist på caress. ”Skiing must be like a caress”.

Jag åker inte mer den dagen.

Jag är tvungen att pausa på en restaurang i backen och meditera över det Jiro sagt.

I Japan gillar man inte blå-skatarr utan borstar alltid bort snön på sittdynan. Foto: Niclas Sjögren

Sen krånglar Josef, Joel och jag oss in på en överfylld buss vars tillverkare aldrig snuddat vid tanken att någon passagerare någonsin skulle ha med sig ens den minsta handväska.

Än mindre skidor, stavar, lavinryggsäckar, snowboards och pjäxor.

Tillbaka på hotellet är stämningen åter som i en surrealistisk japansk roman.

Kanske en av Haruki Murakami.

Japan har träffat oss som en örfil. Vi är jetlaggade och mosade av intryck.

Givetvis borde vi ha anlitat en svensk researrangör men vi tycker oss vara

rätt rutinerade skidåkare och resenärer och fixade allt själva.


Vi är sorgsna över den tragiska lavinolyckan.

Besvikna att våra bergsguider för tillfället tagit ner skylten.

Chockade över att all, verkligen all, lössnö åktes upp snabbare än vi hann säga arigato.

Givetvis borde vi ha anlitat en svensk researrangör men vi tycker oss vara rätt rutinerade skidåkare och resenärer och fixade allt själva.

Trodde vi. Men Japan är Japan.

Puderhetsen i Hakuba är massiv. Bara early birds får puff. Foto: Niclas Sjögren

På kvällen samlar vi oss och googlar sönder den lokala routern i jakt på info för att på egen hand hitta puder.

Men det bästa vi gör är att ringa upp Åka Skidors mest anlitade fotograf, och lite av Japanexpert, Mattias Fredriksson.

Givetvis har Mattias en suverän kontakt med en extraordinärt gästvänlig skidåkare som kan Hakuba som sin egen ficka.

Tatsuya Tayagaki tävlade länge som friåkare och är i Tokyo för tillfället men kommer gärna upp till Hakuba för att ta oss på en tur om två dagar.

Vi får roa oss själva en dag och gör det med bravur.

Sen skålar vi i japansk industrilager för Hemsedal.


Vi träffar och turar med Brita Vist från Hemsedal som är på konferens i Tokyo och därför passar på att besöka Hakuba.

Och det surrealistiska här är att hennes patriotiska uttalande om Norge i allmänhet och Hemsedal i synnerhet, efter att vi hittat lite orört, är sant.

– Det var sinnsykt mye bedre løssnø i Hemsedal for to uker siden.

Hade vi inte vetat bättre hade vi inte trott henne.

Men förra januari i Hemsedal innebar ju bästa snöläget på 100 år där.

Sen skålar vi i japansk industrilager för Hemsedal.

Yo och Emma: så svenskt som det kan bli Japan. Foto: Legolas Svärdsäter

Följande dygn sms:ar vi Tatsuya ungefär en gång i timmen och undrar vart vi ska bege oss med tanke på lössnöabstinensen.

Det mynnar ut i att vi ses vid Hakuba 47 tidig morgon.

Tre snösvultna svenskar, Tatsuya och hans kompis Ken Osaki.

Tre med alpin turutrustning och två splitboards.

Vi tar liften upp och åker manchester innan vi lämnar skramlet bakom oss och knallar iväg genom out of boundsgrinden som konstaterar att våra transceivers funkar.

På vägen ser vi en Missing people-skylt från en månad tidigare. Två australiensare som försvunnit på en tur. 

– De är fortfarande spårlöst borta, säger Tatsuya.

Back countryn vid Hakuba 47 har inga transportsträckor. Foto: Niclas Sjögren

Det är givetvis en upplysning som får oss att tänka efter.

Inte speciellt länge dock, eftersom Ken och Tatsuya har björnkoll och vi scorar orört och puffigt.

Det är Japan som vi föreställt oss.

Vi säger inte mycket.

Den bästa investering som gjorts är att skola ungarna till skidåkare. Även om det kostade blod, bajs och tårar.


Josef, Joel och jag behöver bara nicka åt varandra.

Japp, det här är världsklass, det här är minnen för livet.

Familjen är harmonisk och inser att den bästa investering som gjorts är att skola ungarna till skidåkare.

Även om det kostade blod, bajs och tårar.

Vi har dessutom fått nya vänner och det brinner små majbrasor i låren.

Jiro Yamane, 86, har åkt lagg i 60 år. Japanska lagg. Långa lagg. Foto: Niclas Sjögren

Vi kör några varv mellan Hakuba 47 och Goryo innan vi åker hela vägen ner i dalen och knallar över floden tillbaka till busshållplatsen.

Vi släcker törsten och lägger ännu en dag till handlingarna.

Vi är evigt tacksamma våra nyvunna japanska vänner för generöst bjuss på åkning vi aldrig hittat själva.

Jag kallpratar lite med Ken och han berättar att han kommer från Matsumoto city (som har 240 000 invånare).

Jag kan givetvis inte hålla mig utan berättar att jag träffat en 86-årig man som heter Jiro Yamane ifrån den staden. »Känner du honom?« frågar jag och känner mig direkt korkad.

Vi skrattar så vi ramlar av stolarna och jag bestämmer mig för att skriva en

surrealistisk roman om utförsåkning och skilsmässoadvokater i Japan.


Varför säger man sånt dumt?

Det är ju ungefär som när amerikaner, när de får höra att man är från Skandinavien, frågar: »då kanske du känner José från Madrid, han bor också i Europa«.

Utan att blinka svarar Ken.

– Min fru lämnade mig för att jag bara ville åka snowboard. Herr Yamane var min skilsmässoadvokat. Han var fantastiskt bra.

Vi skrattar så vi ramlar av stolarna och jag bestämmer mig för att skriva en surrealistisk roman om utförsåkning och skilsmässoadvokater i Japan.

Jo, pisterna är finfina men med minimal ansträngning når du det vilda Japan. Foto: Joel Sjögren

På kvällen burrar det till i min telefon.

Det är Legolas som ringer.

Nej, inte den Legolas utan Legolas Svärdsäter som flyttade från Åre till Japan för 23 år sedan och nu bland annat jobbar med Japandistributionen av Åreföretagen Elevenate och skidor från Extrem.

Han tycker vi ska lämna uppkörda Hakuba och hänga med till Yamaboku.

Det är en riktigt god idé.

Yamaboku är en liten by med några hus, ett gårdsmejeri, ett fantastiskt hotell med varm källa och två gudsförgätna liftar.

Det är väl inget konstigt med det men lite stolta känner vi oss över att vara svenskar ändå.


Vi vaskar således sista dagarna på vårt loppiga Hakubahotell och landar i en sagoliknande omgivning.

Hotellet Red Wood Inn är en riktig pärla som drivs av Yousuke »Yo« Kanehira som också är ambassadör för ett flertal olika skidrelaterade varumärken.

När vi, familjen Sjögren, åker skidor med honom, hans fru Emma och Legolas (bräda) ser det vid en ytlig betraktelse väldigt likriktat svenskt ut.

Yo och Emma åker på svenska lagg (Extrem), har svenska goggles (Spektrum), svenska kläder (Elevenate, Fjällräven, Kaskmössa och Hestra).

Det är väl inget konstigt med det men lite stolta känner vi oss över att vara svenskar ändå.

Harmoni. Foto: Josef Sjögren

Det har inte snöat på en vecka i Yamaboku heller.

Dessutom har det varit extremt varmt. Nu blåser det in lite snö från nordväst.

Vi räknar centimetrar men inget dump.

En lift är en enstolslift från början av 1960-talet.

Köttkroken kallas modellen och man sitter riktigt risigt.

Det blåser kraftigt och jag är glad att jag inte har vindfånget hos Joels snowboard.

– Det händer att det ramlar ner folk. Mest snowboardåkare och barn. Men det brukar vara så mycket snö så de slår sig inte speciellt mycket, säger Yo.

»Det här är nog det godaste jag ätit«. Mantrat vid ganska många restaurangbesök.

Yo bjussar oss på ett favoritåk.

En lång härlig historia från toppen på 1750 meter.

Vi skråar skiers right och släpper på i lagom flack terräng.

Det är långt ifrån brant eller lavinfarligt och snart är vi nere i skogen.

Vi måste liksom stanna ibland och nypa oss i armen och hylla tillfället.


Vi följer flodravinen åt väst. Utan speciell ansträngning.

Pauserna är av social karaktär.

Vi måste liksom stanna ibland och nypa oss i armen och hylla tillfället.

Uttrycka vår tacksamhet.

Generositeten att visa sitt kantarellställe.

Också det godaste familjen Sjögren ätit. Någonsin.

Vi rusar genom skogen. Höjdmeter för höjdmeter.

Ner till drygt 800 meter över havet där Yo parkerat bilen för transport till hotellet och kvällens 10-rätters.

Det är så bra så det är svårt att förmedla.

Josef konstaterar vid middagen, å ena sidan, att det är »kanske det godaste jag ätit«. Joel och jag konstaterar, å andra sidan, att det är ungefär 20:e gången någon i familjen Sjögren säger så på denna resa.

Vi pratar lite om detta faktum med Yo.

Hur hårt drivet allt är i Japan.

Man får typ begå harakiri om man inte presterar på topp.

– Ja. Vi japaner är allvarliga och så otroligt nördiga, säger Yo. Ska vi göra en kniv ska det vara världens bästa kniv. Kokar vi en buljong till ramen ska det vara världens bästa buljong. Allt drivs till sin spets. Du kan köpa en mango för 1000 dollar. Och den är värd det eftersom det är världens godaste mango som pysslats om för hand sedan den var blomma. Eller undersöka hur man gör bonsaiträd. Det finns inget stopp.


Yamaboku, en liten sömning pärla utanför allfarvägen. Mejeri, sobasoppa, egen glass, två liftar och ett fantastiskt low key luxury-hotell (Red wood inn). Ja, plus lite utförsåkning också såklart. Foto: Legolas Svärdsäter

Följande dag sitter vi på Shinkansen, det snabba japanska tåget som får SJ att framstå som en lekstuga för människor som hatar tåg. Vi ska till Tokyo. Vi ska hem. Ingen sket på sig på hela resan. Det får man ändå se som lyckat. Man varnar för tågförseningar på grund av »heavy snowfall« Det blir inga förseningar. 

Det känns som att Murakami talar till oss med snöovädret: »You should have been here tomorrow« liksom. Det känns både bitterljuvt och surrealistiskt. Men vi konstaterar att det de facto går fler tåg. Både till Tokyo och Japan.



Hakuba & Yamaboku

Hakuba-dalen inhyser 10 olika skidområden.

Alla nåbara med buss eller bil från Hakuba.

Effektivast är att bo i något av skidområdena men då blir man också mer låst till det området.

Bor du i själva Hakuba når du istället alla olika områden enklast.

Dessutom kan det vara trevligt att bo i själva byn med tanke på restauranger och något lite nattliv.

I skidområdena är det mer begränsat utbud. En smaksak kanske.

Skulle vi göra om resan skulle vi anlita en svensk arrangör som jobbar med svenska och lokala guider.

Som högst tar liftarna dig till drygt 1800 över havet.

Högsta antal höjdmeter (liftburet) hittar du i Happo-One (1071 meter).

De olika skidområdena är: Kashimayari, Hakuba Cortina, Happo-One, Norikura Onsen, Hakuba Goryu, Hakuba47, Jiigatake, Iwatake, Sanosaka och Tsugaike Kogen.

Den första orten att invigas i Hakubadalen var Iwatake (1952) och de senaste var Norikura samt Sanosaka (1973).

De tio orterna i Hakuba besöks årligen av 1 300 000. Av dessa är nästan 400 000 utlänningar.

Jämför man med svenska orter hamnar Hakuba (om man räknar besökare) i storlek större än Åre men mindre än Sälen.

Yamaboku öppnade 1957 och har ungefär 140 000 besökare per år.


Text: Niclas Sjögren • 2024-01-14
ArtiklarJapanSkidorterAsienHakubaHovdeJapanLegolas SvärdsäterMattias FredrikssonNiclas SjögrenReportageSkidåkningVemdalen

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top