Det är snart mitten av april även om det känns mer som början av mars.

Höga snövallar hukar i skuggan, kvicksilvret visar minus åtta och vinden från nordväst biter i kinderna.

Efter en skumpig och sömnlös natt på tåg genom Norrland kraschade jag tidigt igår och skakar nu av mig resdammet på snöiga gator i ett vintrigt och krispigt Kiruna.

För en gångs skull passerar jag inte bara snabbt förbi landets nordligaste stad på väg till fjällen.

Denna gång börjar faktiskt skidresan här i vinterstaden då planen är att äntligen åka skidor i den legendariska Luossavaarabacken där så många duktiga skid- och snowboardåkare har fostrats genom åren.

Efter 30 års resande till Riksgränsen och de andra skidanläggningarna utefter E10:an har jag ofta tänkt på det, men av någon anledning har det aldrig blivit av. 

Det är torsdag och Luossavaarabacken öppnar först klockan fyra på eftermiddagen så efter en lång promenad och en sväng i den nybyggda stadskärnan möter jag upp med min vän Håkan Stenlund, en historieberättare med rötterna i norr, för lunch.

Det blir renskav på utmärkta restaurangen Spill där vi mellan tuggorna gör upp planer inför kvällen.

Bland annat ska vi ska möta Kirunabon, den legendariske friåkarpionjären Jan-Olov Aikio, som driver fik och skiduthyrning vid backen. 

 I slutet av 90-talet var Aikio en av åkarna i Free Radicals, skidkollektivet som satte Sverige – och progressiv friåkning – på den globala skidkartan.

1996 hamnade Aikio på omslaget av amerikanska Powder Magazine efter ett lyckat inhopp som föråkare i en snowboardtävling i Riksgränsen, och blev därefter en av de första i Sverige som försörjde sig som friåkningsproffs.

Efter en lång och framgångsrik karriär med resor över hela världen tog Aikio ett coachjobb vid toppidrottsgymnasiet i norska Lillehammer under tio år innan han flyttade hem till Kiruna för att göra samma sak vid Rymdgymnasiet. Där coachade han bland annat OS-åkaren Jesper Tjäder och större delen av gänget i skidkollektivet The Bunch. 

Trots att Kiruna ligger på den 67:e breddgraden, 200 kilometer norr om Polcirkeln, känns det förv-ånansvärt platt när man traskar runt på gatorna.

I horisonten tornar dock den skandinaviska bergskedjan Skanderna upp sig och Kebnekaisefjällen är väl synliga.

Stenlund och jag tar oss tillbaka till Camp Ripan, där vi bor i varsin liten stuga. Det känns aningen lustigt att byta om till skidkläder på eftermiddagen.

Fast det är ännu lustigare att vi ska åka skidor här i stan, dessutom mitt emot kulissen, de enorma slagghögarna som världens största underjordiska järnmalmsgruva lämnat efter sig – Kirunas verkliga landmärke.

Nog är Kiruna en liten stad, även om kommunen är enorm  – näst störst till ytan i världen – och det är inte gångavstånd till Luossa så Stenlund kör och jag sitter bredvid.

Efter sju minuter parkerar vi precis nedanför Café Sport Luossavaara, Aikios fik, som ligger praktiskt taget i backen och också inhyser skiduthyrning.

Den karismatiske Aikio kommer ut och möter upp utanför den låga byggnaden.

Det var några år sedan vi sågs men det känns som igår. Hans energi och glöd är densamma, det vänliga leendet likaså och »Acke«, som alla kallar honom här, är redo för ännu en kväll i backen.

– Jag åker skidor nästan varje dag, hänger på låset vid fyra och hinner 10–15 åk innan det blir stimmigt på fiket, berättar Aikio.

Snart sitter vi i stolliften och blickar ut över fyra pister rakt i fallinjen samt en terrängpark med perfekta hopp, rails och boxar.

På håll ser Kirunas stadsbacke mest ut som stadsbackar i Sverige oftast ser ut; en pist eller två och inte så mycket mer. Från fågelperspektivet är Luossavaarabacken betydligt mer imponerande.

---

Läs mer:

• Skidtest 2024/2025: Här är vinterns bästa skidor
• Skidtest 2024/2025: Pistskidor för stenhård carving
• Skidtest 2024/2025: Allsidiga skidor för hela berget
• Skidtest 2024/2025: Breda skidor för fria åk
• Skidtest 2024/2025: Puderskidor för vinterns djupaste dagar
• Skidtest 2024/2025: Lätta men stadiga topptursskidor

---

Det har blivit varmare över dagen och vinden har mojnat. Vid avstigningen tar vi rygg på Aikio in i parken och imponeras av vyerna som möter oss.

Det känns värdigt att göra premiär på Luossa denna vackra aprilkväll – i horisonten mot sydväst glöder Keb i solgasset, rakt fram breder gruvområdet ut sig och till vänster ligger stan.

Aikio tar fart mot parkens största hopp och skickar i väg i en stilren 360 med tail grab – och landar den perfekt.

Vår ciceron, som numera är halvvägs till hundra, har givetvis taggat ner laddet något med åren, men man ser att ränderna inte gått ur riktigt.

Vid nästa hopp garvar han med hela ansiktet.

– Gubben kan lite än.

Luossavaarabacken är resterna av en gammal gruva.

Här bröts det malm i dagbrott mellan 1921 och 1974 innan gruvan stängdes.

1986 byggdes här istället en skidanläggning på Kirunas näst högsta punkt.

Luossavaara må vara en stadsbacke med ynka 156 fallhöjdsmeter, men efter ett par timmar på plats förstår vi hur det kommer sig att den här anläggningen fostrat så många skid- och snowboardåkare i världsklass.

Jesper Rönnbäck och Lise Benberg är förmodligen de mest namnkunniga men långt ifrån de enda framgångsrika skidåkarna som här trotsat arktiskt midvintermörker, flatljus och riktig kyla.

Förutom att backen erbjuder effektiv och bra åkning – samt ståtar med en av Sveriges bästa parker – handlar det om tillgänglighet.

Genom att hålla öppet varje dag, på kvällarna till vardags samt dagtid på helgerna, ges Kirunas invånare en unik möjlighet att besöka backen efter skolan eller jobbet.

Under de mörka månaderna lyses backen upp av starka lampor och precis som under resten av säsongen är det fullt av folk, varje dag.

Inte minst kommer de för parken, som fått ett rejält lyft de senaste åren.

De gigantiska hoppen är utgrävda i marken, vilket gör att parken kan öppna tidigt, kort efter att backen öppnar i slutet av oktober.

Och sen är det miljön.

Luossavaarabacken är Kirunas självklara samlingsplats.

Som en gigantisk fritidsgård där stora och små kids – samt deras föräldrar – nöter, leker och utvecklas.

Scenen är minst sagt imponerande och inspirerande. 

Känslan av naturlig samlingsplats blir ännu mer tydlig när vi slinker in på fiket efter ett par timmars skidåkning.

Där hänger ett stort gäng ungdomar från RISK, Kirunas och Riksgränsens klubb där skid- och brädåkare (plus cyklister) samsas.

I ett annat hörn hejar vi på före detta snowboardproffset Björn Lindgren och Niklas Lexvall (före detta Karlström), förr skidproffs och delägare i 4FRNT Skis men numera snowboardåkare, familjefar och Luossa-local.

Aikio och hans personal har fullt upp med att servera våfflor, fikabröd och kaffe.

Stämningen är på topp, Café Sport är den självklara mötesplatsen och Acke är mitt i smeten.

Stenlund och jag njuter av varsin våffla och kaffe medan vi konstaterar att det varit en bra kväll för vår premiär i Luossavaarabacken.

Nästa morgon vaknar vi upp på Abisko Turiststation, Svenska Turistförenings anrika anläggning i den lilla byn tio mil väster om Kiruna.

Högtrycket har över natten ersatts av en rejäl storm, men än så länge har den utlovade snön inte dykt upp.

Det blir en lång frukost och ett par extra koppar kaffe medan vi studerar gamla kartor och böcker i biblioteket. Niklas Mattsson, Josefine Ås, Nova Crawford-Currie och David Kantermo ansluter från Piteå, La Grave och Åre.

Ett gäng passionsdrivna skidåkare med en gemensam fäbless för Lappland.

När vinden mojnar och vädret känns lite mindre vresigt bestämmer vi oss för att dra upp till Nuolja, Abiskos lilla trevliga skidområde.

En gång i tiden kallades Abisko lite skämtsamt för »Sveriges La Grave«.

---

Läs mer om skidåkning i Sverige:

• Sveriges 11 bästa pister
• Sveriges 10 bästa toppturer
• Sveriges 11 bästa offpiståk

---

Med en ensam bedagad lift, avsaknaden av pistade nedfarter och en sömning by finns onekligen flera likheter, men det stannar väl just där.

Genom åren har Nuolja ändå blivit lite mytomspunnet och med sin intressanta terräng och Sveriges tredje största fallhöjd är »Sveriges La Grave« helt klart värt ett besök.

Linbanan invigdes vintern 1966 men trots att 60-års-jubileet närmar sig snurrar den på förhållandevis smärtfritt.

Den två kilometer långa färden genom en uthuggen björkskog upp till toppen tar knappt en kvart och förflyttar oss 500 höjdmeter, upp på kalfjället.

Från 900 meters höjd är utsikten över Torneträsk – Skandinaviens största fjällsjö – och Abiskoalperna milsvid.

Mot öster syns en U-formad dal skapad av inlandsisen. Čuonjávággi (ofta kallad Lapporten) är ett av den svenska fjällvärldens mest avbildade motiv och porten till Sápmi.

För att få i gång blodcirkulationen tar vi ett snabbt åk i Herr Melin, precis intill liften.

Från lifthuset och under liften är det först flackt och tunt med snö, mosstuvorna syns till och med här och där.

Märkligt nog är Abisko en av de nederbördsfattigaste platserna i Sverige med i genomsnitt drygt 300 millimeter per år – inte långt ifrån att klassas som öken (mindre än 250 mm nederbörd per år).

Riksgränsen däremot, bara 30 kilometer västerut, får mest nederbörd i Sverige med nästan 1000 millimeter.

Skidorna susar i den vindpinade snön medan vi försiktigt känner på underlaget.

Snart faller det av och blir dramatiskt mycket brantare men också jämnare underlag.

Vid starten till Herr Melin styr vi skidspetsarna rakt ner mot Abisko genom en bred men brant ränna som påminner om Bananen på Åreskutans baksida.

Passande nog följer jag David Kantermo, som kan vara den homo sapiens (och Årebo) som åkt Bananen flest gånger av alla.

Föret är hårt och fostrande, men nedanför Herr Melin är snön mjukare och snart följer vi en bäckravin med lockande hopp och features hela vägen ner till liften.

Åket är så oemotståndligt att vi upprepar proceduren flera gånger innan det är dags för fikapaus.

Abisko är unikt bland svenska skidanläggningar. All åkning sker offpist, inga pistade nedfarter finns.

Precis som i många nordamerikanska skidorter jobbar man med två zoner: antingen åker man inom det markerade skidområdet eller utanför skidområdet.

Med andra ord gäller det att läsa snö- och lavinrapporten, ha lite koll på läget och ta kloka beslut.

Inne på Aurora Sky Station intill liftens bergstation serveras bullar, kaffe, och sopplunch.

Personalen hejar glatt och berättar att det är ganska lugnt så här mot slutet av säsongen.

Annat är det under midvintern när norrskensturismen gör att Abisko går på högvarv.

Då är varenda gästbädd uthyrd och gäster från hela världen tar linbanan till fjälls för att få uppleva norrsken.

Men nu är den säsongen förbi och skidgästerna är få.

Abisko och Nuolja är inte för alla, men om man vill ha en extraordinär skidupplevelse och känner sig bekväm i opistad och vild terräng kan ett besök verkligen rekommenderas.

Särskilt i kombination med toppturer i närområdet, eller om man, som vårt gäng, kör en skidsafari med stopp på flera anläggningar utefter E 10:an.

Björkliden, bara 10 kilometer västerut från Abisko, är vår nästa anhalt och dagen till ära lyser solen från en klarblå himmel.

Precis utanför Hotell Fjället är backarna nypistade och i vårsolen har underlaget redan blivit inbjudande och lagom mjukt.

Vyerna ner mot Torneträsk och Čuonjávággi är spektakulära och när vi startar dagen med ett par rappa piståk är vi nästan helt ensamma.

De flesta placerar säkert Björkis i facket familjeanläggningar och visst passar de breda, öppna pisterna, ski in ski out-läget och de användarvänliga släpliftarna perfekt för den målgruppen.

Men trots ryktet ruvar Björkis också på hyggliga branter och kul åkning lite högre upp i skidsystemet.

Vår kompis Niklas Mattsson har tidigare bott i Björkliden så han är givetvis den självklara guiden och med imponerande lokalkännedom avslöjar han snart åk efter åk i Svarta Björn, Björklidens offpistområde i ravinen öster om Kitteldalsliften.

Visst, det är korta åk men när vi länkar ihop flera repor och börjar hitta bättre är Svarta Björn riktigt kul.

Konkurrensen om åken är också minimal.

Under dagen möter vi en handfull andra åkare och nattens lilla snöfall har gjort föret riktigt trevligt.

Det blir en intensiv dag i Svarta Björn och framåt eftermiddagen när låren börjar ömma och molnen rullar in känns det bra att återvända till Hotell Fjället för en välförtjänt afterski.

Med det karaktäristiska panoramat mot Čuonjávággi i fonden summerar vi dagen över kalla och varma drycker medan planer smids för de kommande dagarnas skidturer längre in i fjällen.

Vid lunchtid nästa dag, efter 900 sega hudade höjdmeter i dålig sikt och kyla, är vi framme vid Låktatjåkka Fjällstation.

Lokalt och globalt världsberömt för sina fantastiska våfflor ligger Sveriges högst belägna fjällstation 1228 meter över havet, omgivet av vackra fjälltoppar, och fin skidåkning.

Denna söndag är det fullproppat med folk i den lilla stugan.

Skoteråkare, barnfamiljer, turister i lågskor, toppturare och ett par längdåkare samsas i stugvärmen.

Köket langar ut våfflor och kön ringlar lång.

Efter vad som känns som en evighets väntan sitter vi slutligen med varsin våffla i bibliotekets mysiga fåtöljer och njutningen är total. 

Det blir ingen utförsåkning denna dag. Vinden tilltar, sikten är obefintlig och stugmyset tar rättmätigt över alla friluftsambitioner.

---

Läs mer:

• Sveriges 10 skönaste skidrestauranger

---

Vi hittar ett Yatzy, tar en påtår, noterar att besökarna blir allt färre samtidigt som dagen snart övergår i kväll.

Efter Yatzy-marathon och bastubad sitter vi snart till bords och blir serverade en alldeles förträfflig trerätters middag.

Matsalen är fullsatt och de tre kvinnorna i personalen jobbar febrilt med att serva de 18 gästerna mat och dryck.

Renstek med rotfrukter och potatis smakar vilt och fjäll och äventyr. Vi fulländar måltiden och skålar i en trevlig Sangiovese från Toscana.

Efter en njutbar middag rundar vi av med en rökig Single Malt inne i Sveriges högst belägna bar medan vi konstaterar att Låktatjåkko är det närmaste den svenska fjällvärlden kommer en italiensk rifugio.

Låktatjåkkastugan invigdes 1939, precis vid upptakten till andra världskriget.

Detta skapade en olustig start då ingen turism kunde bedrivas under kriget.

I stället användes stugan av militären och öppnades sedan för allmänheten 1945, efter krigsslutet.

Stugan, med plats för 18 nattgäster, ligger vid ett pass ungefär halvvägs mellan Låkta station och Björkliden.

Läget är strategiskt, både för att söka lä vid hårt väder och för att kunna nå ett knippe fina skidåk i alla väderstreck.

Det fina med att ha basen på fjället är den snabba tillgängligheten för åkningen, vilket vi drar nytta av nästa morgon då vi vaknar upp till nysnö utanför stugknuten.

Efter en fantastisk frukost knatar vi i väg för ett par fina åk i Pumphusbacken, som ligger precis intill Låktastugan.

Varje åk är bara ett par hundra fallhöjdsmeter, men lutningen är bra och sluttningen vätter åt norr.

Fem-sex centimeter fluff och lite vind har gjort sitt och åkningen är riktigt angenäm.

Vi njuter av en skön start på dagen innan det känns rimligt att återvända till fjällstationen för en förmiddagsfika.

Järnvägen mellan Kiruna och Narvik invigdes redan 1902.

Detta för att kunna frakta den nyfunna malmen från järnmalmsgruvan Kiruna till den isfria hamnen i Narvik.

Området förändrades radikalt: från total isolation till en utveckling som över tid skapade många arbetstillfällen, fjällstationer, skidanläggningar, hotell, små byar, och inte minst: uppbyggnaden av staden Kiruna.

1982 invigdes bilvägen mellan Kiruna och Riksgränsen och ännu en viktig pulsåder kom till.

Tidigare kunde man alltså bara nå Riksgränsen och de andra anläggningarna med tåg, vilket möjligtvis gav en mer exklusiv personlig känsla men knappast några stora besökssiffror.

Den förbättrade infrastrukturen har över tid skapat en nästan unik möjlighet att ta del av arktiska äventyr av olika slag.

De mest fisförnäma Gränsenkonnässörerna menar dock att Riksgränsenkänslan naggades i kanten i och med vägens invigning, men det är givetvis bara bittert snack från bakåtsträvare som menar att det var bättre förr.

Så här långt från närmaste stad spirar turismen envist som fjällbjörkar i ett mycket kargt ekonomiskt landskap.

Trots det frodas ett rikt utbud av aktiviteter. En oväntad kontrast mot den i övrigt så återhållna och av Arktis tuktade omgivningen.

Här kompletterar ytterligheterna varandra på ett ofta överraskande heterogent vis.

Tystnaden och den sträva naturen finns där och är lätt att nå, men om man söker bekvämlighet och det tillrättalagda kan man enkelt ta del av det också. 

Malmindustrin är fortfarande motorn i ekonomin, men genom åren har svenska Lappland blivit en av Sveriges mest kända regioner för utländska turister.

Givetvis lockar midnattssol, norrsken, Jukkasjärvis ishotell och den ibland ödsliga naturen, men numera söker sig gäster norrut också för skidupplevelser i en av Europas mest vilda bergstrakter.

De flesta kommer för att åka i anläggningarna eller för att gå på tur, men turismen kring helikopterskidåkning har kommit att bli en allt större industri, till både förtret och glädje för olika grupper fjällälskare som ser naturen som sin.

En viktig faktor för områdets popularitet hos utförsåkare är snösäkerheten och den långa säsongen.

Även om den arktiska regionen givetvis känner av klimatförändringarna är det få områden i världen som är mer konsekventa när det gäller vinterns beständighet, vilket gör att de lappländska fjällen erbjuder fantastisk skidåkning långt in i juni.

Efter lunchvåfflan toppad med Västerbottenost och hjortronsylt skidar Niklas, Josefine och Håkan tillbaka ner till Björkliden medan vi övriga styr skidorna i motsatt riktning.

Vi tar åket ner mot Låkta anhalt för vidare färd mot Riksgränsen, som är sista stoppet på vår arktiska roadrip.

Molnen har dragit ner rullgardinen på nytt, men längs bergväggar, via ledkryss, och stenbumlingar hittar vi både puder och kontraster nästan hela vägen ner.

I mitten av 90-talet städade jag hotellrum på Hotell Riksgränsen och fann samtidigt passionen för att fotografera och skriva.

Nattpassen i städet gjorde det möjligt att spendera mycket tid på fjället där mina kompisar fick agera modeller för de första bilderna.

Detta var starten på min yrkeskarriär och en omvälvande period i mitt liv.

Riksgränsen kommer därför alltid inta en kär plats i mitt hjärta, men när jag numera återvänder spenderar jag helst så mycket tid som möjligt på Niehku Mountain Villa, boutiquehotellet precis vid svensk-norska gränsen.

Jag älskar atmosfären, människorna, maten och arkitekturen i detta unika etablissemang där det gamla lokstallet blivit inbyggt i hotellkroppen.

På bara åtta år har Niehku blivit ett begrepp och en underbar samlingsplats i Riksgränsen.

Medgrundaren och bergsguiden Jossi Lindblom är en gammal Gränsen-bummare som växte upp i Vittangi, en by så råbarkad att enklaste sättet att beskriva den är att man 1974 där fällde en älg som vägde 412 kilo slaktad.

Jossi, som för övrigt skjuter en handfull älgar i Vittangiområdet varje år, har spenderat drygt 30 år i fjällen kring Riksgränsen, Abisko och Kebnekaise och känner till mer eller mindre varenda dalgång och fjälltopp i området.

Med en imponerande fingertoppskänsla har Jossi omgett sig av ett team av otroligt duktiga medarbetare för hotelldriften, i restaurangen och i guidestaben.

Ryktet spreds snabbt efter Niehkus öppning med hyllningar i den globala pressen och en rad fina utmärkelser följde.

Sedan dess kommer gästerna från när och fjärran och det internationella klientelet skapar en kosmopolitisk atmosfär som är genuint trivsam.

Under de sista dagarna på vår resa njuter vi av exemplarisk service, utsökt mat, fjällvärldens bästa vinkällare och otroligt bra skidåkning.

Det känns lite som att leva mitt i en dröm och särskilt under den sista dagen när vi halkar in på ett heli skiing-upplägg tack vare ett sent återbud.

Med 25 centimeter nysnö, sol och Sveriges kanske bästa skidterräng upplever vi en smått overklig dag med Jossi som vår fjällciceron.

Från Riksgränsen hela vägen ner till storslagna Vistasvagge i Kebnekaisemassivet åker vi orörda, långa åk i terräng som vi nästan inte trodde fanns i Sverige.

Det är nästan så bra det kan bli och kanske den bästa åkning vi någonsin upplevt i Sverige.

Framåt kvällen njuter vi sedan av en gastronomisk fulländning signerad köksmästare Ragnar Martinsson och stämningen bland de nöjda gästerna i matsalen är smått lyrisk.

Kontrasterna mellan de lyxiga faciliteterna i Kirunafjällen och det motsträviga landskapet är vad som verkligen gör en genomresa i området speciell.

Utbudet är bredare än vad många föreställer sig på denna breddgrad: från den enklaste budgetlösningen att tura själv eller att skida i stadsbacken på Luossavaara via stugmys i Björkis till absolut premiumkvalitet på lyxiga Niehku Mountain Villa.

Det som binder samman platserna i norr är den genuina känslan, det personliga bemötandet och en slags intuitiv ödmjukhet, kanske sprungen ur umgänget med en sträng miljö i styggt klimat.

Och ibland känns det som att tiden stått stilla, fast på ett bra sätt.

Det är så långt från storskalighet, massturism och Disneyland man kan komma.

Kanske är det så nära genuin, gammaldags skidkultur som det är möjligt?

I tider då det mesta gjuts i samma form är det få områden i världen som på en så koncentrerad yta erbjuder ett lika intressant och brett utbud av olika skidupplevelser.

Med det sagt borde kanske alla som har ett uppriktigt skidintresse värdera att göra en arktisk skidsafari från Gruvan till Gränsen någon gång i livet.

Eller kanske behöver du inte ens vara skidåkare för att ha ett oförglömligt utbyte av området mellan Kiruna och Riksgränsen?

---

Kiruna

Bo 

Camp Ripan – Stugboende tio minuter från centrum. Bra restaurang också. Scandic Kiruna – Nybyggt hotell i den nybyggda centrumkärnan. 

Äta

Spill Saluhall & Eatery – Kiruna’s gastronomiska mötesplats för frukost, lunch och middag. Ligger i nya Kiruna centrum. 

Sjejk Street Food – riktigt bra street food med lokala ingredienser 

Empes Gatukök – klassiskt gatukök. 

Utförsåkning

Luossavaara är Kirunas stadsbacke. Där finns tre liftar, fyra nedfarter och en stor terrängpark. 

Abisko

Bo 

STF Abisko. Svenska turistföreningens nordligaste anläggning med nästan 400 bäddar i hotelldel, vandrarhem och stugor. 

Abisko Mountain Lodge. Trevligt hotell med bastu, bar och restaurang.

Äta 

Brasserie Fjällköket är Abisko Mountain Lodge hyllade restaurang. Här serveras smaker från fjäll och skog. 

Restaurang Kungsleden på STF Abisko har en bra restaurang som serverar lokala, regionala och säsongslokala produkter.  

Utförsåkning 

Nuolja har en enda lift, en markerad opistad nedfart och ett 20-tal namngivna offpiståk. Topptursmöjligheterna kring Abisko är så gott om oändliga.

Björkliden

Bo 

Hotell Fjället. På Hotell Fjället bor du precis vid backen med ypperligt ski in, ski out läge. 

Gammelgården Ski Lodge är en av Björklidens äldsta byggnader och en vacker kåk med fina anor. Bokning på förfrågan. 

Äta 

Restaurang Lapporten är Hotell Fjällets matsal som serverar såväl lunch som middag. Enklare restaurang men utsikten är bland den bästa i hela fjällvärlden. 

Låktatjåkko Fjällstation. På Låktatjåkko Fjällstation serveras fjällets godaste våfflor och om du bor kvar över natten serveras en riktigt bra trerätters middag varje kväll. 

Utförsåkning

Björklidens Fjällby har fem liftar, 23 nedfarter och jättefina möjligheter för toppturer av alla svårighetsgrader och längd. 

Riksgränsen

Bo

Hotell Riksgränsen. Det klassiska fjällhotellet med anor från 30-talet är inte vad det en gång var, men känslan sitter ändå kvar i väggarna och läget är lika bra som alltid. I ny regi kan det bli riktigt bra.

Niehku Mountain Villa är ett exklusivt boutiquehotell som har byggts över ruinen av ett gammalt lokstall, precis vid den svensk-norska gränsen. Niehku har 14 rum.

Äta 

Niehku Mountain Villa strävar efter att servera råvaror från norra Skandinavien, till exempel ren, röding, fjällko, löjrom och torsk. Matsalen är ett kapitel för sig med en spektakulär vinkällare nedsänkt i en gammal smörjgrop från lokstallstiden. 

Meteorologen ligger i Riksgränsens äldsta byggnad som en gång fungerade som meteorologstation. Numera en trevlig ski lodge med en bra restaurang där tv-kocken Dante Zia basar för köket.

Utförsåkning

I Riksgränsen finns sex liftar, 15 pister och nästan obegränsade offpistmöjligheter. Vassijaure och Voutasrita är två klassiska fjäll som är populära för toppturer, men det går att tura nästan var som helst. 

Resa

Med tåg tar du dig till Kiruna och vidare till Riksgränsen (slutstation Narvik). Flyg till Kiruna eller Narvik och vidare med buss eller hyrbil. Med bil är det till Riksgränsen 136 mil från Stockholm, Göteborg 170 mil, Malmö 197 mil, Östersund 94 mil, Luleå 47 mil.

---

Text: & foto: Mattias Fredriksson • 2026-03-17

Artiklar • Sverige • Abisko • Abiskofjällen • Aikio • Åka Skidor • Björkliden • David Kantermo • Fjäll • Fjällen • Janne Aikio • Lappland • Lapplandsfjällen • Mattias Fredriksson • Niehku • Norrland • Nova Crawford-Currie • Riksgränsen • Skidorter • Sverige