Egentligen for jag till Revelstoke bara för att avfärda ett luftslott. Hade då, runt förra sekelskiftet, just kört två säsonger i nybyggda Kicking Horse. Förbaskat fina vintrar. Men återkommande prat från skäggiga typer med lös häl gjorde gällande att på andra sidan Rogers Pass skulle det i lilla Revy finnas makalös terräng. Jodå, och tillika puder, så djupt och vitt att Kicking skamset skulle blekna vid jämförelse. Kanske inte så lättillgängligt, men ändå – ni kommer älska det! 

Tjatet från yllekompaniet med sina hundar, stickade mössor och eviga chai-blask blev till slut för mycket. Vi gav vika, jag och reskamraterna. Körde de tio milen en sen vårdag och hittade… just inget alls till en början. Samhället Revelstoke i sig hade ärligt talat inte mycket att skryta med runt år 2002. Jo, en liten detalj: här fanns av mycket få butiker på nära 40 mils radie med vettig ost. Drevs av ett par från Österrike vill jag minnas. Bra nog så viktigt för en skandinav uppfödd på ostmackor och java. Men strunt i det.

Efter lite sökande hittades vägen till skidområdet, över en älv och vidare upp genom skogen. Fordtrucken och fyra resenärer anländer en lerig, övergiven parkering. I siktet ser vi en skraltig gammal sittlift, stängd för säsongen och övergiven. Några halvdana nerfarter och just inte mycket mer än en jävla massa skog i övrigt.

Nå. Nu var vi ju ändå här, och hade dessutom tagit med ett par skotrar. Härefter följer flera timmars monotont sluggade upp genom Gandalfskog, så mörk, tät och full av bråte att vi flera gånger håller på att ge upp. Vems usla ide var egentligen detta? Förbannade hippies och deras blöta hundar. Men så når vi en viss höjdkurva där träden till slut viker undan. Och halle-jävla-luja vilken terräng. Det guppar, svänger och sticker iväg åt alla håll. Willy Wonka med chokladfabriken kunde inte ha skapat något mycket bättre med alla Oompa Loompas i fulldrift året runt. Så var börja? Hittar en ås där vi faktiskt kan mejsla oss upp med skotrarna och varsin åkare i rep bakom.

Under färden tittar jag norrut över den gigantiska bowl vi nu tar oss upp över och runt. Terrängen är som zebrarandig av colouirer. Var tjugonde meter finns insteg mot rännor som alla leder ner mot samma platå i botten av sagda bowl, ett slags amfiteater för friåkning. Pulsen slår så hårt att det känns ända ut i händerna. Och trots att det står april i kalendern är snön kall. Orörd. Djup. Tonläget i gruppen ändras.

Nyss hördes dystra brösttoner gällande diverse repressalier gentemot trädkramare som lurat oss ända hit. Nu tjuter vi i falsett, viftar, gestikulerar och försöker efter bästa förmåga lista ut hur i hela glödheta vi ska hinna åka all denna gudomliga terräng innan solen försvinner. För att inte bli långrandig: det blev en lång och svettig dag. Jag personligen hade egentligen bara två problem. A: hur låta bli att svälja snö när jag hela tiden skrattade under åken. B: hur hitta vägen ner till parkeringen i kolmörker, för självfallet stannade vi för länge där uppe ovan träden. Revelstoke har lätt den effekten på snö-junkies, då som nu.

---

Läs mer om världens bästa skidåkning:

• Alta
• Chamonix
• Cortina d’Ampezzo
• Courmayeur
• Engelberg
• La Grave
• Montafon
• Monterosa
• Niseko
• Revelstoke
• Serre Chevalier
• St Anton
• Vail
• Verbier
• Whistler
• Zermatt

---

Text: Billy Söderin • 2018-10-11