Robert Gustafsson.
Robert Gustafsson – möt mannen bakom Extrem-NM
Vilka skidåkare som har betytt mest för svensk friåkning? Robert Gustafsson är definitivt en av dem.
På resan uppför i Åres kabinbana drog varma moln in samtidigt som vi pratade om platser vi åkt skidor på, och folk vi kände. Ni vet, den där vanliga metoden att ta reda på vilken typ av skidåkare du är tillsammans med.
Det var maj 2002, mitt i en global park-and-pipe-revolution där höjdpunkten för många var ett 20 meters bordshopp eller en trekantig rail, så Robert och jag var glada över att upptäcka att vi båda föredrar snö som pryder bergets mer naturliga egenskaper – även om dessa bergssidor inte var i bästa form i den regniga dimman.
»Jag är en vandrare«, sa Gustafsson, när vi efter en lång travers svängde in våra skidor i en lång, slarvig ränna. »Det är en av de saker jag saknar här. Offpisten är mycket bättre i Riksgränsen«.
Gustafsson visste vad han snacka om. Som boende sedan länge i det mytomspunna skidområdet i Lappland, har han gått från att skibumsjobba på byns enda hotell, till att bli marknadschef för Riksgränsen.
Att promota en så småskalig skidföreteelse är ingen lätt sak.
Systemet öppnar först när solen dyker upp igen i februari och det brukar inte dyka upp värst mycket folk förrän i april. Och de som kommer är i regel den sortens laissez-faire-drömmare och svindlare som sådan isolering skapar.
En plats där racingfolk, mogulbashers, snowboardåkare, telemarkare och skidguider – som tillbringade vintern på hundra andra platser – kan samlas.
Det fanns alltså mycket på minuslistan, men Robert vände dessa attribut till bergets fördel och marknadsförde det som ett eklektiskt freeridemecka.
En plats där racingfolk, mogulbashers, snowboardåkare, telemarkare och skidguider – som tillbringade vintern på hundra andra platser – kan samlas. Och trots att de flesta tillbringar skidsäsongen någon annanstans blev ändå resan till Riksgränsen en passande pilgrimsfärd i den bördiga svenska snösportscenen under 1980- och 90-talet.
Då alla samlades i Gränsen varje vår var vänskaplig konkurrens oundviklig. År 1992 lanserade Gustafsson Nordic Extreme Championships, som förvandlades till Scandinavian Big Mountain Championships (SBMC), en årlig institution som nu är 32 år stark.
1996 anordnade Gustafsson snowboardtävlingen King of the Hill. Mogulskidåkaren Jan Aikio ombads att köra före quarterpipen på skidor, bara för skojs skull. Aikio lyfte sju meter och satte ribban högt för snowboardåkarna, som gjorde spektakulära hopp när de försökte replikera.
Foton av dessa bedrifter flög runt i världen på omslagen till ett dussin tidningar, men det var Richard Walchs bild av Aikio högst upp i luften som blev den tydliga uppmaningen till friåkare överallt.
När skidåkare runt om i världen dök upp på omslaget till Powder från november 1996 bredvid orden »The Next Big Thing«, skulle skidåkare runt om i världen för alltid minnas Aikios bragd och Gustafssons tävling.
Efter 15 år i Riksgränsen hade Gustafsson rört sig söderut till Åre, där som bekant en majoritet av folk i skidbranschen var baserade och kunde dra nytta av hans produktionstalanger.
Att jaga evenemangspengar innebar att följa ögonblickets energi, och under det nya millenniet, som födde superstjärnor och X Game-darlings som Jon Olsson och Henrik Windstedt, regnade det bokstavligen pengar.
Gustafsson gillade arbetet här, så hans offpistbegär som kom fram när vi sågs var inget rop på hjälp. Men han saknade samtidigt skidåkarrötterna som Riksgränsen representerade. Efter att ha avslutat Åre-evenemanget berättade Robert att han såg fram emot att åka tillbaka norrut för att köra den 11:e årliga SBMC.
»Det är väldigt roligt«, sa han. »Du borde komma någon gång.«
Det är maj 2022 och jag står i en tjutande storm utanför Hotell Riksgränsen med skidor på axlarna för att traska i uppförsbacken till stolliften, när Gustafsson dyker upp i ovädret med frostade ögonfransar, efter att ha avbrutit ett försök att inspektera venue för den 31:a SBMC, nu världens längsta pågående skidtävling av det slaget.
– Det är första gången jag någonsin grävt ner en snöskoter, rapporterar han. Patruller hjälpte mig att gräva fram den. Det går inte att se något alls där ute.
Självklart. Det är typiskt Gränsen. En snöstorm med noll sikt som gör dig osäker på om snö faller från himlen eller blåser upp från marken.
Det verkar galet att han till och med försökte, men är det något som jag förstått av mötena med den här mannen är att han får saker gjorda och tar aldrig några genvägar för att nå dit.
Som att åka skidor i en skål med mjölk. Jag visualiserar Gustafsson som lotsar skotern genom en trädlös whiteout av förrädiska raviner och lavinskräp till Nordals, den 300 meter långa ytan strax utanför skidområdets gräns där tävlingen äger rum.
Det verkar galet att han till och med försökte, men är det något som jag förstått av mötena med den här mannen är att han får saker gjorda och tar aldrig några genvägar för att nå dit.
Mycket har hänt för Robert Gustafsson under de 20 år som gått sedan vi träffades första gången i Åre.
Han flyttade tillbaka norrut till sin hemstad Kiruna, överlevde en otäck lavin i Norge, fick en dotter, hjälpte en kompis att öppna Meteorologen (Riksgränsens första boutiquehotell), och drev till och med skidområdet ett tag.
Nu, i egenskap av respekterad gästfrihetskonsult och entreprenör, njuter han fortfarande av sitt årliga uppdrag att driva SBMC – även om han just för stunden är orolig över väderförhållandena för årets upplaga.
– Prognosen ser hemsk ut, säger han medan vi lutar oss mot vinden.
Men den ser å andra sidan alltid hemsk ut den här tiden på året, det är bara olika nivåer av hemskhet.
När vi ska hoppa på den gamla, närmast antika stolsliften sätter vi oss inte tillräckligt snabbt för att undvika att den smäller i baksidan av vaderna. Robert Gustafsson verkar dock helt oberörd av situationen.
Jag antar att det har hänt förr. När vinden sjunger i stormen genom stolarnas ihåliga aluminiumrör låter det som visslingar.
På toppen, kisande in i det särdragslösa intet, är jag glad över att vara med någon som kan berget lika bra som Gustafsson.
När vi äntligen hittar en linje är skidåkningen riktigt bra, med pjäxdjupt puder och ingen i närheten.
Jag följer efter när vi traverserar blint och mina ögon siktar in sig på hans orangelysande beacon på jackan. När vi äntligen hittar en linje är skidåkningen riktigt bra, med pjäxdjupt puder och ingen i närheten.
Vi tar ett par åk och drar sedan tillbaka till bergets framsida och inkvarterar oss under en järnvägsbro för att sluta där vi började, vid Hotell Riksgränsen.
Idag, med dåligt väder och strulande transporter, är hotellobbyn en bubblande, sjudande massa av friåkare som går runt med telefoner och datorer – varvat med människor som äter, dricker och försöker checka in eller ut.
Som en trafikstockning av människor som sprids längs korridorer, trappor och varje utrymme mellan, omgivet av Himalayahöga bagagesamlingar.
Gustafsson seglar rakt in i lobbykatastrofen som en kapten in i en storm, skakar hand, ställer frågor, uppmuntrar allt och alla.
Han slutar för att prata med Pia Palm, den tidigare skidläraren i Riksgränsen som flyttade till Frankrike i slutet av 90-talet med skidguidemannen Stefan, men återvänder varje vår för att driva familjeföretaget Heliski Guides Sweden.
2019 såg Gustafsson parets 16-årige son Max, stjärnan i Freeride Junior World Tour, göra ett minnesvärt åk för att vinna SBMC.
Han var inte bara den yngsta som gjorde det utan också den första andra generationens vinnare, sedan Pia , som hade hjälpt till att organisera den ursprungliga tävlingen 1992, vann två gånger.
När Gustafsson belönade Max med sin trofé var det ett cirkelslutande ögonblick för honom och Pia, och ett bevis på det globala gemenskapen inom skid- och snowboardvärlden. Något han ju varit med och skapat och upprätthållit i allra högsta grad.
Trots tråkigt väder går kvalet bra och finalen drar igång tidigt dagen efter. Vädret är fortfarande ständigt skiftande och osäkert. Åkarnas enda räddning är enstaka strimmor av sol som beskjuter banan som ett slags utbrott av himmelsk skottlossning.
Med jämna mellanrum lösgör sig kroppar ur det dunkla lobbymörkret och i högtalarna skräller Beastie Boys, AC/DC och finsk death metal.
Det var säkert lite andra låtar som spelades under telemarkskategorin, som Gustafsson själv brukade tävla i. Förr kunde det vara ett 80-tal deltagare, i år är det bara en telemarkare.
Och så börjar allt. Åkare efter åkare slänger iväg osannolika tricks till publikens jubel.
Men när det är dags för flerfaldiga Freeride World Tour-vinnaren Kristofer Turdell att visa vad han går för, tystnar det i publiken. Gällivaresonen levererar, och hittar en vinnande linje. Publiken vrålar igen.
Jag sitter tillräckligt långt bak för att kunna ta in hela bilden av Nordalsbranten.
Längst ner i grytan kan jag se Gustafsson, med en skrivplatta i handen, stå stolt i den stigande stormen.
Längst ner i grytan kan jag se Gustafsson, med en skrivplatta i handen, stå stolt i den stigande stormen.
Ovanför honom kämpar en rad åkare med den 20 minuter långa bootpacken till startområdet och passerar en stiliserad staty av Gustafson i telemarkställning som släpades till toppen av Nordals 2016 för att fira SBMC:s 25-årsjubileum – en passande hyllning om något.
Robert Gustafsson
Ålder: 57
Bor: Nyligen blivit stockholmare igen, efter 37 år i bergen.
Familj: Ja
Favoritåk i Riksgränsen: Det finns så otroligt många… men vi kan väl säga Sadeln. Det är trots allt längst.
Bästa skidorten (förutom Riksgränsen): Superenkelt. La Grave.
Text: Leslie Anthony Foto: Mattias Fredriksson • 2023-03-14
Artiklar • Extrem-NM • Foto • Gränsen • Leslie Anthony • Mattias Fredriksson • Max Palm • Pia Palm • Porträtt • Profil • Riksgränsen • Robert Gustafsson • SBMC • Stefan Palm • Sverige