Det är lätt att glömma bort Passo Tonale och Ponte di Legno, där de ligger liksom lite anonymt mitt i Alperna. Men det är just det som är anledningen till att jag styrt mina puderskidor hit. Mitt i Alperna betyder många höga berg. Dessutom aspirerar tvillingorterna på att vara en av de snörikaste platserna i italienska alperna. Redan i januari ligger snödjupet över 1,5 meter på höjd, och min gode vän Stefano berättar om orörda åk flera dagar efter snöfall. Hög tid att hugga in på ännu ett ospårat paradis. Väl på plats en gnistrande januaridag så är tajmingen perfekt för att utforska Pontedilegno-Tonale.

---

Läs mer:

• Valle Gesso – friåkningsparadiset utan liftar

---

Med sin mångfald av tur- och åkmöjligheter bland berg och glaciärer på över 3000 meter i Adamello-massivet, inser vi att vi kommer ha mycket att stå i kommande dagar. Uppe i Passo Tonale på 1883 meter över havet möts dalgångarna Val Camonica och Val di Sole, och gränsen mellan regionerna Lombardiet och Trentino går formligen rakt genom byn. Här byggs ständigt nya liftar och man finner en positiv framåtanda som avspeglas i en fungerande infrastruktur med ett rikt boendeutbud, en lång rad vinteraktiviteter, välkomnande italienska krogar och bra drag på after skin.

För att inte missa topptur i morgonsol så åker stighudarna på redan runt 07:30 första dagen. Jag vaknar upp på Stefanos Hotel delle Alpi, perfekt beläget vid pistens slut. Härifrån ser man i princip hela vägen upp till det högt belägna passet, Contrabandieri, »Smugglarpasset«, från hotellfönstret. Jag hudar på och sällar mig till den morgonpigga karavanen av turtokiga italienare som också tänkt som jag. Vi stakar och stävar och flåsar gemensamt upp vid sidan av den sydvända pisten, och solen faller oss varmt i ryggen efter bara en kvart. Dryga timman senare, när vi saxat sista kvarten upp till passet genom en halvmeter tyngdlöst vitt damm, står vi på toppkammen på närmare 2 700 meters höjd och våra blickar landar på ett till synes oändligt antal toppar i alla riktningar.

---

Läs mer:

• Gastronomi och puder i genuina La Thuile

---

Det är lätt att förlora sig själv i alpmagisk kontemplation och ett linjevalsletande i timmar här om man inte skärper till sig. Men, när den svettiga ryggen börjar bli kall brukar jag vakna till och här finns ingen tid att förlora. Det fjäderlätta snötäcket under skidspetsarna spåras inte upp av sig självt, det krävs hårt arbete för detta. Efter ett lekfullt uppvärmningsåk halvvägs ner till dalen, åker hudarna på igen. Dagen fortsätter med ytterligare en lättillgänglig topp i närheten i form av den klassiska turen upp till Cima Bleis, för att sen åka lekande ner över de lätta sluttningarna genom ospårad kallsnö mot dalen igen. 

En majestätisk heldag med rando av bästa sort och Hotel Delle Alpis heta pool och spa som avrundning blir den optimala belöningen för min nöjda men slitna toppturskropp. Jag sträcker ut i varm våt tyngdlöshet. Unnar mig en simtur till utsidan för att ta in den kyliga luften, säger hej till de ständigt vakande stora topparna på andra sidan dalen, innan jag kliver upp. Omgrupperar och rör mig ner mot Stefano som väntar i vinkällaren med en tungviktare. Det rör sig om ett mycket speciellt vin från den excentriska vinkonstnären Eugenio Rosi i Rovereto nedanför Trento. Sällan har ett glas rött smakat så gott som i den tysta svala källaren. En saftig käftsmäll i form av Cabernet Franc-druvor från tre olika årgångar i samma flaska. Vi tar ett glas till, och en bit lokal Bitto-ost. En perfekt aperitivo innan hotellets kock ringer i middagsklockan och levererar pumpa-gnocchi och panna cotta med blåbär. 

Där och då är dagen fulländad.

Krispig lördag morgon och inte en sekundmillimeter vind på 3000 meters höjd. Vi kliver ur den nya toppkabinen och ler i kör. Jag har fått sällskap av Gabriele ”Lele” Santopietro, skidlärare med offpist-behörighet, samt Mauro Mariotti, lokal fotograf. Båda vassa skidåkare och alla tre är vi barnsligt taggade på att hugga in på dagens stora offpist-åk. Medan de flesta bergsguiderna från trakten rör sig ner på baksidan och sedan upp längs de högt belägna glaciärerna för toppturer, så ska Lele visa mig de stora offpist-åken direkt från toppstationen ner på framsidan av Passo Tonale. 

---

Läs mer om skidorter i Alperna:

• Österrikes 8 skönaste skidorter
• Stuben – det klassiska friåkningsmeckat i Arlberg
• Lech blandar ren lyx med fantastisk friåkning
• Bad Gastein – svenskfavoriten i Österrike
• Ischgl levererar perfektion både på berget och i byn
• Ötztal och Sölden har stor skidåkning både pist och offpist
• Kitzbühel – Hahnenkamm och perfekt carving
• Gargellen – Montafondalens friåkningspärla
• Westendorf – pärlan i Österrikes största skidområde

---

 Efter en snabb espresso på toppstationen, så tar vi en titt på baksidan. Snön har delvis blåst sönder, men vi blir stående och betraktar den slående vyn över Presena-glaciären. Lele börjar rabbla åk och turer. Jag slukar allt han säger med hull och hår, tar in den oändliga skönheten och möjligheterna de stora bergssidorna lockar med. Plötsligt får jag tvångstankar som så ofta tidigare; »fan, jag borde göra säsong här«, och sen i nästa steg, »kanske borde flytta hit«… Här finns åk att fylla resten av livet med. 

Efter ett snabbt överläggande väljer vi nordsida och skyddad dalgång och åk på 1200 höjdmeter istället. Vi tar dalens givna klassiker till frukost; Il Cantiere. Eller hur var det nu med namnet? Passo del Tonale har ett lite splittrat läge geografiskt och därmed även lingvistiskt. Gränsen mellan regionerna Lombardiet och Trentino skär rakt igenom byns centrum och fortsätter så vidare upp på berget. Beroende på vilken sida gränsen du härstammar ifrån så heter de två stora parallella åken olika.

---

Läs mer:

• Alpernas 11 bästa försäsongsorter

---

Fotograf Mauro från Lombardiet hävdar med bestämdhet att det övre åket heter La Sgualdrina Och det nedre Cantiere. Lele, från Trentino hävdar motsatsen, och att allt annat bara är lombardiskt fyllesvammel. Och sen brister de båda ut i gapskratt. Okej, en gammal sägen värd att släppa därhän när en halvmeter kallsnö väntar framför skidspetsarna. Mauro får lägga första spåren intill bergväggen och styra upp vårt puderhungriga sällskap med lite riktlinjer utifrån sina fotoönskemål.

Sen dansar vi i omgångar ner i vad som känns som ett oändligt åk. Det tar liksom inte slut. Vi stannar och pustar och flinar och låter solen klättra över bergskammen. Den skänker ett oskuldsfullt sublimt morgonsken över de orörda snöfälten, nästan syndigt att rippa. Men vi kör, det är klart vi kör. Snön ryker, klippor droppas, luvor och munnar fylls med pow som tuggas och sväljs undan för att öppna kippande luftvägar hela åken ner. Snälla någon: stoppa tiden. Ingen annanstans på jorden viljen vi vara just nu. Tack och amen. Ännu en jämnbrant pudersida, men tilltagande lärkskog, fortfarande gles nog att leka puderslalom i. Vi kommer in i andra andningen. Åker som odödliga tonåringar, som galopperande mustanger.

---

Läs mer om skidåkning i Alperna:

• Bad Gastein bortom bardisken

---

Men vips står vi vid mynningen till en glashal isig tunnel. Enda vägen för att ta oss ur bäckravinen och tillbaka till liften. Påfyllda av dryga vertikalkilometern lössnöåkning så känns en småtrixig snårig stig som en rättmätig klassisk avslutning på super-åket ändå. Det är så riktigt bra offpist-repor slutar. Vi ska ju ändå upp igen, och köra La Sgualdrina. Eller var det Cantiere?  Lyx, vilket som.

Ännu ett åk, men med insteg redan från första mellanstationen, Passo Paradiso, passet till paradiset. Bjuder på otroligt lekfull terräng. Först står vi och tvekar om vi ska hålla höjd bort skiers left för att klättra de femtio meterna upp till en av de mest lättillgängliga rännorna, Canale del Diavolo, Djävulsrännan på ren och skär svenska. Tuffa beslut här och nu. Heaven and hell. Men vi vill inte missa allt ospårat som fortfarande ligger och väntar på oss rätt i fallinjen. Valet faller slutligen på Cantierino. Detta åk bjuder på en varierad terräng med lekfulla varianter, och rätt snart är vi i en gles lärkskog med optimala ytor för att ösa på i och samtidigt kunna improvisera med lite hopp och fart. Samtidigt som Mauros drönare jagar oss nerför sluttningarna. Släpp hästarna fria, igen.

---

Läs mer:

• Rariteter under radarn – 7 favoriter i Alperna

---

Åter i botten vid Lele´s pick-up möter vi ett par andra åkare med stora leenden. En av killarna heter Walter Franceschinelli. Inget konstigt med denne friåkare mer än att han snart fyller 79 år. Ledigt klickar han ur sina puderlagg och vi hamnar i ett glatt och spontant samtal om hur grymt fin dag vi fått. Walter berättar att sådana här episka dagar missar han inte. Han bor i närheten och missar ogärna ett orört Cantiere-åk. Han och hans kumpan har långt innan vi hoppade på första liften på morgonen smackat på hudarna och knatat upp de dryga tusen höjdmeterna. Walter bor i närheten. 

– Men jag åker bara om det är riktigt bra förhållanden, annars är det inte värt det säger Walter med ett klurigt leende.

Det slår mig att jag vill bli som Walter när jag blir stor.

Det börjar osa lunch bland fjällbäckar och hyttor. Ponte di Legno och Passo Tonale har som så många andra italienska alpbyar så klart ett kök av klass. Här möts som sagt två regioner, vilket berikar menyn ytterligare. Förutom mitt första puderåk i Cantiere för snart 20 år sen så är mitt starkaste minne från Passo Tonale när jag fick avnjuta min första Stinco di Maiale, con puré di Patate. Lele och Mauro lyser upp, vi tar Leles pick-up en knapp kilometer upp på andra sidan dalen till historiska utposten La Mirandola. Ett gammalt kloster med anor från 1200-talet där munkarna drev härbärge.

---

Läs mer:

• Åka Skidors webshop – julklappar för skidåkare

---

Här kunde sedermera postdiligenserna checka in hästarna samt sig själva för natthärbärge och utfodring. När jag stannade till för 20 år sen på genomresa så bjöds jag alltså på en gudabenådad portion Stinco. Fläsklägg med potatismos. Brunsås till. Blev fullkomligt frälst. Sen dess är lägg min grej i Italien. Gris, vildsvin, lamm eller kalv. Bring it on. Idag bjuds vi på långkokt kalvlägg med polenta. Köttet fullkomligen faller isär så fort jag nuddar det med min tunga kniv. Mil från skolkökens gamla rosa fläsklägg kan man lätt konstatera. Vi glömmer av vår sociala kompetens för en stund och sätter i oss Stinco samt pasta med Karl Johansvamp och gräddig brandy-sås och en Tiramisù från himlen. Allt under tystnad avbruten endast av enstaka njut-hummanden. Ett glas rubinrött Teroldego från Dolomiterna och livet är fullbordat.

De nya ägarna av La Mirandola berättar om sin business medan de serverar kaffet. De har pimpat upp rummen lite och byggt till en spa-del. Så bakom de metertjocka väggarna döljer sig nu turistbäddar med dunbolster. Det är förvisso ett hotell i en historisk stenbyggnad på trestjärnig nivå, men det är också i sin enkelhet som La Mirandola har sin charm. Och därtill ett spa med jacuzzi och bastu som bonus för att lyxa till det för utmattade skidåkarben.

Symbolen för huvudbyn i dalen, Ponte di Legno, är en träbro i nästan naturlig storlek. Om Passo Tonale är en mindre mysig och mer modern skidort, högalpint och strategiskt placerad i ett pass på 1883 meter över havet så ligger i stället Ponte di Legno nere i dalen på 1256 meter. Mellan de båda byarna tar man sig på skidor antingen med en lång gondol upp eller en lång härlig pist utför. Alternativ är serpentinvägen om du kommer med bil. Ponte har en pittoresk gammal bykärna med shopping, barer, krogar och trånga gränder. Faktiskt en av de charmigare gamla byarna i italienska alperna om jag får välja.

Efter en aperitivo på den klassiska baren ”Nazionale” bär det sedan av till snygga och modernt inredda restaurangen El Volt, inhyst i flera små urgamla källarvalv. Här bjuds det på en klassisk Linguini med tryffel, exakt som den ska serveras. Och ett glas Nebbiolo till det. Italien och Ponte levererar på hög nivå. 

---

Läs mer om världens bästa skidåkning:

• Alta
• Chamonix
• Cortina d’Ampezzo
• Courmayeur
• Engelberg
• La Grave
• Montafon
• Monterosa
• Niseko
• Revelstoke
• Serre Chevalier
• St Anton
• Vail
• Verbier
• Whistler
• Zermatt

---

Nästa morgon går färden upp med stolliften mot de hårda men rättvisa pisterna i Ponte di Legno. Här kommer man inte högre upp än till 2120 meter, men det lutar på desto mer. Vi har galet roligt med pistskidorna på denna grantäta branta nordsida. Carving på högsta nivå för pistälskaren. Liftarna är både nya och gamla, men vi behöver inte tampas med någon liftkö. De långa branta och hårda pisterna slingrar sig lekfullt enligt naturlig fallinje: genom skogen, ner till dalen. Det är en solig januari-söndag i italienska Alperna men köerna lyser med sin frånvaro. Vi förstår på eftermiddagen varför, italienarna själva har ju inte tagit sig ut i pisten förrän framåt lunch och då på den soliga sydsidan uppe i Tonale. Här går förvisso den magiska cruising-pisten Alpino på närmare fem kilometer som duger åt den mest kräsne pisträven, men i övrigt består sydsidan mest av snälla blåa backar och rätt mycket folk.

De långa intensiva skiddagarna börjar kännas i benen, och vi rundar av sista åket ner till Ponte di Legnos mysiga centrum. En aperitivo på vinbaren La Rasega får räcka innan vi siktar på en varm dusch, även om vi vet att det snart blir bra drag på baren il Clan. 

Dags att summera några magiska dagar, och det gör vi med en välsmakande pizza på Al Tabià. Mätta och belåtna konstaterar vi att vi fortfarande har mängder av toppturer och stora åk kvar att göra här. Den härliga återkommande känslan att vi måste tillbaka hit snart. Och att vi plikttroget måste tipsa alla våra friåkarvänner som aldrig varit här att åka hit, omgående.

---

Läs mer:

• Italiens 6 bästa skidkrogar

---

---

Text: Henrik Hultberg Foto: Mauro Mariotti • 2026-01-19

Artiklar • Italien • Alperna • alpresa • Alps • Henrik Hultberg • Italien • italy • paradispasset • Reportage • Resa • Resor • ski • Skidåkning • Skidor • skidor idag • Tonale