Mattia Tosello är gammal raceåkare och det syns direkt när skogen öppnar upp sig.
Valle Gesso – friåkningsparadiset utan liftar
Vi lämnar Turin bakom oss och styr vår lilla Fiat 500 söderut med siktet på de legendomsusade maritima Alperna. Vi är på väg till Gipsdalen – Valle Gesso.
Resans mål är byn Valdieri i provinsen Cuneo, där våra vänner Mattia och Paolo ska möta upp och visa sin bäst bevarade freeride- och topptursjuvel; den svårtillgängliga dalen Valle Gesso. »Gips-dalen« översätter jag tyst och småleende för mig själv.
Valle Gesso ligger mer eller mindre granne med mer namnkunniga skidorten Limone Piemonte.
Fotografen Federico Ravassard och kompani fick en inbjudan från Cis, en skid- och bergsentusiast och legendar i området som driver den mytomspunna hyttan Rifugio Valasco.
Vi var flera som kände att det var hög tid att prata lite mer om de nästan bortglömda maritima alperna och framför allt Valle Gesso som det mecka det faktiskt är för skidalpina turer och friåkning.
Rifugio Valasco har en fascinerande historia, som avspeglar sig i dess udda arkitektur.
Här byggdes bland annat en kunglig »jaktstuga« under Savoy-eran, men dess utformning påminner mer om ett litet medeltida slott än en stuga.
Den omvandlades sedermera till kasern under de båda världskrigen, för att sedan hamna i privata bonde-händer för att fortsatt drivas som lantbruk.
Efter en brand på 1990-talet övergavs den helt under ett tiotal år, innan den slutligen fick ny drift och antog sin nutida form som Rifugio, det vill säga en bemannad övernattningshytta för bergsturister.
Därmed fick den också sin funktion som en optimal utgångspunkt för skidalpinism och klättring i området.
Om man tittar på kartan över Stura-dalen och angränsande Vermenagna-dalen så ter sig inte området så nämnvärt omfattande.
Men det som komplicerar livet och tillgängligheten för oss skidalpinister och friåkare är det rika beståndet av branta bergssidor och långa bergåsar, som försvårar plogning av bilvägar för att lätt ta sig hela vägen upp, då snön ofta ligger djup långt in på våren.
Kort sagt, för att få avnjuta skidåkningen i Valle Gesso så måste du gå flera timmar.
Earn your turns är aldrig mer giltigt än under en lång anmarsch.
Men det är just det kruxet som belönar sig i form av avsaknad av de stora massorna skidåkare.
Ett äventyr med lång anmarsch som är väl värt sitt pris i detta högalpina paradis.
Med den lokala bergsguiden Paolo vid rodret, på sin hemmaplan tillsammans med Mattia, friåkare och skidlärare också från området, känner vi oss i exceptionellt trygga händer.
Jag har åkt åtskilliga gånger med Paolo i olika delar av Alperna och han är en fantastisk guide och dessutom en gudabenådad skidåkare.
Redan första skiddagen betalar sig den långa anmarschen med ett otippat närbeläget åk, först ut på dagens program.
Det är Cis som spanat in denna couloir sedan länge.
Ett jungfru-åk som första uppdrag efter frukosten låter ju för bra för att vara sant.
Utöver regelrätt packning plockar vi med oss en lång planka för att kapa första delsträckan av approachen och gena över forsen på plankan i stället för den längre omvägen via bron en bra bit nerströms.
Mattia roar sig mellan granitväggarna i en av många branta rännor.
Rännan är inte snorbrant men slingrar sig smal ner mellan de höga rödskimrande granitväggarna.
Ett återkommande inslag i många av de stora branta klipporna som bildar det mångfacetterade Savoya-massivet som omgärdar dalen.
Fallhöjden är inte den högsta men ett värdigt första åk för dagen, i ett område som framför allt bjuder på en mångfald av åk-terräng.
En del av charmen här är att du har en uppsjö av valmöjligheter från dag till dag.
Man tar helt enkelt en skön middagskonferens kvällen innan och kollar av vilka åk som ser bäst ut för nästa dag.
Sen kan man välja att göra ett flertal turer samma dag, med njutbara åk av olika karaktär.
Här finns åk i alla väderstreck, så något är alltid bra för dagen.
Det är det som gör Valasco-dalen till en playground av rang för skidbestigare och brantåkare.
Vi turas om att leda åket ner för den smala rännan.
Lugnt och fint mellan de skyhöga klippväggarna som stundom lutar in över rännan.
Det känns plötsligt som om vi vore någon annanstans, bland de högsta bergen i alperna.
Bergen i just detta område ger det intrycket, samtidigt som vi påminner om oss att vi faktiskt är vid alpernas sista bergskam innan det sluttar hela vägen ner till Medelhavet och en helt annan typ av uteliv.
Att se Mattia ta sig ner med hoppsvängar är en fröjd för ögat.
Åratal av slipande på åkteknik lyser igenom.
Han är både gammal skidlärare och tävlingsåkare, tränare och sedermera omsadlad till guide för friåkande ungdomar i den lokala skidklubben.
Hans ben- och bålstyrka speglar sig i en kattlik och samtidigt stabil åkteknik nerför den smala rännan. Bara att apa efter på bästa vis och ta sig ner så gott det går.
Väl nere sneddar vi tillbaka till hyttan för att låta Cis styra upp en god lunch.
Andrea Cismondi, som är hans rätta namn, korkar en flaska prosecco och ser till att alla får varsitt uppfriskande glas innan maten.
Cis har också en bakgrund som skidtränare men valde sedermera att jobba på hytta i bergen i stället, tidigare på Rifugio Morelli i närheten.
Han fick sedan chansen att bli hyttvärd för Rifugio Valasco och tog över rodret.
Han drev då igenom sin nydanande idé att hålla öppet även på vintersäsongen.
Ett lite ovanligt och provokativt drag, då det är ytterst otillgänglig vildmark på riktigt här vintertid.
Det är ett område periodvis utsatt för extremt hårt klimat, med hög lavinfrekvens vid kraftiga snöfall.
Cis har lärt sig allt om Monte Mattos och de omgivande bergens nyckfullhet.
Han håller koll på säkerheten, samt uppdaterad status på lavinfaran för sina gästande grupper och skidåkare.
Tillsammans med sin vapendragare Luca Rabbia driver de även sedan ett par år Rifugio Casa Savoya, några kilometer nedströms, som även fungerar som natthärbärge och utgångspunkt för skidbestigare under högsäsongen.
De båda värdarna skämmer bort sina gäster med vinkällare fyllda av de bästa piemontesiska Barolo- och Barberavinerna.
Snöfallet drar in och stänger igen berget från fler turer för dagen.
I stället värmer Cis upp sin jacuzzi och bad blir eftermiddagens huvudaktivitet.
Under kvällens middag vecklar bergsguiden Paolo ut kartan på middagsbordet och börjar dra upp riktlinjerna för morgondagens skidturer.
Tanken är att göra en rundtur för att koppla ihop några av de mest klassiska topparna och åken i området, ta oss till dalen parallellt med vår, i skuggan av den höga toppen Argentera och avsluta på skidor hela vägen till Casa Savoia, för nästa övernattning.
Medan middagen fortsätter med grillat och lokala ostar planeras frenetiskt de bästa åken vid borden.
De enda andra gästerna för natten på Valasco-hyttan är ett gäng belgare med sin guide från Chamonix.
Cis berättar att det flesta gäster som kommer hit vintertid är fransmän som turar över från skidorten Isola 2000 i Frankrike, på andra sidan passet Colle della Lombarda.
Området har flera hyttor och bivacker, obemannade småhyttor, så det är upplagt för att göra dagsturer över till granndalarna.
Nattlogi löser sig alltid på något sätt.
Om man ville skulle man inte behöva sova på samma ställe mer än en natt i taget.
Nästa morgon går vi tidigt, upprepar tricket med träplankan över bäcken och beger oss mot Val Morta som vi ska huda upp till Colletto di Valasco.
Mångfalden av åkbara linjer i blickfånget väcker friåkarsuget i magen och manar på kroppen uppför. Här finns så många bra åk som måste göras för första gången.
I själva verket finns minst 15 klassiska toppturer att göra bara nere från dalbotten.
Och ovanpå det alla stora åk, som under en bra säsong, och under optimala förhållanden framåt våren är helt sanslösa.
Tablasses, Testa del Claus, Testa des Bresses är namnen på bara några få stora åk som name-droppas, med något drömskt i blicken.
Läs mer om världens bästa skidåkning:
• Alta
• Chamonix
• Cortina d’Ampezzo
• Courmayeur
• Engelberg
• La Grave
• Montafon
• Monterosa
• Niseko
• Revelstoke
• Serre Chevalier
• St Anton
• Vail
• Verbier
• Whistler
• Zermatt
Hyfsat säkra och inte alltför exponerade åk som kan förlåta ett felskär och där man kan öppna spjällen för fullt, så att säga…
Jag förstår vad Paolo menar, har sett honom åka fort flera gånger tidigare, ruskigt fort och oerhört skillat.
Väl på toppen tar vi av hudarna och pustar ut.
Här tar vi avsked för dagen till Cis och Luca som måste tillbaka ner till Valasco-hyttan och jobba.
De får i alla fall betalt i ett stort ospårat härligt åk hem igen.
Vi andra fortsätter uppför längs en gammal led mot passet Colle della Fremamorta.
I horisonten bakom vilar det mäktiga bergsmassivet Argentera, intill tretusenmeterstoppar som Corno Stella och bergskedjan Catena della Madre di Dio.
Namn som kanske inte betyder så mycket för gemene man, men är du erfaren klättrare så vet du kanske att det finns många fina leder här.
Strax nedanför oss vilar den mäktiga Ghilié-bowlen som vi kommer att beta av på vägen ner om ett par timmar.
Ett populärt område sent på vårkanten då många avslutar skidbestigarsäsongen med att spåra upp den stora grytan.
Kort stopp för macka och te, sen på med jacka och solkräm för en sista bit upp på hudarna.
Mycket tid uppför blir det, som om det inte var tillräckligt kort om tid att ens hänga med de två storabergsåkarna Paolo och Mattia när de drar på sina Super G-svängar utför.
Dags att rappellera ner i dalen Vallone Ciriegia.
Här nere finns det absolut ingen täckning på mobilen, inte ett skidspår så långt ögat når, inte en människa.
Hade vi stått på toppen Nasta framför oss, eller i Mercantour-parken nedanför, hade vi sett Nice-bukten och Medelhavet glittra i solen där nere i syd.
Efter ett kort avbrutet åk ner i kass snö så åker stighudarna på för tredje gången sen vi startade i morse.
Vi tar sikte på åsen som gränsar mot den mytomspunna grytan Ghilié, där snön förhoppningsvis är bättre.
Solen värmer nu, och modet är på topp.
Snart är det dags för ett långt åk i varierad terräng.
Dessvärre med varierad snökvalitet också. Men några fina svängar blir det innan vi når botten vid Pian della Casa.
Det är när det blir tufft för benen som man tackar att man i alla fall har lätt utrustning att ta sig uppför med.
Vi stannar vid en bäck och fyller våra vattenflaskor och pustar ut.
Låter solen värma oss ordentligt innan vi åker de sista kilometrarna genom den skuggiga dalbottnen ner till kvällens natthärbärge, Casa Savoya.
Vi avrundar en mastodont-dag i de naturliga hot pots med varmt vatten som finns här.
I de heta termalbaden drar vi skidhistorier från förr, och pratar om drömmar om framtida åk.
För trots allt är skidåkare först och främst älskare av små magiska drömmar som går i uppfyllelse i några hundra meter snö på ett berg.
Sista åket. Och första. Morgonstund. Cappuccino och croissant.
Sista dagen i Gipsdalen och vi ställer med blandade känslor in siktet på moderskeppet bland couloirer i området; Lourousa.
En knapp höjdkilometer av inkilad vit njutning i granitväggen.
Vi tar oss från starten vid Gias delle Mosche och upp, avverkar målmedvetet den mäktiga rännan innan det blir för varmt och får avsluta vistelsen med ett episkt åk.
Första officiella åket av denna klassiker gjordes av alpinisten och italienska brantåkningens urfader Heini Holzer 1973.
Kanske la han sig på samma stenblock som vi och pustade ut i solen efter sitt åk också.
Och beundrade de två vitt skilda rännorna på Monte Matto-massivet på andra sidan dalen.
Den ena tajt och teknisk i skuggan med krav på hoppsväng och precision, medan den andra vilar i soligt öppet majestät med möjlighet att öppna gasreglaget fullt.
Solen dalar. Vi är inte speciellt sugna på att bege oss tillbaka till civilisationen.
Med alla dessa åkbara linjer och oändliga toppturer som Valle Gesso med omnejd frestar oss med var vi än vänder blicken.
Men plikten kallar, dags för hemresa för alla.
Det är ändå lite häftigt med sådana här ställen, och samtidigt lugnande, för man vet att man bara måste tillbaka.
Det är liksom för bra för att vara sant.
En dag, snart, är jag på väg tillbaka igen, allt annat vore livslögn och självförnekelse.
Valle Gesso, Italien
Alpi Marittime Natural Park är det största naturreservatet i Piemonte. En gång i tiden ett jaktreservat i Savoyen.
Bergskedjan nära Medelhavet skyddar idag de sydligaste glaciärerna i Alperna. Och här finns otaliga möjligheter för toppturer. I slutändan är detta en av Alpernas bäst bevarade hemligheter.
För information om parken
Ecoturismo in Marittime
Info om hyttan Rifugio Valasco
www.rifugiovalasco.it
Alpina guider Global Mountain
www.globalmountain.it
Text: Henrik Hultberg & Federico Ravassard Foto: Federico Ravassard • 2024-04-20
Artiklar • Italien • Skidorter • Alperna • Alps • Gipsdalen • Henrik Hultberg • Italien • italienska alperna • Valle Gesso